En gift kvinna. Det hebreiska ordet för ”kvinna” och ”hustru” är ’ishshạh (ordagr.: ”maninna”, ”människa av honkön”). Hustrun omtalades som en som var ”ägd av en äkta man”. (Jes 62:4, not) Det grekiska ordet gynẹ̄ kan betyda både ”hustru” och ”kvinna”, gift som ogift. Jehova Gud gav den förste  mannen, Adam, en hustru genom att ta ett av hans revben och bygga en kvinna av det. Hon blev därigenom ben av hans ben och kött av hans kött. Hon var Adams kvinnliga motsvarighet och skapades som en ”hjälpare” åt honom. (1Mo 2:18, 20–23) Gud talade direkt med Adam, som i sin tur förmedlade Guds bud till sin hustru. Eftersom Adam skapades först och skapades till Guds avbild, hade han ställningen som överhuvud och tjänade som Guds talesman. Han skulle utöva sitt ledarskap på ett kärleksfullt sätt, och kvinnan skulle som hans ”hjälpare” samarbeta med honom i det uppdrag de hade fått, nämligen att sätta barn till världen. (1Mo 1:28; se KVINNA.)

Efter syndafallet, när Eva hade frestat sin man, Adam, i stället för att hjälpa honom och när han hade gjort gemensam sak med henne, uttalade Gud en dom över kvinnan: ”Jag skall i hög grad öka ditt havandeskaps smärtfyllda möda; under födslovåndor skall du föda barn, och din åtrå skall stå till din man, och han skall härska över dig.” (1Mo 3:16) Sedan dess har mannen härskat över kvinnan bland många av jordens folk, ofta på ett mycket brutalt sätt, och hon har i många fall behandlats mer som en slav än som en vän och medhjälpare.

Bland de forntida hebréerna. Bland de forntida hebréerna var mannen familjens överhuvud och sin hustrus ägare (hebr.: bạ‛al), och kvinnan var den som var ägd (be‛ulạh). Bland dem som tjänade Gud hade hustrun en upphöjd och ärofull ställning. Gudfruktiga kvinnor som var duktiga och initiativrika hade, även om de var underställda sin mans ledarskap, stor handlingsfrihet och var lyckliga i sin ställning. Somliga kvinnor blev välsignade av Jehova Gud och användes på ett särskilt sätt. Några av de många trogna hustrur som nämns i Bibeln är Sara, Rebecka, Debora, Rut, Ester och Maria, Jesu mor.

Den mosaiska lagen skyddade hustrun. Mannen intog alltså den överordnade ställningen i äktenskapet, och Gud krävde att han skulle ta hand om familjen i både materiellt och andligt avseende. De orätta handlingar som begicks av familjemedlemmarna föll tillbaka på honom, och han hade därför ett stort ansvar. Även om mannen hade större rättigheter än hustrun, skyddade Guds lag henne och gav också henne särskilda rättigheter så att hon kunde leva ett lyckligt och meningsfullt liv.

Den mosaiska lagen innehöll bland annat följande bestämmelser som berörde hustrur: Både män och hustrur kunde straffas med döden för äktenskapsbrott. Om en man misstänkte att hans hustru i hemlighet hade begått äktenskapsbrott kunde han föra henne inför prästen och låta Jehova Gud döma i saken. Om kvinnan var skyldig skulle hennes fortplantningsorgan förtvina. Men om hon var oskyldig blev mannen förpliktad att göra henne gravid för att därigenom offentligt erkänna hennes oskuld. (4Mo 5:12–31) En man kunde skilja sig från sin hustru om han fann ”något anstötligt” hos henne. Detta inbegrep av allt att döma sådant som att hon hade uppträtt mycket respektlöst mot honom eller dragit skam över familjen eller hans släkt. Men hustrun skyddades av bestämmelsen om att han i så fall var tvungen att skriva ett skilsmässointyg åt henne. Hon var då fri att gifta om sig med en annan man. (5Mo 24:1, 2) Mannen kunde ogiltigförklara ett löfte som hustrun hade avlagt, om han ansåg att det var obetänksamt eller skulle kunna vara till skada för familjen. (4Mo 30:10–15) Detta var till skydd för hustrun, så att hon inte hamnade i svårigheter på grund av en oöverlagd handling.

Polygami var tillåtet under den mosaiska lagen, men till skydd för hustrurna fanns bestämmelser som reglerade dessa förhållanden. Mannen kunde inte ta förstfödslorätten från sonen till en mindre älskad hustru och ge den till sin favorithustrus son. (5Mo 21:15–17) Om en israelitisk dotter såldes av sin far som slavinna och hennes herre tänkte ta henne som bihustru, kunde denne tillåta att hon friköptes om han inte fann behag i henne, men han kunde inte sälja henne vidare till ett främmande folk. (2Mo 21:7, 8) Om han eller hans son hade tagit henne som bihustru och sedan tog sig ännu en hustru, skulle han fortsätta att ge henne mat, kläder och tak över huvudet såväl som ”hennes äktenskapsrätt”. (2Mo 21:9–11)

Om en man illvilligt beskyllde sin hustru för att med orätt ha hävdat att hon var jungfru när äktenskapet ingicks och hans anklagelse visade sig vara falsk, skulle han straffas och åläggas att betala kvinnans far dubbla köpesumman för jungfrur, och han kunde aldrig någonsin skilja sig från henne. (5Mo 22:13–19) Om en man förförde en jungfru som inte var trolovad, var han tvungen att betala hennes far köpesumman och – om fadern tillät det – gifta sig med henne, och sedan kunde han inte  skilja sig från henne så länge han levde. (5Mo 22:28, 29; 2Mo 22:16, 17)

Även om hustruns ställning i det hebreiska samhället var annorlunda än i västvärlden i våra dagar, kunde en trogen hebreisk hustru vara tillfreds med sin situation och finna glädje i sitt arbete. Hon hjälpte sin man, fostrade barnen, skötte hushållet och var upptagen med mycket som gav hennes liv mening, vilket gjorde det möjligt för henne att låta sin kvinnlighet komma till uttryck och att använda sina förmågor fullt ut.

En beskrivning av en god hustru. En trogen hustrus många uppgifter och den glädje som de skänker henne beskrivs i Ordspråksboken, kapitel 31. Det sägs att hon är mer värd än koraller. Hennes man kan lita på henne. Hon är flitig. Hon väver och syr kläder till familjen, sörjer för inköp av det som behövs till huset, arbetar i vingården, sköter hushållet och har hand om tjänstefolket. Hon hjälper de nödställda, sörjer för att familjen är välklädd och skaffar sig inkomster genom sina händers arbete, så att familjen kan klara sig om det skulle uppstå en nödsituation. Hennes tal återspeglar vishet och kärleksfull omtanke, och på grund av sin fruktan för Jehova och sina goda gärningar prisas hon av sin man och sina söner med den följden att hennes man och hennes familj har gott anseende i landet. Ja, den som har funnit en god hustru har funnit något gott och röner välvilja från Jehova. (Ord 18:22)

I den kristna församlingen. Normen i den kristna församlingen är att mannen bara skall ha en enda hustru som är i livet. (1Kor 7:2; 1Ti 3:2) Hustrun skall underordna sig sin man, oavsett om han är troende kristen eller inte. (Ef 5:22–24) Hustrun får inte neka mannen det äktenskapliga umgänget, för i likhet med mannen har hustrun ”inte myndighet över sin egen kropp”. (1Kor 7:3, 4) Hustrur får rådet att låta sin prydnad i första hand vara hjärtats fördolda människa och att odla andens frukt, så att de genom sitt uppförande kanske kan vinna sina icke troende män för kristendomen. (1Pe 3:1–6)

Bildspråk. På grund av sitt förbund med Israel omtalade Jehova i bildlig bemärkelse det israelitiska folket som sin hustru. (Jes 54:6) Aposteln Paulus talar om Jehova som Fader till de av anden pånyttfödda kristna, och han talar om ”Jerusalem där ovan” som deras moder, som om Jehova hade ingått äktenskap med detta ”Jerusalem” i syfte att frambringa av anden pånyttfödda kristna. (Gal 4:6, 7, 26) Den kristna församlingen omtalas som Jesu Kristi brud eller hustru. (Ef 5:23, 25; Upp 19:7; 21:2, 9)