Det viktiga organ vars huvudsakliga funktion är att pumpa runt blodet i kroppen så att cellerna tillförs syre och näring. (3Mo 17:14)

Hjärtat intar en framträdande plats i Bibeln, där det på ett eller annat sätt nämns omkring tusen gånger. De hebreiska orden (lev, levạv) och det grekiska ordet (kardịa) för ”hjärta” används av bibelskribenterna i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

Det bokstavliga hjärtat. Bibelskribenterna talar förhållandevis sällan om det bokstavliga hjärtat, men det nämns till exempel i berättelsen om Jehu, som sköt Jehoram ”mellan armarna, så att pilen gick ut genom hjärtat”. (2Ku 9:24; se också 2Mo 28:30.)

Det symboliska hjärtat. På de allra flesta ställen där ordet ”hjärta” förekommer i Bibeln används det i symbolisk bemärkelse. Det sägs representera ”den centrala delen i allmänhet, det innersta, och därför representera den inre människan som den kommer till uttryck i alla sina olika aktiviteter, i sina begär, känslor, passioner och avsikter, sina tankar, uppfattningar och fantasier, sin vishet, kunskap och skicklighet, sina trosuppfattningar och sitt resonemang, sitt minne och sin medvetenhet”. (Journal of the Society of Biblical Literature and Exegesis, 1882, sid. 67)

Så som det symboliska hjärtat omtalas i Bibeln betecknar det alltså inte bara sätet för en persons känslor och motiv, och inte heller bara intellektet. ”Bland semiterna ... tillskrevs hjärtat allt som är karakteristiskt för människan, på såväl känslornas som förståndets och viljans område.” Det är ”hela den inre människan i kontrast till köttet, som är den yttre och fysiska människan”. (L’emploi métaphorique des noms de parties du corps en hébreu et en akkadien, E. Dhorme, Paris 1963, sid. 113, 114, 128)

Gud prövar hjärtat, och det som betyder något för honom är inte hur man ser ut, utan hur man är innerst inne. (Ord 17:3; 24:12; Ps 17:3; 1Sa 16:7) I Bibeln ges därför rådet: ”Mer än allt annat som skall skyddas – skydda ditt hjärta [dvs. hela den inre människan], ty därifrån utgår livets källådror.” (Ord 4:23) Och kristna hustrur uppmanas att inte i första hand intressera sig för sin utvändiga prydnad, utan för ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. (1Pe 3:3, 4)

På en del av de ställen där ordet ”hjärta” förekommer i Bibeln riktas uppmärksamheten uppenbarligen på tankeförmågan, men inte i sådan bemärkelse att den isoleras från resten av det som utgör den inre människan. Mose uppmanade israeliterna: ”Du skall i dag veta och på nytt lägga det på hjärtat [”påminna dig i ditt sinne”, not] att Jehova är den sanne Guden.” Och längre fram sade han till dem: ”Ändå har Jehova, intill denna dag, inte gett er ett hjärta [”ett sinne”, not] som kan förstå.” (5Mo 4:39; 29:4) Att hjärtat också kan inbegripa förståndet eller intellektet framgår av flera  ställen i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna, där det förbinds med tankar (Mt 9:4), överläggningar (Mk 2:6), förstånd (1Ku 3:12), förmåga att förstå (Mk 6:52) och kunskap (Ord 15:14).

Våra motiv, drivkraften bakom vårt uppförande, är en annan viktig sida av den inre människan som framställs genom ”hjärtat”. Det sägs till exempel att ”var och en som manades av sitt hjärta” kom med bidrag till byggandet av tältboningen. (2Mo 35:21, 26, 29; 36:2) Om Haman sägs det att han hade ”vågat” (ordagr.: ”fyllt sitt hjärta till att”) smida onda planer mot judarna. (Est 7:5, not; Apg 5:3) I Hebréerna 4:12 förklaras det att Guds löftesord är likt ett skarpt svärd och kan ”bedöma hjärtats tankar och avsikter”. Jesus talade också om hjärtat som drivkraften bakom vårt uppförande, antingen det är gott eller ont. (Mt 15:19; Lu 6:45) När det gäller att utveckla goda motiv varnas vi i Bibeln för att låta vårt förhållande till andra besmittas av ett begär efter självisk vinning (Jud 16) eller att låta vårt liv präglas av kärlek till pengar eller ett begär efter rikedom. (1Ti 6:9, 10; Ord 23:4, 5) Vi uppmanas i stället att tjäna Gud därför att vi har äkta kärlek till honom (1Jo 5:3; 5Mo 11:13) och att visa självuppoffrande kärlek när vi har med våra medtroende att göra (Joh 15:12, 13). Dessutom uppmanas vi att göra det till en vana att älska våra medmänniskor så som vi älskar oss själva. (Lu 10:27–37; Gal 6:10) För att utveckla sådana motiv måste man naturligtvis göra bruk av tankeförmågan. (Ps 119:2, 24, 111)

Vårt symboliska hjärtetillstånd avspeglas i vår inställning, som kan vara antingen stolt eller ödmjuk. (Ord 16:5; Mt 11:29) Våra känslor är också en del av den inre människan. De innefattar kärlek (5Mo 6:5; 1Pe 1:22), glädje (5Mo 28:47; Joh 16:22), sorg och smärta (Neh 2:2; Rom 9:2) samt hat (3Mo 19:17). Hjärtat kan också vara ”ängsligt” (Jes 35:4) eller ”genomborrat” av betryck (Ps 109:22), eller också kan det ”smälta” av fruktan för svårigheter (5Mo 20:8). När sinnet och hjärtat nämns tillsammans i de kristna grekiska skrifterna står ”sinnet” för förståndet medan ”hjärtat” betecknar den inre människans känslor, önskningar och begär. Jesus sade till exempel: ”Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.” (Mt 22:37) Han visade därmed att en persons önskningar, begär och känslor måste avspegla kärleken till Gud, men också att denna kärlek måste komma till uttryck genom det sätt varpå han eller hon använder sina mentala förmågor, till exempel genom att inhämta kunskap om Gud och Kristus. (Joh 17:3, not)

Alla dessa funktioner, egenskaper, känslor och förmågor förbinds inte med det bokstavliga hjärtat utan med det symboliska hjärtat, som representerar den inre människan, hela den inre personligheten.

Hjärtat kan vara ”förrädiskt”. Trots att Adam var fullkomlig lät han sitt hjärta lockas. Han förkastade sanningen och vände sig bort ifrån Gud. (Se Jak 1:14, 15.) Till följd av detta har alla människor, Adams avkomlingar, fötts i synd och missgärning. (Ps 51:5) Efter den stora översvämningen på Noas tid sade Gud om den syndfulla mänskligheten i allmänhet: ”Benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom.” (1Mo 8:21)

Gud sade till det upproriska Juda: ”Hjärtat är mera förrädiskt än något annat, och det är desperat.” (Jer 17:9) Detta bör utgöra en kraftig varning till alla som försöker behaga Gud – de skall inte bara tänka på vad andra människor ser utan på hur de verkligen är innerst inne. Också den som har varit kristen i många år, har god bibelkunskap och känner sig säker på att klara varje situation kan begå ett fel. Även om han är väl medveten om att handlingen är orätt och uttryckligen fördöms i Guds lag, kan de tankar och begär som han har utvecklat och närt i det fördolda förleda honom att synda.

Det är därför viktigt att de kristna – även om de känner till sanningen och anser sig själva mogna – kommer ihåg att hjärtat kan vara förrädiskt, och de bör därför se till att inte utsätta sig för frestelser. (Mt 6:13; 1Kor 10:8–12)

Ett ”odelat hjärta”. Det bokstavliga hjärtat måste vara helt för att kunna fungera normalt. Det symboliska hjärtat kan emellertid vara delat. David bad: ”Ena mitt hjärta till att frukta ditt namn.” Detta visar att hjärtat kan vara delat när det gäller vad man känner tillgivenhet och fruktan för. (Ps 86:11) En sådan människa har ett ”delat hjärta”, dvs. är ljum i sin tillbedjan av Gud. (Ps 119:113; Upp 3:16) Man kan också ha ”dubbelt hjärta” (ordagr.: ”ett hjärta och ett hjärta”) och försöka tjäna två herrar eller bedrägligt säga en sak och mena något helt annat. (1Kr 12:33; Ps 12:2, not) Jesus fördömde kraftigt ett sådant hyckleri. (Mt 15:7, 8)

 Den som vill behaga Gud kan varken vara halvhjärtad eller ha ett dubbelt hjärta utan måste tjäna honom med odelat hjärta. (1Kr 28:9) Detta kräver ihärdiga ansträngningar med tanke på att hjärtat är desperat och benäget till det som är ont. (Jer 17:9, 10; 1Mo 8:21) Något som är till hjälp när det gäller att bevara sitt hjärta odelat är: innerlig bön (Ps 119:145; Klag 3:41), regelbundet studium av Guds ord (Esr 7:10; Ord 15:28), nitiskt deltagande i predikandet av de goda nyheterna (jfr Jer 20:9) och samvaro med andra som har ett hjärta som är odelat för Jehova. (Jfr 2Ku 10:15, 16.)

Vad betyder det att ”sakna hjärta”?

På flera ställen i Bibelns hebreiska skrifter förekommer uttryck som ordagrant kan återges ”sakna hjärta” eller vara ”utan (i avsaknad av) hjärta”. I Lexicon in Veteris Testamenti Libros (Koehler och Baumgartner, Leiden 1958, sid. 470) sägs det att detta betyder att vara ”utan förstånd”. (Se också Hebräisches und aramäisches Lexikon zum Alten Testament, 3:e uppl., Leiden 1974, sid. 489.) I Hebräisches und aramäisches Handwörterbuch über das Alte Testament av Wilhelm Gesenius (17:e uppl., oförändrat nytryck, 1962, sid. 376) heter det att en sådan människa är ”i avsaknad av förstånd”. Det är ett tillstånd som kännetecknar den som saknar gott omdöme eller urskillningsförmåga. I linje med detta har dessa uttryck bland annat återgetts med ”sakna ett förståndigt hjärta” i Nya världens översättning. Den som ”saknar ett förståndigt hjärta [ordagr.: ”saknar hjärta”]” ställs således i kontrast till ”den förståndige” (Ord 10:13, not) och den ”som har [god] urskillningsförmåga” (Ord 11:12; 15:21; noter). På andra ställen heter det att den som saknar hjärta är ”oerfaren” och ”dåraktig”, dvs. saknar vishet. (Ord 7:7; 9:1–9, 16; 10:21) Uttrycket ”sakna hjärta” betyder således att sakna de positiva egenskaper som är förbundna med hela den inre människan.

Att uttrycket ”sakna hjärta” bland annat betyder att sakna omdömesförmåga eller urskillningsförmåga framgår av sammanhanget när det förekommer i Bibeln. I Ordspråksboken 6:32 säger den vise mannen att den som begår äktenskapsbrott ”saknar ett förståndigt hjärta [ordagr.: ”saknar hjärta”]”. Andra översättningar återger detta uttryck: ”[är] vettlös” (2000), ”är ... utan förstånd” (SFB, 1917), ”är en dåre” (Åk). Äktenskapsbrytaren är en ”dåre” med tanke på de bittra konsekvenserna av sådana omoraliska handlingar. (Ord 1:2–4; 6:23–35; 7:7, 21–27) Han kan verka respektabel utåt sett, men hans inre människa har allvarliga brister.

I ett annat ordspråk heter det: ”En människa som saknar ett förståndigt hjärta [ordagr.: ”som saknar hjärta”] ger handslag [dvs. bekräftar en överenskommelse] och går i borgen för sin nästa.” (Ord 17:18) En sådan person ingår, kanske ledd av känslorna, ett avtal som mycket väl kan göra att han förlorar pengar och hamnar i allvarliga ekonomiska svårigheter. Även om han gör detta i all välmening och har berömvärda motiv, röjer han dock brist på gott omdöme.

Som kontrast till att ”sakna hjärta” talas det i Ordspråksboken också om att ”förvärva hjärta”. I Ordspråksboken 19:8 heter det: ”Den som förvärvar ett förståndigt hjärta [ordagr.: ”som förvärvar hjärta”; ”som skaffar sig förstånd”, Åk] älskar sin egen själ. Den som bevarar urskillningsförmågan skall finna det goda.” Han ägnar allvarlig uppmärksamhet åt sin inre människa, sitt verkliga jag. Med sitt förstånd tillägnar han sig exakt kunskap om Gud och hans vägar; han begrundar det han lär sig och bemödar sig om att leva efter det. Han är noga med att forma sina önskningar och känslor, sin inställning och sina mål i livet efter vad han vet att Gud godkänner. Detta är till nytta för honom själv, och han visar på så sätt att han ”älskar sin egen själ”. Genom att bygga upp sin inre människa ”bevarar” han urskillningsförmågan, eftersom han på ett fördelaktigt sätt stärker det som stimulerar hans förmåga att tänka klart och handla förståndigt.

Guds hjärta. I Bibeln uppenbaras det att Jehova har känslor, och detta beskrivs som att han har ett ”hjärta”. Vid tiden för den stora översvämningen på Noas tid kände han sig ”sårad i sitt hjärta” därför att det smärtade honom att människorna hade förkastat hans rättfärdiga styre och gjort det nödvändigt för honom att tillintetgöra dem i stället för att göra gott mot dem. (1Mo 6:6) Däremot gläder det Guds hjärta när hans tjänare är trogna. (Ord 27:11) Inte ens tanken på en sådan grymhet som att offra människor som brännoffer, en sedvänja som några av de avfälliga israeliterna hade lagt sig till med, hade kommit upp i Guds hjärta, vilket också visar att han inte  är en Gud som straffar med evig pina. (Jer 7:31; 19:5)

Någontings mitt. Eftersom det bokstavliga hjärtat har en central plats i kroppen används det ibland bildligt som ett uttryck för att något ligger mitt i något annat. Det talas till exempel om ”jordens hjärta” (Mt 12:40) och ”havets hjärta” (2Mo 15:8; Jon 2:3). I 2 Samuelsboken 18:14 har uttrycket ”i det stora trädets hjärta” återgetts med ”mitt i det stora trädet”, och i 5 Moseboken 4:11 står det ordagrant ”himlarnas hjärta”. (Se NV, not.)

Profetiskt. I profetian i Daniel 7:4 sägs det att djuret som var likt ett lejon (det babyloniska världsväldet) lyftes upp och ställdes på två fötter och att det gavs ”ett människohjärta” åt det. Detta bildspråk skildrar att världsväldet inte längre hade ”ett lejons hjärta”, dvs. lejonlikt mod. (2Sa 17:10) Det besegrades av den symboliska ”björnen”, Medo-Persien. (Dan 7:5; se DJUR, SYMBOLISKA.)