[Hẹbron]

1. Sonson till Levi och son till Kehat; förfader till ”Hebrons söner”, dvs. hebroniterna. (2Mo 6:16, 18; 4Mo 3:19, 27; 26:58; 1Kr 6:2, 18; 15:4, 9; 23:12, 19; 26:30–32)

2. Son till Maresa och far till Kora, Tappua, Rekem och Sema; en avkomling av Kaleb av Judas stam. (1Kr 2:42, 43)

3. Betyder ”kompanjonskapets (gemenskapens) plats”. En gammal stad i Judas bergstrakt. Den byggdes sju år före Soan i Egypten. (4Mo 13:22) Hebron ligger 30 km sydsydväst om Jerusalem, på en höjd av drygt 900 m över havet. Den utmärker sig genom att vara en av de äldsta städer i Mellanöstern som fortfarande är bebodda. Stadens gamla namn var ”Kirjat-Arba” (Arbas stad), ett namn den tydligen fick efter sin grundare, anakiten Arba. (1Mo 23:2; Jos 14:15) Staden och de kringliggande höjderna har länge varit kända för sina vingårdar, granatäpplen, fikon, oliver, aprikoser, äpplen och nötter. Landskapet kring Hebron är grönt och frodigt tack vare de många källor och brunnar som finns där.

Hebron var en av de platser där patriarkerna Abraham, Isak och Jakob bodde som främlingar. (1Mo 13:18; 35:27; 37:13, 14) Sara dog där och blev begravd i en grotta i det närliggande Makpela. Abraham köpte grottan och fältet den låg på av hettiten Efron, och den blev en familjegrav där även Abraham, Isak, Rebecka, Lea och Jakob begravdes. (1Mo 23:2–20; 49:29–33; 50:13)

När Mose sände in de 12 spejarna i det utlovade landet bodde Anaks storväxta avkomlingar i Hebron. (4Mo 13:22, 28, 33) Omkring 40 år senare gick Hoham, kungen i Hebron, samman med fyra andra kungar och angrep Gibeon, en stad som hade slutit fred med Josua. Israeliterna kom till gibeoniternas undsättning och besegrade med Jehovas hjälp de fem kungarnas härar. Kungarna, som hade gömt sig i en grotta, blev dödade, och deras kroppar hängdes upp på pålar där de fick hänga kvar till kvällen. (Jos 10:1–27)

När israeliternas fälttåg i södra Kanaan fortsatte blev Hebrons invånare, däribland deras kung (uppenbarligen Hohams efterträdare), tillintetgjorda. (Jos 10:36, 37) Men även om israeliterna under Josuas ledning krossade kanaanéernas makt tycks de inte genast ha upprättat garnisoner för att hålla kvar de områden de hade erövrat. Det verkar som om anakiterna på nytt etablerade sig i Hebron medan israeliterna krigade på andra ställen, så att Kaleb (eller ”Judas söner” under  Kalebs ledning) en tid senare fick återerövra staden från dem. (Jos 11:21–23; 14:12–15; 15:13, 14; Dom 1:10) Hebron gavs först åt Kaleb, som tillhörde Judas stam, och fick senare helig status som tillflyktsstad. Hebron tjänade också som präststad. Men ”stadens [Hebrons] åkerjord” och dess kringliggande bosättningar var Kalebs arvsbesittning. (Jos 14:13, 14; 20:7; 21:9–13)

Det var i Hebron som Judas män omkring 400 år senare smorde David till kung. Han härskade därifrån i sju och ett halvt år, och under den tiden fick han sex söner: Amnon, Kilab (Daniel), Absalom, Adonia, Sefatja och Jitream. (2Sa 2:1–4, 11; 3:2–5; 1Kr 3:1–4) Invånarna i Hebron hade tydligen hjälpt David tidigare, när Saul hade förklarat honom fredlös. (1Sa 30:26, 31) Mot slutet av den tid då David härskade från Hebron gick Abner över till David. Abner hade tidigare utgjort det främsta stödet för Sauls son Is-Bosets rivaliserande kungadöme. (2Sa 2:8, 9) När Joab kom tillbaka från ett plundringståg och fick höra att David hade skickat i väg Abner i frid sände han budbärare för att hämta Abner, som han sedan själv dödade där i Hebron; Abner blev också begravd i Hebron. (2Sa 3:12–27, 32) Rekab och Baanah mördade senare Is-Boset och tog med sig hans huvud till David i Hebron och förväntade sig en belöning, men David lät avrätta dem för deras onda handling. (2Sa 4:5–12) Därefter blev David smord till kung över hela Israel, och han gjorde Jerusalem till sin huvudstad i stället för Hebron. (2Sa 5:1–9)

Några år senare återvände Davids son Absalom till Hebron. Där inledde han sitt misslyckade försök att ta kungamakten från sin far. (2Sa 15:7–10) När Absalom valde Hebron som utgångspunkt för sin kampanj berodde det sannolikt på stadens historiska betydelse som Judas tidigare huvudstad och på att det var hans egen födelsestad. Davids sonson, kung Rehabeam, ”återuppbyggde” senare Hebron. (2Kr 11:5–10) Efter det att judarna hade återvänt från landsflykten i Babylon var det några av de hemvändande som bosatte sig i Hebron (Kirjat-Arba). (Neh 11:25)