En viktig sten som läggs i ett hörn av en byggnad där två väggar möts och förbinds. Hörnstenarna var i regel rektangulära och lades vanligtvis i en typ av murförband, omväxlande med kortsidan eller långsidan utåt, från husets grund till taket.

Den viktigaste hörnstenen var grundhörnstenen, och till offentliga byggnader och stadsmurar måste den vara särskilt stabil. När grundhörnstenen hade lagts passades de andra stenarna in efter den med hjälp av ett lod. Varje sten måste alltså passas in efter grundhörnstenen. Ibland var grundhörnstenarna mycket stora. Grundhörnstenen höll också samman byggnadens delar och gjorde den stabil.

En annan viktig hörnsten var ”huvudhörnstenen” (Ps 118:22), ett uttryck som uppenbarligen syftar på den översta stenen, dvs. den sten som kröner hörnet i byggnaden. Den höll samman de två mötande väggarna upptill, så att de inte föll isär och byggnaden kollapsade.

När grunden till templet på Serubbabels tid lades var det stor glädje, och man lovprisade Jehova. (Esr 3:10, 11) Det var också förutsagt att Serubbabel skulle ”föra fram huvudstenen” och att det då skulle höjas höga rop till den: ”Så behagfull! Så behagfull!” (Sak 4:6, 7) För Babylon väntade däremot sorg och ödeläggelse. Jehova hade förutsagt: ”Från dig skall man inte ta sten till hörn eller sten till grundvalar, ty ödsliga ödemarker till oöverskådlig tid skall du bli.” (Jer 51:26)

Bildspråk. Gud frågade Job med avseende på jordens grundläggning: ”Vem lade dess hörnsten?” Jorden, som människorna bor på och har uppfört många byggnader på, liknas således vid ett gigantiskt byggnadsverk, en byggnad med en hörnsten. Dess grundläggning, som skedde innan människan skapades och som alltså inte kan tillskrivas någon människa, fick de himmelska ”Guds söner” att jublande ropa ut sitt bifall. (Job 38:4–7)

I en del bibelöversättningar används uttrycket ”hörnsten” för att återge ett hebreiskt ord (pinnạh) som har grundbetydelsen ”hörn”, men det används också bildligt om en anförare eller ledande man, en person som är som en hörnsten eller stöttepelare. I Jesaja 19:13 använder vissa översättningar således ordet ”hörnsten(ar)” (Me, RS, SFB, 1917), medan andra säger ”-hövdingar” (Åk, 2000) eller ”ledare” (Mo), vilket är i linje med Nya världens översättning, som säger ”ledande män”. (Se också Dom 20:2; 1Sa 14:38; Sak 10:4, där det hebreiska ordet egentligen betyder ”hörntorn” men används bildligt om framträdande eller betydelsefulla män, anförare.) Att ordet ”hörn” används om en ledande person är intressant med tanke på den symboliska användningen av begreppet ”hörnsten” i profetiorna om Messias.

Jesus Kristus omnämns i Bibeln som ”grundhörnstenen” för den kristna församlingen, som liknas vid ett andligt hus. Genom Jesaja förutsade Jehova att han som en grund i Sion skulle lägga ”en sten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten som en säker grund”. (Jes 28:16) Petrus citerade den här profetian och tillämpade den på Jesus Kristus. Han är den ”grundhörnsten” på vilken de enskilda smorda kristna blir uppbyggda som ”levande stenar”, så att de blir ett andligt hus eller tempel för Jehova. (1Pe 2:4–6) Paulus uttryckte sig på liknande sätt: ”Ni [den kristna församlingens medlemmar] har blivit uppbyggda på den grund som apostlarna och profeterna utgör, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I gemenskap med honom blir hela byggnaden harmoniskt sammanfogad och växer till ett heligt tempel för Jehova”, ”en plats där Gud kan bo genom ande”. (Ef 2:19–22)

Enligt Psalm 118:22 skulle den sten som byggnadsarbetarna förkastade bli ”huvudhörnstenen” (hebr.: ro’sh pinnạh). Jesus citerade den här profetian och tillämpade den på sig själv som den som var ”huvudhörnstenen” (grek.: kefalẹ̄ gōnịas, hörnets huvud). (Mt 21:42; Mk 12:10, 11; Lu 20:17) Precis som den översta stenen i en byggnad har en framträdande plats är Jesus Kristus den betydelsefulla slutstenen i den kristna församlingen av smorda, som liknas vid ett andligt tempel. Petrus tillämpade också Psalm 118:22 på Kristus och visade att Kristus var ”den sten” som förkastades av människor men som utvaldes av Gud till att bli ”huvudhörnstenen”. (Apg 4:8–12; se också 1Pe 2:4–7.)