Betyder i hebr. ”från (tillhörande) Het”.

Ett folk som härstammade från Het, den som nämns som nummer två i uppräkningen av Kanaans söner. (1Mo 10:15) De var alltså av hamitiskt ursprung. (1Mo 10:6)

Abraham hade viss kontakt med hettiterna, som bodde i Kanaan då han flyttade dit. Jehova hade lovat att Abrahams avkomma skulle få Kanaans land, som var bebott av olika folkslag, bland annat hettiterna. (1Mo 15:18–21) Men Jehova sade till Abraham: ”Amoréernas missgärning är ännu inte fullbordad.” (1Mo 15:16; benämningen ”amoréer” användes ofta om nationerna i Kanaan som helhet.) Därför respekterade Abraham hettiternas äganderätt till landet och köpslog med Efron, hettiten Sohars son, om en grotta där han kunde begrava sin hustru Sara. (1Mo 23:1–20)

På Josuas tid bodde hettiterna i området ”från vildmarken och detta Libanon ända till den stora floden, floden Eufrat, det vill säga hela hettiternas land”. (Jos 1:4) Tydligen bodde de huvudsakligen i bergstrakterna, som omfattade Libanon och möjligen områden i Aram (Syrien). (4Mo 13:29; Jos 11:3)

Under Noas förbannelse. Eftersom hettiterna härstammade från Kanaan, var de under den förbannelse som Noa uttalade över Kanaan, och när israeliterna underkuvade dem, uppfylldes Noas ord i 1 Moseboken 9:25–27. Hettiternas religion var hednisk och omfattade utan tvivel fallosdyrkan precis som de andra kanaaneiska religionerna. När Abrahams sonson Esau gifte sig med hettitiska kvinnor, blev det ”orsak till en bitter ande hos Isak och Rebecka”, Esaus föräldrar. (1Mo 26:34, 35; 27:46)

Gud beskrev det land som hettiterna och deras grannationer bodde i som ”ett land som flödar av mjölk och honung”. (2Mo 3:8) Men de här nationerna hade blivit så fördärvade att deras närvaro förorenade landet. (3Mo 18:25, 27) Gud varnade israeliterna gång på gång för faran med att förena sig med dem i deras förnedrade och orena sedvänjor. Han räknade upp många slag av omoraliska handlingar som israeliterna förbjöds att ägna sig åt och tillade sedan: ”Orena er inte genom något av detta, ty genom allt detta har de nationer [däribland hettiterna] orenat sig som jag driver undan för er.” (3Mo 18:1–30)

Vigda åt tillintetgörelse. Hettiterna nämns bland de sju nationer som skulle tillintetgöras. De här nationerna beskrevs som ”folkrikare och mäktigare” än Israel. Vid den tiden måste alltså de sju nationerna ha uppgått till över tre miljoner, och hettiterna som höll till i sina fästen i bergen var säkert en skräckinjagande fiende. (5Mo 7:1, 2) De visade sin fientlighet genom att sluta sig samman med de andra nationerna i Kanaan mot Israel (som leddes av Josua), när de fick höra att Israel hade gått över Jordan och ödelagt städerna Jeriko och Aj. (Jos 9:1, 2; 24:11) Hettiternas städer skulle därför ha ödelagts och invånarna utplånats, så att de inte kunde utgöra något hot mot israeliternas lojalitet mot Gud och få dem att misshaga honom. (5Mo 20:16–18) Men israeliterna utförde inte Guds befallning fullt ut. Efter Josuas död underlät de olydigt att driva bort dessa nationer, som blev som ett törne i deras sida och ständigt ansatte dem. (4Mo 33:55, 56)

Senare historia. På grund av att israeliterna inte lydde Guds befallning att fullständigt utplåna de kanaaneiska nationerna förklarade Gud: ”Jag skall inte driva bort dem inför er, utan de skall bli snaror för er, och deras gudar skall tjäna som lockbete för er.” (Dom 2:3) De kanaanéer som bodde kvar bland israeliterna tycks ha tolererats och i några enstaka fall ha fått aktade och ansvarsfulla ställningar. Det verkar dessutom som om hettiterna var de enda av de kanaaneiska folken som behöll en viss betydelse och styrka som nation. (1Ku 10:29; 2Ku 7:6)

Två hettiter, Ahimelek och Uria, var soldater, möjligen officerare, i Davids här. Uria stred nitiskt för att besegra Israels fiender, och han följde Moses lag. David hade umgänge med Batseba, Urias hustru, och såg sedan till att Uria placerades så att han skulle bli dödad i strid. På grund av detta blev David straffad av Gud. (1Sa 26:6; 2Sa 11:3, 4, 11, 15–17; 12:9–12)

Kung Salomo kallade in hettitiska män till tvångsarbete. (2Kr 8:7, 8) Salomos utländska hustrur, varav några var hettitiska kvinnor, fick honom att vända sig bort från sin Gud, Jehova. (1Ku 11:1–6) Bibeln visar att hettiterna hade kungar och var i stånd att föra krig så sent som under den tid då Jehoram var kung i Israel (ca 917–905 f.v.t.). (2Ku 7:6)  Men araméernas, assyriernas och babyloniernas erövringar av landet krossade antagligen hettiternas makt.

När israeliterna hade återvänt från landsflykten 537 f.v.t., gifte sig många av dem, även några präster och leviter, med kanaaneiska kvinnor, och de gav sina döttrar till kanaaneiska män, däribland hettiter. Detta var en överträdelse av Guds lag. Esra tillrättavisade dem och fick dem att gå med på att sända bort sina utländska hustrur. (Esr 9:1, 2; 10:14, 16–19, 44)

Bildspråk. Jehova använde benämningen ”hettit” i bildlig bemärkelse när han talade till Jerusalem genom profeten Hesekiel och sade: ”Du härstammar från kanaanéernas land, där föddes du. Din far var amoré, och din mor var en hettitisk kvinna.” (Hes 16:3) Jerusalem, som var nationens huvudstad och som Jehova lät sitt namn bli nämnt över, var bebott av jebuséer när israeliterna gick in i landet. Men eftersom amoréerna och hettiterna var de främsta stammarna, fick de uppenbarligen stå som representanter för Kanaans nationer, däribland jebuséerna. Staden var alltså av ringa härkomst, men Jehova hade förskönat den. Kung David på ”Jehovas tron” (1Kr 29:23), förbundets ark på Sions berg och slutligen det praktfulla tempel som Davids son Salomo byggde gjorde att ryktet om Jerusalem spreds bland nationerna. Men Jerusalem blev efter hand lika fördärvat och omoraliskt som de kringliggande kanaaneiska nationerna, vilket gjorde att Jehova till slut lät staden bli ödelagd. (Hes 16:14, 15)

Försök till identifiering. Historiker och arkeologer har försökt att fastställa vilka Bibelns hettiter motsvarar i profanhistorien. De har i första hand haft en språkvetenskaplig utgångspunkt för sina försök och jämfört ord som tycks ha viss likhet i uttal och stavning.

I de assyriska kilskriftstexterna förekommer benämningen ”Hatti” ofta, vanligtvis i sammanhang som knyter ”Hatti” till Aram (Syrien) eller Palestina. Det är möjligt att det är Bibelns hettiter som avses. Men utifrån benämningen ”Hatti” försöker en del forskare att identifiera Bibelns hettiter med det så kallade hettiterriket, som hade sin huvudstad i Mindre Asien, långt norr och väster om Kanaan. I samband med detta talar forskarna om tre olika folkgrupper, vilket beskrivs i följande avsnitt.

Tre grupper ”identifierade”. I Boğazkale (Boğazköy), som tidigare kallades Hattusa, i Mindre Asien (Anatolien, en del av det nuvarande Turkiet) har man hittat många forntida texter. Hattusa var huvudstaden i ett land som nutida kännare kallar Hatti och vars invånare talade hattiska. De här tidiga invånarna blev uppenbarligen besegrade av ett invaderande folk som införde ett annat språk, som enligt kännare var ett indoeuropeiskt språk. Det skrevs med kilskrift och kan kallas ”kilskriftshettitiska”. Senare ersattes det av ett annat indoeuropeiskt språk, som skrevs med hieroglyfer och som kallas ”hieroglyfhettitiska”. Man säger sig ha hittat texter på det språket både i Mindre Asien och i norra Syrien. Forskare säger att de tre språken representerar tre folkgrupper. Men det finns inga bevis för att någon av dessa var Bibelns hettiter. Martin Noth sade angående ”kilskriftshettitiskan”: ”Uttrycket ’hettitisk’ förekommer inte i de forntida texterna, utan är en benämning som har valts av den nutida vetenskapen mot bakgrund av språkets historiska koppling till riket Hatti i Mindre Asien.” Han säger vidare om de ”hettitiska hieroglyferna”: ”Den vedertagna benämningen ’hettitisk’ är i det här sammanhanget felaktig och förvirrande.” (Die Welt des Alten Testaments, 1962, sid. 207) En annan historiker, E. A. Speiser, säger: ”Problemet med Bibelns hettiter är ... komplicerat. Till att börja med har vi frågan om vilket slags hettiter det handlar om i ett givet avsnitt i Bibeln: hattier, kilskriftstexternas indoeuropeiska hettiter eller hieroglyfhettiter.” (The World History of the Jewish People, 1964, bd 1, sid. 160)

Av detta framgår det att det bara är antaganden och inte bevis som ligger till grund för försöken att identifiera Bibelns hettiter med det ”hettiterrike” där Hattusa var huvudstad. På grund av denna osäkerhet har vi i det här verket vanligtvis valt att använda citationstecken när det handlar om profanhistoriens ”hettiter” för att påminna läsaren om att vi inte anser vittnesbörden tillräckligt starka för att med säkerhet identifiera dem med Bibelns hettiter.