I Bibelns språkbruk används flera ord om kroppspartiet kring höftlederna och nedre delen av ryggen. Det vanliga hebreiska ordet för ”höfter” är mothnạjim. (2Ku 4:29) Ett annat ord som används nästan synonymt med det är chalatsạjim (länder, höfter). (Jes 5:27) Det grekiska ordet för ”höft” är osfỵs, som används i sin bokstavliga betydelse när det talas om att Johannes hade en lädergördel om sina höfter. (Mt 3:4)

Ett annat hebreiskt ord, kẹsel, återges också med ”länder”. Det förekommer flera gånger i 3 Moseboken 3:4–15 med avseende på gemenskapsoffer. Det förekommer också i Job 15:27 och Psalm 38:7.

Det hebreiska ordet jarẹkh avser partiet mellan höften och knät. Det återges med ”lår”, ”höft” eller ”länd”, men det kan också användas i betydelsen ”sida”, till exempel om sidan av tältboningen eller om sidan av ett altare. (2Mo 40:24; 2Ku 16:14)

 Det var vanligt att man spände ett bälte om höfterna, särskilt bland soldater som kunde ha ett svärd eller en dolk i en skida som var instucken under bältet eller fästad vid det. (2Sa 20:8; Neh 4:18) Sekreteraren bar sitt bläckhorn vid höften, under bältet eller skärpet. (Hes 9:2) Som ett tecken på sorg svepte man säckväv om höfterna. (1Mo 37:34; Am 8:10)

När man talade om att förbereda sig för att utföra kroppsarbete använde man på grundspråket ett uttryck som ordagrant kan återges ”binda upp om höfterna”. Detta innebar ofta att man drog den nedersta delen av den löst hängande klädnaden upp mellan benen och stack in ändarna under bältet så att man fick större rörelsefrihet. Israeliterna i Egypten åt påskmåltiden med bältet spänt om höfterna, redo att dra ut ur landet. Elia hade spänt bältet om höfterna när han sprang framför Ahabs vagn. (2Mo 12:11; 1Ku 18:46)

Uttrycket ”binda upp om höfterna” användes symboliskt om att förbereda sig för ansträngande mental eller andlig verksamhet, och ibland kunde det innehålla tanken på att hämta styrka. (Lu 12:35; jfr 1Pe 1:13, där det sägs: ”Gör därför ert sinne berett till arbete [ordagr.: ”Bind därför upp (med en gördel) om ert sinnes höfter”].”)

Enligt Efesierna 6:14 skall de kristna ha ”sanningen spänd som ett bälte kring ... [sina] höfter”. Detta betyder att de skall få stöd från sanningen i Guds ord, precis som ett bälte ger stöd åt höfterna och skyddar dem mot att ta skada på grund av stor belastning.

Det hebreiska ordet mothnạjim används likaså bildligt. Eftersom muskulaturen kring höfterna har en viktig funktion när man skall lyfta eller bära tunga bördor, heter det mycket passande i Psalm 66:11 att Jehova ”har lagt en tung börda på våra höfter”. Att stärka höfterna innebär att man gör sig redo för något som kräver mycket kraft, till exempel en strid. (Nah 2:1) Det sägs att den dugliga hustrun binder om sina höfter med styrka och gör sina armar starka för att kunna utföra sina många sysslor till nytta för hushållet. (Ord 31:17) De som har blivit svaga på grund av fruktan, sorg eller nederlag sägs däremot ha vacklande eller skakande höfter. (Ps 69:23; Hes 21:6; 29:7) Att spänna av bältet från kungars höfter betyder att ta ifrån dem deras styrka. (Jes 45:1)

Jehova sade att Israels hus och Judas hus hade varit som ett bälte om hans höfter – så tätt hade han knutit dem till sig för att de skulle vara till hans lovprisning och till något skönt. (Jer 13:11) Jesus Kristus framställs profetiskt i bild som en härskare som har rättfärdighet som ett bälte om sina höfter och trofasthet som ett bälte om sina länder. Detta kan syfta på att allt han gör styrs av rättfärdighet och trofasthet. Precis som ett bälte ger stöd styrker egenskapen rättfärdighet honom när han uppträder som Jehovas förordnade domare. (Jes 11:1, 5)

Jehova förutsade Jerusalems smärta och kval med hjälp av denna bild: ”Jag ser varje kraftfull man med händerna på sina länder [en form av chalatsạjim] likt en kvinna som föder barn.” (Jer 30:6)

Svärdet bars vid sidan, vid höften eller låret. (2Mo 32:27; Dom 3:16, 21; HV 3:8; Ps 45:3) I Uppenbarelseboken 19:11–21 framställs Kristus Jesus som en krigare som på en vit häst rider ut i strid mot ”vilddjuret” och jordens kungar och deras härar. Hans titel, ”kungarnas Kung och herrarnas Herre”, står tydligt skriven på den del av hans ytterklädnad som täcker låret, där svärdet – en symbol för myndighet – vanligtvis bars.

De israelitiska prästernas benkläder skulle räcka från höfterna (mothnạjim) till låren (jarẹkh), dvs. där låren slutade, så att deras nakenhet var väl dold när de tjänade vid tältboningen och vid Jehovas altare. Annars skulle de dö. (2Mo 28:42, 43)

När någon skulle avlägga en ed kunde han bli ombedd att lägga handen under låret på den som eden avlades inför. (1Mo 24:2–4, 9; 47:29–31) En närmare förklaring av detta finns under KROPPSSPRÅK (Avläggande av ed). Att slå sig själv på låret betecknade sorg, bedrövelse eller ånger. (Jer 31:19; Hes 21:12)

Fortplantningsorganen. Den del av kroppen som i Bibelns språkbruk kallas ”länd” innefattar fortplantningsorganen. Ordet jarẹkh används eufemistiskt om fortplantningsorganen, som är belägna i närheten av länden, och återges i dessa fall med ”länd” eller ”lår”. Det sägs om både Jakobs och Gideons avkomlingar att de hade ”utgått från” deras ”länd”. (1Mo 46:26; 2Mo 1:5; Dom 8:30) Ordet chalatsạjim används i samma betydelse (1Mo 35:11; 1Ku 8:19), och det gör även det grekiska ordet osfỵs (Apg 2:30, not).

 Paulus anspelar på detta när han visar att Jesu prästadöme (efter Melkisedeks sätt) är högre än Arons, eftersom Arons förfader Levi ju som ofödd befann sig i Abrahams kropp (ordagr.: ”länd”) och därför på sätt och vis gav tionde till Melkisedek. (Heb 7:5–10; 1Mo 14:18–20) Paulus använde ett liknande argument i Romarna 7:9, när han sade: ”Jag [alltså juden Paulus, som befann sig i sina förfäders länder innan den mosaiska lagen gavs] var en gång vid liv utan lag; men när budet kom, fick synden liv igen, och jag dog.”

Användningen av ordet ”länd” i denna betydelse kastar ljus över det straff en kvinna som i hemlighet hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott skulle drabbas av.

Om en man misstänkte sin hustru för otrohet skulle han föra henne till prästen. Prästen skulle ställa kvinnan inför Jehova, ta heligt vatten (uppenbarligen rent, friskt vatten), lägga något av stoftet från tältboningens golv i vattnet och utplåna eller tvätta bort i det de förbannelser han hade skrivit ner. När kvinnan hade svurit med en ed att hon var oskyldig skulle hon dricka vattnet. Om hon var skyldig skulle ”hennes buk ... svälla upp och hennes länd vissna”. Om hon var oskyldig skulle inget hända med henne. (4Mo 5:12–31)

Vad menas med att en äktenskapsbryterskas länd skulle vissna?

I detta avsnitt används ordet ”länd” uppenbarligen eufemistiskt om fortplantningsorganen. (Jfr 1Mo 46:26.) Det är rimligt att anta att straffet berörde de organ som var inblandade i överträdelsen. (Jfr Mk 9:43–47.) Uttrycket ”vissna” (NV, 2000) återges i andra översättningar med ”förfalla” (Åk), ”förvissna” (1917) och ”skrumpna” (SFB) och kan avse att könsorganen förtvinade så att kvinnan blev ofruktsam. Det som sägs om att kvinnan skulle kunna bli havande genom sin man om hon var oskyldig kan tyda på att en otrogen kvinna inte skulle kunna bli gravid i framtiden. (4Mo 5:28) Om kvinnan var skyldig till äktenskapsbrott skulle dessutom hennes buk svälla upp till följd av förbannelsen och inte till följd av havandeskapets välsignelse.

Detta kan inte på något sätt jämföras med de prov som användes vid medeltidens häxprocesser, som det närmast krävdes ett underverk för att överleva. Det fanns inget i vattnet som kunde få sådana följder som det som nämnts. Det var heligt vatten som innehöll heligt stoft, och de skrivna förbannelserna hade tvättats bort i det. Vattnet hade därför stort symboliskt värde, och kvinnan skulle dricka det inför Jehova efter att ha avlagt en högtidlig ed. Det rådde inga tvivel om resultatet. Om kvinnan var skyldig såg Jehova till att vattnet mirakulöst orsakade det straff hon förtjänade. Äktenskapsbrott skulle straffas med döden, men i sådana här fall fanns inte de två vittnen som krävdes. (4Mo 35:30; 5Mo 19:15) I ett sådant fall visste man i regel inte heller vem den skyldige mannen var, som också förtjänade döden.