[Hiskịa] Betyder ”Jehova styrker”.

1. Kung i Juda 745–717 f.v.t. Han blev av allt att döma kung när hans far, Ahas, dog ”under Hoseas, Elahs sons, Israels kungs, tredje år” (kanske Hoseas tredje år som vasallkung under Tiglat-Pileser III), och hans regering räknades officiellt från nisan följande år (745 f.v.t.). (2Ku 18:1) Under hans regeringstid levde och verkade profeterna Jesaja, Hosea och Mika. (Jes 1:1; Hos 1:1; Mik 1:1) Hiskia utmärkte sig som en kung som ”höll fast vid Jehova”, och han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon och höll hans bud. Ända från det att han började regera visade han nitälskan för den sanna tillbedjan, inte bara i Juda, utan i hela Israel. Eftersom han följde Jehovas vägar, precis som hans förfader David hade gjort, kunde det sägas att ”ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom, inte heller bland dem som hade varit före honom”. Och därför var Jehova med honom. (2Ku 18:3–7)

Hans insatser som skribent. Hiskia är också känd för sitt intresse för att sammanställa några av Salomos ordspråk, något som framgår av inledningen till det avsnitt i Ordspråksboken som omfattar kapitlen 25–29. Den lyder: ”Detta är också ordspråk av Salomo, vilka Hiskias, Judas kungs, män gjorde en avskrift av.” (Ord 25:1) Han skrev den tacksägelsesång som finns nedtecknad i Jesaja 38:10–20 efter det att Jehova hade botat honom från en dödlig sjukdom. I denna sång nämner han sina ”stycken för stränginstrument” (v. 20). En del menar att det var Hiskia som skrev Psalm 119. Om det är riktigt, skrev han den av allt att döma medan han var furste och ännu inte hade blivit kung.

Situationen när Hiskia tillträdde som kung. När Hiskia besteg tronen hade Judas rike ådragit sig Guds misshag, eftersom Ahas, Hiskias far, hade gjort sig skyldig till många avskyvärda handlingar inför Jehova och hade låtit tillbedjan av falska gudar få fria tyglar i Juda. Jehova hade därför tillåtit att landet härjades av fiender, i synnerhet av det andra världsväldet, Assyrien. Ahas hade plundrat templet och palatset för att kunna muta den assyriske kungen. Något som var ännu värre var att han hade huggit redskapen i templet i stycken, stängt templets dörrar och gjort sig altaren ”i varje hörn i Jerusalem”, där han offrade till andra gudar. Genom att ingå förbund med den assyriske kungen hade Ahas ställt sitt rike under hans beskydd. (2Ku 16:7–9; 2Kr 28:24, 25) Hiskia däremot ”gjorde uppror mot Assyriens kung” tidigt under sin regering. (2Ku 18:7)

När Hiskia besteg tronen i Juda var situationen i tiostammarsriket Israel i norr ännu värre. På grund av Israels allvarliga synder hade Jehova tillåtit att landet hade hamnat i svårigheter och tvingades betala skatt till Assyrien, och det skulle inte dröja länge förrän Assyrien erövrade Israel och förde folket i landsflykt. (2Ku 17:5–23)

Hans nitälskan för den sanna tillbedjan. Hiskia visade sin nitälskan för tillbedjan av Jehova strax efter det att han hade kommit på tronen 25 år gammal. Det första han gjorde var att öppna templet igen och reparera det. Sedan kallade han samman prästerna och leviterna och sade till dem: ”Nu ligger det mig varmt om hjärtat att sluta ett förbund med Jehova, Israels Gud.” Detta var ett förbund om trohet; det var som om lagförbundet, som fortfarande var i kraft men hade blivit försummat, på nytt blev instiftat i Juda. Med stor handlingskraft satte han i gång med att organisera leviterna för deras tjänst och sörjde för att musiken och lovsången kom att ljuda igen. Detta var i månaden nisan, den månad då påsken skulle firas, men templet, prästerna och leviterna var i ett orent tillstånd. Den 16 nisan hade templet blivit renat och redskapen ställts i ordning, så att de kunde användas igen. Därefter skulle det frambäras ett särskilt försoningsoffer för hela Israel. Först frambar furstarna syndoffer för riket, för helgedomen och för folket, och därefter frambar folket flera tusen brännoffer. (2Kr 29:1–36)

Eftersom man på grund av folkets orenhet inte kunde fira påsken vid den rätta tiden, drog Hiskia nytta av den lag som tillät dem som var orena att fira påsken en månad senare. Han kallade samman folket, inte bara i Juda utan också i Israel, genom att sända löpare med brev genom hela landet, ”från Beersheba till Dan”. Löparna möttes av hån och löje av många, men det fanns enskilda individer, i synnerhet från Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig, och det gjorde  också några från Efraim och Isaskar. Dessutom kom det många icke-israeliter som tillbad Jehova. Det var utan tvivel svårt för dem från Nordriket som fortsatte att hålla fast vid den sanna tillbedjan att komma till påsken. I likhet med budbärarna skulle de möta motstånd och bli förlöjligade eftersom tiostammarsriket var i ett förfallet tillstånd, hade sjunkit djupt ner i avgudadyrkan och hade hotet från assyrierna hängande över sig. (2Kr 30:1–20; 4Mo 9:10–13)

Efter påsken höll man det osyrade brödets högtid i sju dagar med så stor glädje att hela församlingen beslöt att högtiden skulle firas i sju dagar till. Till och med under så farliga tider rådde det tack vare Jehovas välsignelse ”stor glädje i Jerusalem, ty sedan Israels kung Salomos, Davids sons, dagar hade det inte skett något sådant som detta i Jerusalem”. (2Kr 30:21–27)

Att det här var tal om en verklig återställelse och ett återupplivande av den sanna tillbedjan och inte bara rörde sig om en sammankomst som kom till stånd på grund av en tillfällig upprymdhet framgår av det som vidare hände. Innan de som hade deltagit i firandet av högtiden återvände hem drog de ut och bröt sönder de heliga stoderna, rev ner offerhöjderna och altarna och högg ner de heliga pålarna i hela Juda och Benjamin och till och med i Efraim och Manasse. (2Kr 31:1) Hiskia föregick själv med gott exempel genom att krossa den kopparorm som Mose hade gjort, den som folket sedan hade gjort till en avgud och framburit rökoffer åt. (2Ku 18:4) Efter den stora högtiden sörjde Hiskia för att den sanna tillbedjan upprätthölls genom att organisera prästavdelningarna och ordna med stöd åt tempeltjänsten; han förmanade folket att lyda den mosaiska lagens bestämmelser om tionde och om att ge förstlingen till leviterna och prästerna, en uppmaning som folket helhjärtat lydde. (2Kr 31:2–12)

Pressen från Assyrien ökar. I denna svåra tid, när assyrierna erövrade allt som låg i deras väg, satte Hiskia sin förtröstan till Jehova, Israels Gud. Han gjorde uppror mot Assyriens kung och slog filistéerna, som tydligtvis hade ingått förbund med Assyrien, och tog deras städer. (2Ku 18:7, 8)

I Hiskias fjärde år (742 f.v.t.) inledde den assyriske kungen Salmanassar en belägring av Samaria, och i Hiskias sjätte år (740 f.v.t.) intogs Samaria. Befolkningen i tiostammarsriket fördes i landsflykt, och assyrierna förde in andra i landet för att de skulle bosätta sig där. (2Ku 18:9–12) Detta gjorde att Judas rike, som representerade Guds teokratiska styre och den sanna tillbedjan, blev som en liten ö, helt omgiven av fiender.

Sanherib, Sargon II:s son, strävade äregirigt efter att foga Jerusalem till sina erövringar, i synnerhet med tanke på att Hiskia hade dragit sig ur det förbund som hans far, kung Ahas, hade ingått med Assyrien. Under kung Hiskias 14:e regeringsår (732 f.v.t.) ”drog Sanherib, Assyriens kung, upp mot alla Judas befästa städer och erövrade dem”. I syfte att rädda Jerusalem erbjöd Hiskia sig att betala Sanherib för att dra sig tillbaka. Sanherib krävde då ett enormt belopp – 300 talenter silver (ca 17 miljoner kr) och 30 talenter guld (ca 100 miljoner kr). För att kunna betala detta belopp var Hiskia tvungen att lämna ut allt det silver som fanns i templet och i den kungliga skattkammaren, förutom de dyrbara metaller som han själv hade beklätt templets dörrar och dörrposter med. Detta tillfredsställde den assyriske kungen, men bara tillfälligt. (2Ku 18:13–16)

Byggnads- och ingenjörsarbeten. När Hiskia ställdes inför hotet om ett nära förestående angrepp från den girige Sanherib, visade han stor vishet och använde sig av militär strategi. Han täppte till alla vattenkällor utanför Jerusalem, så att assyrierna vid en eventuell belägring inte skulle finna vatten. Han stärkte stadens befästningar och ”gjorde kastvapen i stor mängd och sköldar”. Men det var inte den militära utrustningen han satte sin förtröstan till, för när han samlade krigsbefälhavarna och folket uppmuntrade han dem och sade: ”Var modiga och starka. Var inte rädda och var inte förfärade för Assyriens kung och för hela den skara som är med honom; ty det är fler med oss än med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är Jehova, vår Gud, för att hjälpa oss och för att utkämpa våra strider.” (2Kr 32:1–8)

En av den tidens största bedrifter på ingenjörskonstens område var Hiskias vattentunnel. Den var 533 m lång och följde en något slingrande kurs från Gihonkällan, öster om Davidsstadens norra del, till dammen Siloam, som låg i Tyropoiondalen, nedanför Davidsstaden men innanför en ny mur som hade byggts söder om staden. (2Ku 20:20; 2Kr 32:30) På väggen i den smala tunneln, som har en genomsnittlig höjd på 1,8 m, har arkeologer funnit en inskrift med gammalhebreiska bokstäver.  Den lyder i utdrag: ”Och detta var hur man kom igenom: – Medan [man ännu arbetade med sina] hackor, den ene mannen mot den andre, och medan det var tre alnar kvar att ta sig igenom, [hördes] rösten av en man som ropade till sin kamrat, för det var en spricka i klippan till höger [och till vänster]. Och när man kom igenom, högg den ene stenhuggaren mot den andre, hacka mot hacka, och vattnet strömmade från källan till dammen 1 200 alnar, och klippans höjd över huvudet på stenhuggarna var 100 alnar.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 321) Tunneln höggs således ut genom klippan från båda håll, så att arbetarna möttes på mitten – en imponerande ingenjörsbedrift.

Sanheribs nederlag vid Jerusalem. Som Hiskia hade väntat sig hade Sanherib beslutat sig för att angripa Jerusalem. Medan Sanherib och hans här belägrade den starkt befästa staden Lakis, sände han en del av sin här tillsammans med en delegation av krigsbefälhavare till Jerusalem för att kräva att staden skulle ge upp. Gruppens talesman var Rabsake (inte ett namn, utan en militär titel), som talade hebreiska flytande. Han hånade högljutt Hiskia och smädade Jehova och sade skrytsamt att Jehova lika lite kunde befria Jerusalem som de andra nationernas gudar hade kunnat befria sina tillbedjares land ur den assyriske kungens hand. (2Ku 18:13–35; 2Kr 32:9–15; Jes 36:2–20)

Hiskia befann sig i en mycket svår situation, men han fortsatte att sätta sin förtröstan till Jehova och bad till honom i templet, samtidigt som han sände några av folkets överhuvuden till profeten Jesaja. Jesajas svar, som kom från Jehova, gick ut på att Sanherib skulle höra ett rykte och vända tillbaka till sitt eget land, där han till sist skulle falla för svärd. (2Ku 19:1–7; Jes 37:1–7) Vid det här laget hade Sanherib brutit upp från Lakis och lägrat sig vid Libna, där han fick höra att Tirhaka, Etiopiens kung, hade dragit ut för att strida mot honom. Likväl sände Sanherib budbärare till Hiskia med brev där han fortsatte att komma med sina hotelser och sina smädelser mot Jehova, Israels Gud. När Hiskia hade fått det starkt kränkande brevet bredde han ut det inför Jehova, som på nytt svarade genom Jesaja. Nu var det Sanherib som blev smädad, medan Hiskia blev försäkrad om att assyrierna inte skulle få lov att tränga in i Jerusalem. Jehova sade: ”Jag skall försvara denna stad för att rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull.” (2Ku 19:8–34; Jes 37:8–35)

Den natten sände Jehova sin ängel, som dödade 185 000 av de bästa av Sanheribs soldater, ”varje tapper, väldig man och ledare och anförare i Assyriens kungs läger, så att han med skam fick vända tillbaka till sitt eget land”. Det angrepp på Jerusalem som Sanherib hade hotat med blev således avvärjt. Skildringen visar vad som hände längre fram: ”När han en gång böjde sig ner i sin gud Nisroks hus, högg hans söner Adrammelek och Sareser ner honom med svärd.” (2Kr 32:21; Jes 37:36–38)

Sanheribs seger över den etiopiska hären beskrivs i inskrifter, och där sägs det också: ”Vad beträffar Hiskia, juden, som inte hade underkastat sig mitt ok – 46 av hans starka städer ... belägrade och intog jag. ... Honom själv spärrade jag in i Jerusalem, hans kungliga residens, som en fågel i en bur.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 288) Sanherib påstår inte att han intog Jerusalem. Detta stöder Bibelns uppgifter om att Hiskia gjorde uppror mot Assyrien och att Sanherib inte lyckades inta Jerusalem. Hedniska kungar hade för vana att upphöja sig själva i sina inskrifter, och Sanherib överdriver i denna inskrift när det gäller den mängd silver som Hiskia måste betala honom: Sanherib nämner 800 talenter, men enligt Bibeln var det inte mer än 300 talenter.

Hiskias liv blir på mirakulöst vis förlängt. Ungefär vid den tid då Sanherib hotade Jerusalem blev Hiskia sjuk – han fick en elakartad böld. Profeten Jesaja uppmanade honom att se om sitt hus och förbereda sig på att dö. Hiskia hade då ännu inte fått någon son, och det verkade därför vara risk för att Davids kungliga släktlinje skulle brytas. Hiskia bad innerligt till Jehova, med tårar, och Jehova sände sedan tillbaka Jesaja för att meddela att hans liv skulle bli förlängt med 15 år. Som ett mirakulöst tecken på att löftet skulle bli uppfyllt gick solens skugga tio steg tillbaka på ”Ahas trappa”. (Se SOLEN.) Under det tredje året efter dessa händelser fick Hiskia en son som fick namnet Manasse och som senare efterträdde honom på tronen. (2Ku 20:1–11, 21; 21:1; Jes 38:1–8, 21)

Hiskias misstag och sinnesändring. I den bibliska berättelsen heter det: ”Hiskia återgäldade inte den välgärning som hade bevisats honom, ty hans hjärta blev högmodigt,  och det kom harm över honom och över Juda och Jerusalem.” (2Kr 32:25) Det sägs inget om huruvida detta högmod hade samband med att han var så oförståndig att han visade hela sin skattkammare och allt som fanns i hans hus och i hela hans rike för den babyloniske kungen Berodak-Baladans (Merodak-Baladans) budbärare, som sändes till honom efter det att han hade tillfrisknat från sin sjukdom. Det var kanske så att Hiskia visade alla sina rikedomar för att göra intryck på Babylons kung som en möjlig allierad mot Assyriens kung. Detta kunde naturligtvis väcka girighet hos babylonierna. Profeten Jesaja var emot vilken som helst allians med eller något som helst beroendeförhållande till Guds ärkefiende Babylon. När Jesaja fick höra hur Hiskia hade tagit emot de babyloniska budbärarna, uttalade han den inspirerade profetian från Jehova att babylonierna en dag skulle komma och föra bort allt till Babylon och att även några av Hiskias avkomlingar skulle bli bortförda. Hiskia ödmjukade sig emellertid, och i sin godhet tillät Gud att katastrofen fördröjdes och inte inträffade i hans dagar. (2Ku 20:12–19; 2Kr 32:26, 31; Jes 39:1–8)

På profeten Jeremias tid blev Hiskia omnämnd i gynnsamma ordalag av några av överhuvudena för folket i Jerusalem, därför att han hade lyssnat till Jehovas profet Mika från Moreset. (Jer 26:17–19)

2. En av profeten Sefanjas förfäder; möjligen är det kung Hiskia som åsyftas. (Sef 1:1)

3. En man i Israel vars avkomlingar återvände från landsflykten i Babylon tillsammans med Serubbabel. Han var förmodligen inte identisk med kung Hiskia. (Esr 2:1, 2, 16; Neh 7:6, 7, 21) Det är möjligt att ett av folkets överhuvuden som var med och bekräftade det ”bindande avtal” som slöts på Nehemjas tid var en avkomling av denne Hiskia. (Neh 9:38; 10:1, 14, 17)