Vid handel och köp kunde betalningen bestå av pengar, varor, tjänster eller rentav liv.

Redan på Abrahams tid köpte och sålde man varor, egendomar och tjänster, och man använde bytesmedel, till exempel pengar, ungefär som i vår tid. Abraham hade slavar som var köpta ”för pengar”. (1Mo 17:12, 13) Efter Saras död köpte Abraham en familjegravplats av Efron, en av Hets söner, och han följde då vissa formaliteter. (1Mo 23:3–20; 49:29–32) Detaljerna kring denna första transaktion som beskrivs i Bibeln är intressanta.

Som ett uttryck för hövlighet böjde sig Abraham ner innan han lade sitt anbud. Abraham var inte intresserad av att köpa Efrons fält, utan bara grottan som låg i ”utkanten av hans marker”. Efron kom med ett motförslag. Det är osäkert om han gav sken av orientalisk frikostighet genom att säga att han ville ge Abraham egendomen (1Mo 23:7–11) eller om han, som några menar, bara gav uttryck åt att han var villig att avstå från den, dvs. överlåta den mot betalning. Men en sak är säker – han insisterade på att både grottan och fältet skulle ingå i uppgörelsen. Man träffade en överenskommelse, priset nämndes, köpet gjordes upp, och beloppet vägdes noggrant upp, ”400 siklar silver, gångbara hos köpmännen” (7 600 kr). (1Mo 23:16) På den tiden hade man inte präglade mynt, utan pengarna vägdes upp på en våg. ”Fältet och grottan som var på det och alla träd som var på fältet, de som fanns inom alla dess gränser runt om”, blev så överlåtna ”på Abraham som hans förvärvade egendom”. Hela transaktionen ägde rum i båda parternas närvaro och i närvaro av vittnen, ja ”inför Hets söners ögon bland alla som gick in i porten till hans stad”. (1Mo 23:17, 18) På liknande sätt köpte Jakob senare  ett stycke mark av sönerna till Hamor, Sikems far. (1Mo 33:18, 19)

Under en sju år lång hungersnöd sålde Josef som Egyptens statsminister brödsäd mot betalning i form av pengar, och när pengarna var förbrukade tog han emot husdjur, jord och till sist människor. (1Mo 42:2–25; 47:13–23)

Under den mosaiska lagen var det strängt förbjudet att köpa och sälja på sabbaten och att använda sig av oärliga affärsmetoder. När israeliterna avföll bröt de ofta mot dessa lagar. (3Mo 25:14–17; Neh 10:31; 13:15–18; Am 8:4–6)

När kung David ville köpa Aravnas (Ornans) tröskplats försökte Aravna vänligt ge den till kungen. David insisterade dock på att betala en summa på 50 siklar silver (950 kr) för den plats där altaret skulle stå och för det som behövdes till offren. Senare köpte han tydligtvis mer av det omkringliggande området, så att det fanns plats för hela templet, och priset var ”600 siklar guld efter vikt” (660 000 kr). (2Sa 24:21–24; 1Kr 21:22–25) Både under kung Jehoas och kung Josias regeringstid köpte man in material för reparation av templet och betalade ut pengar till dem som utförde arbetet. (2Ku 12:9–12; 22:3–7)

Jeremia köpte en åker i sin hemstad, Anatot, och han beskrev den juridiska transaktionen på detta sätt: ”Jag skrev det i ett kontrakt och förseglade det och tog vittnen, medan jag vägde pengarna på vågen.” (Jer 32:9–16, 25, 44)

I de kristna grekiska skrifterna talas det också om att man köpte och sålde många olika saker – matvaror, olja, kläder, pärlor, åkrar, hus, guld, ögonsalva och andra varor samt djur och till och med människor. (Mt 13:44–46; 25:8–10; 27:7; Mk 6:37; Joh 4:8; 13:29; Apg 1:18; 4:34–37; 5:1–3; Upp 3:18; 13:17; 18:11–13; se BANK, BANKIR.) Troende judar köptes fria från lagens förbannelse genom Kristus, som blev en förbannelse i stället för dem när han, trots att han var oskyldig, blev upphängd på en påle. (Gal 3:13; 4:5) Och Jehova Gud har ”med blodet av sin egen Son” förvärvat hela ”Guds församling”. (Apg 20:28)