Djurhorn användes i Israel som behållare för olja, som dryckeskärl, bläckhorn och behållare för smink och som musik- och signalinstrument. (1Sa 16:1, 13; 1Ku 1:39; Hes 9:2; se BLÄCKHORN.)

Musik- och signalinstrument. Det vanliga hebreiska ordet för djurhorn är qẹren. (1Mo 22:13) Det används en gång om ett blåsinstrument, nämligen i uttrycket ”bagghornet” i Josua 6:5. Detta uttryck används parallellt med det hebreiska ordet shōfạr (horn), som alltid avser ett bagghorn använt som musikinstrument. Vår tids shōfạr är ett ihåligt bagghorn, knappt 40 cm långt, uträtat genom uppvärmning men uppåtböjt i den breda änden. Det har ett separat munstycke som gör att det är lättare att blåsa i det. Man antar att shōfạr på Bibelns tid inte hade något separat munstycke, och enligt Talmud rätades hornet inte ut utan var böjt.

Shōfạr användes framför allt som signalinstrument. Man blåste i det för att kalla samman de israelitiska styrkorna, för att ge signal om att anfalla städer och för att leda olika manövrer i krig. (Dom 3:27; 6:34; 2Sa 2:28; Joel 2:1; Sef 1:16) Vid fiendeangrepp blåste man i horn för att varna. (Neh 4:18–20) Med tanke på att man i krig bara använde horn som signalinstrument skulle ljudet av 300 horn normalt betyda att fienden stod inför en mycket stor här. Så när midjaniterna hörde Gideons 300 män blåsa i sina horn blev de skräckslagna, och ”alla i lägret började springa”. (Dom 7:15–22)

Man blåste i horn vid varje nymåne och dessutom vid jubelårets början. Hornljudet bidrog till glädjen också vid andra tillfällen. (Ps 81:3; 3Mo 25:8–10; 2Sa 6:15; 2Kr 15:14) När Jehova fastställde lagförbundets villkor vid berget Sinai, hördes ljudet av ett horn genom ett underverk. (2Mo 19:16–19; 20:18) Seden att använda shōfạr för att utlysa sabbatens början och slut tycks ha uppstått före den vanliga tideräkningens början.

Det verkar som om israeliter från alla samhällsklasser kunde hantera detta horn. Prästerna blåste i horn medan de marscherade runt Jeriko, och det var troligen prästerna som utlyste jubelåret med hornblåsande. (Jos 6:4, 5, 15, 16, 20; 3Mo 25:8–10) Ehud, Gideon och hans 300 man, Joab och även väktarna, som inte nödvändigtvis var leviter, blåste i horn, och det visar att det fanns en allmän kännedom om hur man hanterade instrumentet. (Dom 3:27; 6:34; 7:22; 2Sa 2:28; Hes 33:2–6)

Det hebreiska ordet jōvẹl (bagge) används i 2 Moseboken 19:13 synonymt med ordet shōfạr och återges med ”bagghorn”. I Daniel 3:5,  7, 10, 15 används det arameiska ordet qẹren om ett instrument i den babyloniska orkestern. (Se TRUMPET.)

Altarhorn. Både på rökelsealtaret och på brännoffersaltaret i tältboningen fanns det hornliknande upphöjningar i de fyra hörnen. De var överdragna med samma material som altaret, antingen koppar eller guld. (2Mo 27:2; 37:25, 26) Altarna i Salomos tempel var troligen gjorda efter samma mönster. (1Ku 6:20, 22)

Vid installationsceremonin tog Mose något av syndofferstjurens blod och strök det på brännoffersaltarets horn för att ”rena altaret från synd”. (3Mo 8:14, 15) Jehova befallde att prästen skulle stryka något av blodet från vissa offer på hornen på det ena eller det andra altaret, beroende på vad som offrades. (3Mo 4:7, 18, 25, 30, 34; 16:18)

Jehova sade att Judas synd var inristad ”på deras altarens horn” (Jer 17:1), vilket gjorde altarna orena och offren oacceptabla. Och i Amos 3:14 förklarar Jehova att han skall vanhelga altarna som användes till kalvdyrkan i Betel genom att hugga av deras horn.

Uttalandet i 2 Moseboken 21:14 kan betyda att till och med en präst skulle avrättas för mord, men det kan också betyda att ingen som avsiktligt hade dödat någon kunde bli skonad genom att fatta tag i altarhornen. (Jfr 1Ku 2:28–34.)

De altaren som Hesekiel och Johannes såg i sina syner hade horn. (Hes 43:15; Upp 9:13, 14)

Bildspråk. Ett djur kan använda sina horn (hebr.: qẹren; grek.: kẹras) som ett kraftfullt vapen. I Bibeln används horn ofta i denna bildliga bemärkelse, särskilt i de hebreiska skrifterna. Härskare och hela dynastier, både rättfärdiga och ondskefulla, symboliseras av horn, och deras erövringståg liknas vid att de stångas med horn. (5Mo 33:17; Dan 7:24; 8:2–10, 20–24; Sak 1:18–21; Lu 1:69–71; Upp 13:1, 11; 17:3, 12; se DJUR, SYMBOLISKA.)

När Jehova vid ett tillfälle försäkrade sitt folk om att de skulle segra, sade han att han skulle förvandla dottern Sions horn till järn. (Mik 4:13) Jehova upphöjde sitt folks horn, medan han däremot varnade de ondskefulla för att arrogant lyfta sina horn, för deras horn skulle huggas av. (1Sa 2:10; Ps 75:4, 5, 10; 89:17; Am 6:12–14) När Job kände sig helt övergiven sade han sorgset: ”Jag har stuckit mitt horn i stoftet.” (Job 16:15)

Ordet ”horn” kan också användas om sådant som har formen av ett horn. De ”elfenbenshorn” som nämns i Hesekiel 27:15 var troligen elefantbetar. I Jesaja 5:1 talas det om en vingård som låg ”på en bördig bergssluttning”. På hebreiska står det ordagrant att vingården låg ”på ett horn, en son av olja [el.: fetma]”; bergssluttningen liknas alltså vid ett horn. (NV, not)