[Hạmat], hamatéer

Hamat var huvudstad i ett litet kanaaneiskt rike i Aram (Syrien) under Israels tidiga historia. Det bördiga jordbruksdistrikt som omgav staden hade samma namn. På grekisk och romersk tid var stadens namn Epifaneia, ett namn den fått av Antiochos IV (Epifanes). I dag heter den Hama, en kortform av det ursprungliga namnet.

Hamat låg vid floden Orontes, 81 km från Medelhavskusten, 190 km norr om Damaskus och 120 km söder om Aleppo. Genom staden gick ett antal viktiga handelsvägar.

Det sägs ibland att det var hettiterna som grundade Hamat, men det är troligare att det var hamatéerna, släktingar till hettiterna och en av de 70 släkter som uppstod efter den stora översvämningen. Het och Hamat, stamfäderna till de här båda folken, räknas upp som andre respektive elfte sonen till Hams son Kanaan. (1Mo 10:6, 15–18; 1Kr 1:8, 13–16; se HETTITER.)

”Ingången mot Hamat”. Första gången Hamat nämns är i berättelsen om de 12 israelitiska spejare som på 1500-talet f.v.t. kom söderifrån och tog sig ända till ”ingången mot Hamat”. (4Mo 13:21) Det här uttrycket förekommer upprepade gånger, och man tror inte att det syftar på stadsporten utan på södra gränsen till det område staden härskade över. Det var hit Josuas erövring nådde i nordlig riktning. (Jos 13:2, 5; Dom 3:1–3) Men en del forskare menar att uttrycket ”ända till ingången mot Hamat” (Jos 13:5) möjligen  bör återges ”ända till Lebi-Hamat (Hamats lejon)” och att det alltså rör sig om en bestämd plats. (Se Vetus Testamentum, Leiden 1952, sid. 114.)

Exakt var den här gränsen gick (eller var platsen låg) vet man inte. Den räknades som en del av Israels norra gräns (4Mo 34:8; 1Ku 8:65; 2Ku 14:25; 2Kr 7:8) och tydligen som gräns mot Damaskus. (Jer 49:23; Hes 47:15–17; 48:1; Sak 9:1, 2) En del menar att det handlar om den sydliga änden av Bekadalen (Koilesyrien), som ligger mellan bergmassiven Libanon och Antilibanon. Andra menar att den gick mitt emellan Baalbek och Ribla. Ytterligare andra menar att den gick längre norrut, där passet öppnar sig mellan Hums och havet. (Hes 47:20)

Förhållandet till Israel. Hamats kung, Toi (Tou), sände sin son Joram (Hadoram) för att lyckönska kung David, som hade besegrat deras gemensamme fiende Hadadeser. Hamat var då ett självständigt rike. (2Sa 8:3, 9, 10; 1Kr 18:3, 9, 10) Men under Salomos regering tycks Hamat ha styrts av Israel, för Salomo byggde förrådsstäder där. (2Kr 8:3, 4) Efter Salomos död fick Hamat tillbaka sin självständighet och behöll den sedan, bortsett från en kort period på 800-talet f.v.t. då Jerobeam II lade det under israelitiskt herravälde igen. (2Ku 14:28) Vid den här tiden blev Hamat beskrivet som ”det folkrika Hamat”. (Am 6:2)

På 700-talet f.v.t. blev Hamat och dess grannländer, däribland tiostammarsriket Israel, erövrade av Assyrien, som var på väg att bli ett världsvälde. Assyriens politik gick ut på att förflytta de folk man kuvade, och Hamats befolkning fick därför flytta till Samaria för att ersätta invånarna där, som i sin tur blev förda till Hamat och andra platser. (2Ku 17:24; 19:12, 13; Jes 10:9–11; 37:12, 13) Hamatéerna satte sedan upp bilder av sin gud Asima på offerhöjderna i Samaria, trots att den här värdelöse guden inte hade kunnat hjälpa dem mot assyrierna. (2Ku 17:29, 30; 18:33, 34; Jes 36:18, 19)

En kilskriftstext (British Museum 21946) uppger att Nebukadnessars styrkor efter slaget vid Karkemish 625 f.v.t. (Jer 46:2) hann ifatt de flyende egyptierna på Hamats område och dödade dem där. (Assyrian and Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 99) I samma område hade farao Neko några år tidigare tagit kung Jehoahas till fånga. (2Ku 23:31–33) När Jerusalem sedan föll 607 f.v.t. blev Sidkia och andra fångar förda till Ribla i Hamats land, där man inför Sidkias ögon dödade hans söner och andra av Judas ädlingar. (2Ku 25:18–21; Jer 39:5, 6; 52:9, 10, 24–27) Gud hade emellertid lovat att han efter en tid skulle låta en kvarleva av sitt landsflyktiga folk vända tillbaka, däribland de som fanns i Hamats land. (Jes 11:11, 12)