Överdriven uppskattning av sig själv och sina förmågor; högdragenhet; arrogans. Högmod är motsatsen till ödmjukhet. De hebreiska och grekiska ord som återgetts med ”högmodig” och ”högmod” förmedlar tanken på att man vill framstå som ”hög”, ”upphöjd”, ”framstående”. Den högmodige anser sig vara förmer än andra och förväntar sig därför att bli ärad och uppmärksammad på ett orimligt sätt, samtidigt som han är respektlös och oförskämd mot andra.

Ett hjärtetillstånd. Högmod är en dålig egenskap som går djupare än till intellektet. Jesus Kristus räknade upp högmod tillsammans med mord, stöld, hädelse och andra orätta handlingar och attityder och sade att sådant utgår ”inifrån, ur människors hjärta”.  (Mk 7:21, 22) Jesu jordiska mor, Maria, sade om Jehova: ”Vida omkring har han skingrat dem som är övermodiga i sitt hjärtas tankar.” (Lu 1:51) David sade i en bön till Jehova: ”Mitt hjärta är inte högmodigt.” (Ps 131:1; Jes 9:9; Dan 5:20)

Även en som har tjänat Gud med ödmjukt hjärta kan bli högmodig på grund av stor rikedom eller makt eller på grund av skönhet, framgång, vishet eller andras hyllningar. Så var fallet med kung Ussia av Juda. Han var en god kung och hade Jehovas välsignelse i många år. (2Kr 26:3–5) Men det berättas om honom i Bibeln: ”Så snart han hade blivit stark blev hans hjärta så högmodigt att det ledde till fördärv. Han handlade trolöst mot Jehova, sin Gud, och gick in i Jehovas tempel för att bränna rökelse på rökelsealtaret.” (2Kr 26:16) Ussia var så förmäten att han dristade sig till att utföra det som Gud uttryckligen hade förbehållit prästerna och som inte var tillåtet för kungarna, något som Gud tydligt hade gett till känna genom att skilja på kungadömet och prästadömet.

Den gode kung Hiskia blev vid ett tillfälle högmodig i sitt hjärta, och hans högmod smittade uppenbarligen av sig på hela folket. Det var tack vare Jehovas välsignelse som han hade blivit en upphöjd och framgångsrik kung, men han erkände inte att all ära för detta tillkom Gud. I Andra Krönikeboken sägs det om honom: ”Men Hiskia återgäldade inte den välgärning som hade bevisats honom, ty hans hjärta blev högmodigt, och det kom harm över honom och över Juda och Jerusalem.” Lyckligtvis ändrade han inställning. Skildringen fortsätter: ”Men Hiskia ödmjukade sig trots sitt hjärtas högmod, han och Jerusalems invånare, och Jehovas harm kom inte över dem i Hiskias dagar.” (2Kr 32:25, 26; jfr Jes 3:16–24; Hes 28:2, 5, 17.)

Gud hatar högmod. De som är högmodiga och övermodiga är inte bara frånstötande för hederliga människor utan är också misshagliga i Jehovas ögon. (Jak 4:6; 1Pe 5:5) Högmod är dårskap och synd (Ord 14:3; 21:4), och Jehova står emot de högmodiga och skall förnedra dem (2Sa 22:28; Job 10:16; 40:11; Ps 18:27; 31:18, 23; Jes 2:11, 17). Den som inte överger sin högmodiga inställning kommer med säkerhet att gå sin undergång till mötes. Nationen Moab, som uppträdde högmodigt mot Gud och mot hans folk, tillintetgjordes. (Jes 16:6; 25:10, 11; Jer 48:29) Inte heller invånarna i tiostammarsriket Israel skonades när deras hjärtan fylldes med högmod och oförskämdhet. (Jes 9:8–12)

Se upp för högmod. Man måste därför vara på sin vakt så att man inte blir högmodig i hjärtat. Man måste särskilt vara på sin vakt när man har haft framgång på ett eller annat sätt eller har fått en högre eller mer ansvarsfull ställning. Det är viktigt att tänka på att ”stolthet går före fall och en högmodig ande före snavande”. (Ord 16:18) Den som låter högmodet växa sig starkt kan komma att behärskas av det i en sådan utsträckning att Jehova räknar honom bland dem som han utlämnar åt ett sinnestillstånd som misshagar honom, sådana som förtjänar döden. (Rom 1:28, 30, 32) Denna varning är särskilt på sin plats i ”de sista dagarna”, eftersom högmod skulle känneteckna dessa kritiska tider. (2Ti 3:1, 2)

Om man önskar vinna Guds ynnest måste man dessutom undvika att använda smicker, som lätt kan framkalla högmod hos andra. Ordspråket lyder: ”En man som smickrar sin nästa breder ut ett nät för hans fötter.” (Ord 29:5) Den som smickrar någon annan orsakar inte bara dennes undergång (”en smickrande mun vållar fall” [Ord 26:28]) utan ådrar sig också själv Guds misshag. Aposteln Paulus var noga med att undvika både smicker och högmod. (1Th 2:5, 6)