Benämningen ”hebré” används första gången om Abram och tjänar då till att skilja honom från hans amoreiska grannar. (1Mo 14:13) Så gott som varje gång uttrycket därefter används är syftet likaså att skilja mellan nationaliteter. Den som talar kan vara en icke-israelit (1Mo 39:13, 14, 17; 41:12; 2Mo 1:16; 1Sa 4:6, 9) eller en israelit som vänder sig till en utlänning (1Mo 40:15; 2Mo 1:19; 2:7; Jon 1:9), eller det kan vara så att icke-israeliter nämns tillsammans med israeliter (1Mo 43:32; 2Mo 1:15; 2:11–13; 1Sa 13:3–7).

Som de ovannämnda bibelställena visar kände egyptierna till benämningen ”hebré” redan på 1700-talet f.v.t. Det kan tyda på att Abraham, Isak och Jakob hade blivit kända över ett stort område och att många därför visste vad ordet ”hebré” avsåg. När Josef nämnde ”hebréernas land” (1Mo 40:15) för två av faraos tjänare syftade han utan tvivel på området kring Hebron, som hans far och hans förfäder länge hade haft som utgångspunkt för sin verksamhet. Det filistéerna sade omkring 600 år senare visar att israeliterna fortfarande kallades ”hebréer”, och på kung Sauls tid var uttrycket ”hebréerna” liktydigt med ”Israel”. (1Sa 13:3–7; 14:11; 29:3) På 800-talet f.v.t. presenterade sig profeten Jona som hebré för sjömännen (möjligen fenicier) på ett skepp som hade lagt ut från hamnstaden Joppe. (Jon 1:9) Lagen gjorde åtskillnad mellan hebreiska slavar och slavar av andra nationaliteter (2Mo 21:2; 5Mo 15:12), och när Jeremia hänvisar till detta i sin bok (600-talet f.v.t.) framgår det att en ”hebreisk” man eller kvinna på hans tid var detsamma som en ”jude”. (Jer 34:8, 9, 13, 14)

Längre fram kallade grekiska och romerska författare israeliterna ”hebréer” eller ”judar”, aldrig ”israeliter”.

Uttryckets ursprung och betydelse. Här följer en kort redogörelse för olika uppfattningar  om ursprunget till och betydelsen av uttrycket ”hebré”:

En uppfattning är att namnet kommer från roten ‛avạr, som betyder ”gå över”, ”gå förbi”, ”passera genom”. Benämningen skulle i så fall syfta på att Abraham var den man som Gud tog ”från andra sidan Floden [Eufrat]”. (Jos 24:3) De som utarbetade den grekiska Septuaginta förstod uttrycket så, och i 1 Moseboken 14:13 kallade de därför Abraham ”den som gick över” i stället för ”hebrén”. Den här uppfattningen är vanlig, men den har sina svagheter. Uttrycket ‛ivrị (hebré) har nämligen samma ändelse som andra uttryck som bevisligen är patronymikon, dvs. namn som bildats genom att man har tillfogat en förstavelse eller ändelse till faderns eller en förfaders namn. Uttrycket mō’avị (moabit) betecknar således först och främst en som härstammar från Moab (Mō’ạv) och inte en som är från ett bestämt geografiskt område. Detsamma gäller uttrycken ‛ammōnị (ammonit), danị (danit) och många andra.

Om det nu var så att benämningen ”hebré” användes om Abraham bara därför att han ”gick över” Eufrat, skulle det dessutom ha varit en mycket bred benämning. Den skulle ha kunnat användas om vem som helst som hade gjort samma sak – och det fanns säkert många som gjorde sådana vandringar under århundradenas lopp. Uttrycket skulle i så fall ha varit unikt för Abraham bara om det var allmänt erkänt att det var på Guds befallning han gick över Eufrat. Det är tveksamt om de icke-israeliter som använde benämningen erkände detta, men det kan inte helt uteslutas.

En annan uppfattning som en del forskare stöder är att benämningen avser någon som ”passerar genom” ett område och gör tillfälliga uppehåll till skillnad från dem som är bofasta eller nybyggare. (Jfr användningen av ‛avạr i 1Mo 18:5; 4Mo 20:17; Jos 18:9.) Israeliterna levde mycket riktigt som nomader under en period, men inte efter det att de hade erövrat Kanaan. Ändå fortsatte man att kalla dem hebréer. En annan invändning är att benämningen enligt den här uppfattningen är så bred att den skulle innefatta alla nomadfolk. Men eftersom Jehova kallas ”hebréernas Gud” i Bibeln, är det tydligt att uttrycket inte kan beteckna alla nomader, eftersom många av dem tillbad falska gudar. (2Mo 3:18; 5:3; 7:16; 9:1, 13; 10:3)

En tredje uppfattning, som stämmer väl överens med Bibelns vittnesbörd, är att ordet ”hebré” (‛ivrị) kommer från namnet Eber (‛Ẹver). Detta var namnet på en av Sems sonsonssöner, en av Abrahams förfäder. (1Mo 11:10–26) Det är sant att det enda vi vet om Eber är att han var ett led i släktlinjen mellan Sem och Abraham. Det berättas inte om någon speciell bedrift eller något personligt drag hos honom som skulle kunna förklara att hans namn fick en så framträdande plats bland hans avkomlingar. Men det är ändå värt att lägga märke till att Eber får ett särskilt omnämnande i 1 Moseboken 10:21, där Sem omtalas som ”förfader till alla Ebers söner”. Att Ebers namn flera hundra år efter hans död användes om ett visst folk eller område framgår av Bileams profetia, som uttalades på 1400-talet f.v.t. (4Mo 24:24) Namnet Eber skulle, om det användes i form av ett patronymikon, också förknippa israeliterna med en bestämd släkt av de släkter som härstammade från Noa och som finns upptecknade i 1 Moseboken 10:1–32.

Precis som i fallet med de båda andra uppfattningarna uppstår nu frågan: Om benämningen ”hebré” är avledd av namnet Eber, varför användes den då speciellt och uteslutande om israeliterna? Eber hade ju också andra avkomlingar (genom sonen Joktan) som inte hörde till Abrahams (och Israels) släktlinje. (1Mo 10:25–30; 11:16–26) Det kan tyckas att benämningen ‛ivrị (hebré) borde gälla alla som med rätta kunde kalla sig avkomlingar av Eber. En del forskare menar att det kan ha varit så till en början men att benämningen efter hand begränsades till israeliterna, eftersom de var de mest framträdande av eberiterna, eller hebréerna. Det finns andra exempel på detta i Bibeln. Abraham hade många icke-israelitiska avkomlingar, däribland edoméerna, ismaeliterna och de avkomlingar han fick genom sin hustru Ketura, men det är bara israeliterna som uttryckligen kallas ”Abrahams avkomma”. (Ps 105:6; Jes 41:8; jfr Mt 3:9; 2Kor 11:22.) Detta berodde naturligtvis på att Gud hade ett särskilt förhållande till dem på grund av det abrahamitiska förbundet. Men att Gud gjorde israeliterna till en nation, gav dem Kanaans land i arv och lät dem segra över många mäktiga fiender måste ha medfört att israeliterna skilde sig tydligt inte bara från Abrahams övriga avkomlingar utan även från alla andra avkomlingar av Eber. Det är också möjligt att många av Ebers övriga avkomlingar miste sin ”eberitiska” identitet genom att de gifte in sig i andra folk.

 Att Eber framhävs på ett särskilt sätt i släktregistren kan vara en antydan från Guds sida om att den välsignelse Noa uttalade över Sem i synnerhet skulle uppfyllas på Ebers avkomlingar. Det som senare skedde visar att det i första hand var israeliterna som omfattades av välsignelsen. Detta särskilda omnämnande skulle också kunna tjäna till att visa vilken släktlinje som skulle leda fram till den utlovade avkomma som nämns i Jehovas profetia i 1 Moseboken 3:15. Därigenom görs Eber till ett viktigt led i linjen mellan Sem och Abraham. Detta skulle också stämma väl överens med att Jehova kallas ”hebréernas Gud”.

Bileams profetia. Hur vi skall förstå Bileams profetia i 4 Moseboken 24:24 beror på om Eber här används som en geografisk benämning på ”landet (eller folket) på andra sidan” eller som ett patronymikon som avser hebréerna (israeliterna). Enligt profetian skulle skepp från Kittims kust kuva Assyrien och Eber. De flesta kommentatorer menar att Kittim först och främst är det forntida namnet på Cypern. Men som det visas i artiklarna CYPERN och KITTIM blev Cypern utsatt för kraftig grekisk påverkan; dessutom kan namnet Kittim ha en vidare betydelse, så att det inte bara avser Cypern utan också har anknytning till Grekland. De flesta forskare menar därför att profetian handlar om den grekiska, eller makedoniska, erövringen av länderna i Mellanöstern, däribland Assyrien. De som anser att Eber här används som en geografisk benämning menar att profetian betyder att inte bara Assyrien utan alla de mesopotamiska rikena (folket ”på andra sidan”) skulle komma under västligt herravälde. De som betraktar Eber som en benämning på hebréerna menar att det förutsagda kuvandet ägde rum efter Alexander den stores död och under den seleukidiska dynastin, särskilt under Antiochos Epifanes regering. Precis som det i hebreiskan står Assur i stället för Assyrien i den här versen, tycks det vara så att ”Eber” är ett patronymikon som används om hebréerna och inte bara en benämning på ett geografiskt område.

I de kristna grekiska skrifterna. Paulus beskrev sig själv för det första som hebré, för det andra som israelit och för det tredje som en som tillhörde Abrahams avkomma. (2Kor 11:22) Ordet ”hebré” kan här beteckna hans etniska ursprung (jfr Flp 3:4, 5) och kanske hans språk, ”israelit” kan avse att han från födelsen var medlem av den nation Gud ursprungligen hade gjort till ett folk för sitt namn (jfr Rom 9:3–5), och ”Abrahams avkomma” kan syfta på att han tillhörde dem som skulle ärva de välsignelser som utlovades i det abrahamitiska förbundet.

”Habiru”. I en rad kilskriftstexter från början av det andra årtusendet f.v.t. förekommer det akkadiska (assyrisk-babyloniska) ordet habiru, eller hapiru. De som kallades ”habiru” fanns i södra Mesopotamien och Mindre Asien samt i områdena vid Haran och Mari. I omkring 60 av Amarnabreven, som man har funnit i Egypten, skriver kanaaneiska vasaller till Egyptens farao (som då var deras överherre) och beklagar sig bland annat över att deras städer blir angripna av härskare som står i förbund med ”habiru”.

I Mesopotamien var ”habiru” jordbruksarbetare, legosoldater, plundrare, slavar m.m. En del forskare har försökt förknippa ”habiru” med den israelitiska erövringen av Kanaan, men vittnesbörden tycks inte ge någon grund för detta. I en uppslagsbok sägs det: ”Sedan man första gången stötte på habiru i Amarnabreven i slutet av 1800-talet har forskarna varit frestade att förknippa dem med Bibelns ‛ibrim eller ’hebréer’ – ett ord som används trettiofyra gånger i GT, vanligtvis antingen av utlänningar eller i utlänningars närvaro. ... De flesta forskare avvisar tanken att hebréerna skulle vara identiska med habiru och gör det av följande skäl: 1) filologiska problem med att få uttrycken att stämma överens; 2) sannolikheten att habiru är ett samlingsnamn som betecknar en grupp, medan ‛ibri däremot är en etnisk beteckning; 3) de stora skillnaderna mellan de båda gruppernas utbredning, verksamhet och särdrag.” (The New International Dictionary of Biblical Archaeology, utgiven av E. Blaiklock och R. Harrison, 1983, sid. 223, 224)

”Habiru” förekommer i egyptiska dokument under namnet ‛apiru. De var stenbrottsarbetare, stenbärare och vintrampare. Språkligt sett är det inte möjligt att förbinda det egyptiska ordet ‛apiru med det hebreiska ‛ivrị. Dessutom finns det dokument som visar att ”habiru” befann sig i Egypten långt efter det att hebréerna hade lämnat landet.