De 39 inspirerade böckerna från Första Moseboken till Malaki (enligt den indelning som är vanlig i vår tid). Dessa böcker utgör den största delen av Bibeln.

De hebreiska skrifternas böcker, så som de förekommer i de flesta bibelöversättningar, kan delas in i tre grupper: 1) de historiska böckerna: Första Moseboken till Ester, 17 böcker; 2) de poetiska böckerna: Job till Höga Visan, 5 böcker; 3) de profetiska böckerna: Jesaja till Malaki, 17 böcker. Denna indelning är bara ungefärlig, eftersom den historiska delen även innehåller poetiska avsnitt (1Mo 2:23; 4:23, 24; 9:25–27; 2Mo 15:1–19, 21; Dom 5) och profetior (1Mo 3:15; 22:15–18; 2Sa 7:11–16), den poetiska delen innehåller historiska avsnitt (Job 1:1–2:13; 42:7–17) och profetior (Ps 2:1–9; 110:1–7) och den profetiska delen innehåller historiska upplysningar och poesi (Jes 7:1, 2; Jer 37:11–39:14; 40:7–43:7; Klag 1:1–5:22).

Judarna grupperade dessa 39 böcker på ett annat sätt och i en annan ordning. De räknade bara med 24 eller eventuellt 22 böcker, och enligt deras traditionella kanon var böckerna ordnade på följande sätt: Först kom Lagen  (hebr.: Tōrạh), även kallad Pentateuken, som består av 1) Första Moseboken, 2) Andra Moseboken, 3) Tredje Moseboken, 4) Fjärde Moseboken och 5) Femte Moseboken. (Se MOSEBÖCKERNA.) Därefter kom Profeterna (hebr.: Nevi’ịm), som delades in i ”de tidigare profeterna”, nämligen 6) Josua, 7) Domarboken, 8) Samuelsboken (Första och Andra Samuelsboken i en bok) och 9) Kungaboken (Första och Andra Kungaboken i en bok), och ”de senare profeterna”, som i sin tur var indelade i de ”större” profeterna, nämligen 10) Jesaja, 11) Jeremia och 12) Hesekiel, samt 13) de tolv ”mindre” profeterna (Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggaj, Sakarja och Malaki i en bok). Den tredje delen kallades Skrifterna (hebr.: Kethuvịm) och började med 14) Psalmerna, 15) Ordspråksboken och 16) Job; därefter kom ”de fem Meghillọ̄th”, fem separata rullar, nämligen 17) Höga Visan, 18) Rut, 19) Klagovisorna, 20) Predikaren och 21) Ester, åtföljda av 22) Daniel, 23) Esra och Nehemja (i en bok) och 24) Krönikeboken (Första och Andra Krönikeboken i en bok). Ibland fogades Ruts bok ihop med Domarboken och Klagovisorna med Jeremia, så att det sammanlagda antalet böcker blev 22, vilket motsvarar antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet. Detta är dock inte den vanliga indelningen i nutida hebreiska biblar.

Det är inte alla äldre förteckningar som placerar de hebreiska skrifternas böcker i den här ordningen. Det beror på att de enskilda böckerna på den tiden var separata skriftrullar. I den babyloniska Talmud (Bava Batra 14b) heter det: ”Våra rabbiner lärde: Profeternas ordningsföljd är Josua, Domarna, Samuel, Kungarna, Jeremia, Hesekiel, Jesaja och de tolv mindre profeterna.” (Efter M. Simons och I. Slotkis översättning till engelska) Detta kan förklara varför Jeremias bok står före Jesajas bok i en rad hebreiska handskrifter framställda i Tyskland och Frankrike.

Skribenterna. Alla böckerna i de hebreiska skrifterna skrevs och sammanställdes av judar, medlemmar av det folk som ”Guds heliga uttalanden anförtroddes åt”. (Rom 3:1, 2) Större delen av dessa förkristna skrifter skrevs på hebreiska, med undantag av följande mindre avsnitt, som är skrivna på arameiska: 1 Moseboken 31:47; Esra 4:8 till 6:18 och 7:12–26; Jeremia 10:11; Daniel 2:4b till 7:28. Arameiska ord förekommer också i Job, några av psalmerna, Höga Visan, Jona, Ester och de hebreiska delarna av Daniel. Även Hesekiels bok visar tecken på arameiskt inflytande.

Mose skrev och sammanställde de fem första böckerna i Bibeln, och efter honom följde omkring 31 andra som skrev och sammanställde de hebreiska skrifterna, däribland Josua, Samuel, David, Salomo, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Esra och Nehemja. De levde under en period på 1 100 år, från 1500-talet till 400-talet f.v.t., och hade erfarenhet av olika sysselsättningar – herde, skrivare, ståthållare, kung, profet och präst.

En del av bibelskribenterna var ögonvittnen till de händelser de skildrade. Mose skrev till exempel om sina möten med farao. (2Mo 5:1–12:32) En del av dem samlade historiska upplysningar från tidigare uppteckningar genom noggrann forskning, exempelvis när de utarbetade släktregistren. (1Kr 1–9) Men många upplysningar gällde sådant som låg utanför människans erfarenhetsområde, till exempel det som rörde de himmelska änglahärarna och profetiska uppenbarelser. Sådana upplysningar kunde de bara få genom direkt inspiration från Gud. Både detta och det förhållandet att verket utgör en samstämmig helhet trots att det är skrivet under en så lång tidsperiod och av så många olika människor med skiftande bakgrund vittnar om att bibelskribenterna verkligen ”talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande”. (2Pe 1:21)

De hebreiska skrifternas kanon. I våra biblar står inte de hebreiska skrifternas böcker i den ordning de är skrivna. Joel, Amos och Jona levde omkring två hundra år före Jeremia, Hesekiel och Daniel. Och böckernas titlar anger inte alltid vem som har skrivit dem. Jobs bok, till exempel, skrevs antagligen av Mose och Ruts bok av Samuel. I anknytning till artikeln BIBELN finns en översikt som visar när de olika böckerna skrevs och av vem (”Tabell över Bibelns böcker i den ordning de fullbordades”). I artiklarna om de enskilda böckerna finns bland annat upplysningar om böckernas innehåll, betydelse och äkthet.

De hebreiska skrifternas kanon var redan fastställd när Jesus Kristus var på jorden, vilket framgår av uttalanden som Jesus gjorde och som återges i de kristna grekiska skrifterna. Han hänvisade exempelvis till de hebreiska skrifternas tre delar när han talade om ”allt som står skrivet ... i Moses lag och hos profeterna och i Psalmerna”. (Lu 24:44) Hans efterföljare skrev eller talade om ”högläsningen ur lagen och profeterna”,  ”Skrifterna”, ”Moses lag och ... profeterna” och ”de heliga Skrifterna”. (Apg 13:15; 18:24; 28:23; Rom 1:2; 2Ti 3:15; se KANON, BIBELNS.)

Det är också värt att lägga märke till att inga apokryfiska skrifter togs med i den hebreiska kanon. Från Esras och Malakis tid (400-talet f.v.t.), då de hebreiska skrifternas kanon fullbordades, har den blivit skyddad så att inga tvivelaktiga skrifter har införts. (Se APOKRYFER.) De som gjorde avskrifter, de så kallade soferim (som senare följdes av masoreterna), var mycket noggranna när de utförde sitt arbete.

De hebreiska skrifterna skrevs ursprungligen utan vokaler och skiljetecken och utan vår nutida kapitel- och versindelning. Masoreterna, som också var mycket noggranna avskrivare av Bibeln, utarbetade under andra hälften av det första årtusendet v.t. ett system med vokaltecken och accenttecken som skulle vara till hjälp vid läsning och uttal.

Bevarade och vidarebefordrade. Även om soferim (judiska skrivare eller skriftlärda) var mycket noggranna för att inte göra några avskrivningsfel, gjorde de vissa texträttelser (emendationer) på ställen där de ansåg att den ursprungliga texten visade vanvördnad för Gud eller ringaktning för hans jordiska representanter. På mer än 140 ställen bytte de judiska skrivarna ut tetragrammet (de konsonanter som står för namnet Jehova) mot ord som betyder ”suveräne Herre” eller ”Gud”. (Se NV, Tillägg 1B och 2B.)

I vår tid finns inga av originalen till de hebreiska skrifterna kvar, men det finns omkring 6 000 avskrifter som innehåller antingen alla de hebreiska skrifterna eller delar av dem. Papyrus Nash, som innehåller mindre delar av Femte Moseboken, och många av Dödahavsrullarna är från tiden före den vanliga tideräkningens början. Förutom att man gjorde avskrifter av dessa förkristna skrifter på hebreiska, utarbetade man också många översättningar av dem till andra språk, antingen av hela samlingen eller vissa delar av den. Den första egentliga översättningen var den grekiska Septuaginta, som påbörjades ca 280 f.v.t. Hieronymus bibelöversättning till latin, Vulgata, innehöll också en tidig översättning av de hebreiska skrifterna. I New World Translation är översättningen av de hebreiska skrifterna grundad på 7:e, 8:e och 9:e upplagorna av Rudolf Kittels Biblia Hebraica, som är den tryckta utgåvan av den äldsta kompletta handskriften till de hebreiska skrifterna, Codex Leningradensis B 19^A.

Bibelkritiker har gjort stora ansträngningar för att misskreditera de hebreiska skrifterna och har kallat dem antingen falsarier eller ohistoriska myter. En angreppsmetod har varit att plocka isär varje enskild bibelbok i ett försök att bevisa att den skrevs av olika personer, som om det skulle vara omöjligt för en person att skriva i mer än en stil. Ett sådant resonemang är fullständigt orimligt, för någon som skriver poesi kan också skriva prosa, och omvänt. En advokat som formulerar ett juridiskt dokument byter snabbt och lätt stil när han skall berätta en personlig upplevelse. En del kritiker betecknar vissa verser ”J”, därför att namnet Jehova förekommer i dem, och andra verser ”E”, därför att titeln ”Gud” (hebr.: ’Elohịm) står i dem, och de hävdar sedan att dessa två kategorier av verser är skrivna av olika skribenter. Detta är dock ett mycket bristfälligt resonemang.

Kenneth A. Kitchen vid universitetet i Liverpool visar att kritikernas påstående är ohållbart. Han säger: ”Det finns inget som helst forntida [litterärt] material från Orienten där man med säkerhet kan påvisa (eller ens finna tecken på) en så komplicerad tillblivelse, med en så uppstyckad sammanställning och sammansmältning av texter, att det motsvarar det som källhypoteserna förutsätter i förbindelse med hebreisk litteratur. Och omvänt: varje försök att tillämpa sådana textteoretikers kriterier på gamla orientaliska texter där samma litterära fenomen kan iakttas men vars ursprung man känner till leder till uppenbara absurditeter.” (Ancient Orient and Old Testament, 1968, sid. 115)

Betydelse. De hebreiska skrifternas betydelse kan inte nog betonas, för utan lagsamlingen, de historiska böckerna och profetiorna skulle mycket i de kristna grekiska skrifterna vara oklart. (Lu 24:27, 44) ”Allt som skrivits förr, det har skrivits till vår undervisning.” ”Och det som hände dem tjänar som exempel, och det skrevs ner till varning för oss, över vilka slutet på tingens ordningar har kommit.” (Rom 15:4; 1Kor 10:11) De kristna bibelskribenterna citerade därför upprepade gånger från de hebreiska skrifterna, anspelade på dem och byggde vidare på många av de teman och löften som framhålls i dem. I Nya världens översättning är 320 avsnitt från de hebreiska skrifterna återgivna som direkta citat i de kristna grekiska skrifterna. Enligt en förteckning  utgiven av Westcott och Hort finns det sammanlagt ca 890 sådana citat och hänvisningar.

Om vi inte hade haft de hebreiska skrifterna skulle vi också ha saknat många upplysningar om människans ursprung, dödens orsak och löftet i Eden om att kvinnans avkomma skall krossa ormens huvud. Om vi inte hade haft de hebreiska skrifterna är det också mycket vi inte skulle ha känt till om exempelvis den stora översvämningen på Noas tid, blodets helgd, Guds förbund med Abraham, de strider Jehova utkämpade för sitt förbundsfolk och det förebildliga teokratiska rikets historia.