Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Huvud

Huvud

Den översta delen av kroppen, där hjärnan och de flesta av människans sinnen (syn, hörsel, lukt och smak) är belägna. Ordet ”huvud” (hebr.: ro’sh; grek.: kefalẹ̄) är vanligt förekommande i Bibeln och används i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

Kan krossas. I Predikarens bok finns en bildlig beskrivning av åldrandet, som slutar i döden. (Pre 12:1–7) ”Den gyllene skålen” som ”krossas” är en skildring av att hjärnan och dess funktioner i huvudets skålliknande kranium bryts ner när döden inträder. Att få huvudet ”krossat” betyder att dö eller bli tillintetgjord. (Ps 68:21; 74:13, 14) I den första profetian i Bibeln (1Mo 3:15) sägs det att ”kvinnans” ”avkomma” skulle krossa ormens huvud efter att själv ha fått hälen krossad. Andra bibelställen visar att ormen, Satan, Djävulen, i uppfyllelse av denna profetia skall slungas i en avgrund, där han kommer att vara overksam i tusen år, och att han sedan skall tillintetgöras för evigt i ”eldsjön”, ”den andra döden”. (Upp 20:1–3, 7, 10, 14; 12:9)

”Lyfta upp” någons huvud. När kung David var nerböjd av förödmjukelse och svårigheter hoppades han på Jehova som sin sköld och den som lyfte upp hans huvud, så att han kunde hålla det högt igen. (Ps 3:3; jfr Lu 21:28.) I uppfyllelse av Josefs uttydning av en dröm lyfte farao upp huvudet på chefen för munskänkarna genom att återinsätta honom i hans ämbete. Däremot lyfte han upp huvudet från chefen för bagarna genom att låta döda honom. (1Mo 40:13, 19–22)

Välsignande, smörjande och avläggande av eder. Det var huvudet man lade handen på när man välsignade någon. (1Mo 48:13–20; 49:26) Guds ynnest, vägledning och vishet liknas vid en lampa som lyser över huvudet och vid en behagfull krans på huvudet. (Job 29:3; Ord 4:7–9) Smörjelseoljan hälldes över huvudet. (3Mo 8:12; Ps 133:2) I bergspredikan sade Jesus att man skulle gnida in huvudet med olja när man fastade, så att man såg välvårdad ut och inte gjorde sin självförnekelse till en uppvisning för att få beröm av människor. (Mt 6:17, 18) Att smörja in huvudet på en gäst med olja var ett vanligt tecken på gästfrihet. (Lu 7:46) Judarna utvecklade sedvänjan att avlägga eder vid sitt huvud (dvs. sitt liv), något som Jesus fördömde. (Mt 5:36, 37; se ED.)

En beteckning för hela personen. Som den kroppsdel som styrde hela kroppen kunde huvudet beteckna hela personen. Jesus Kristus hade ingenstans där han kunde ”luta sitt huvud till vila”, dvs. ingen bostad som han kunde kalla sin. (Mt 8:20) Nasirens huvud var underställt ett löfte, vilket hans långa hår var ett vittnesbörd om. (4Mo 6:5, 18–20) En persons synder eller missgärningar sades vara över dennes huvud. (Esr 9:6; Ps 38:4; jfr Dan 1:10.) David satte värde på att den rättfärdige tillrättavisade honom och kallade det olja som hans huvud inte skulle avvisa. (Ps 141:5) När domen hinner upp den ondskefulle sägs vedergällningen drabba honom genom att det onda han har gjort eller straffet för det kommer över hans eget huvud. (Dom 9:57; 1Sa 25:39; Jer 23:19; 30:23; Joel 3:4, 7; Ob 15; jfr Neh 4:4.) Att en människas blod kommer över hennes eget huvud betyder att hon genom att begå handlingar som medför dödsstraff har sig själv att skylla för att hon mister livet. (2Sa 1:16; 1Ku 2:37; Hes 33:2–4; Apg 18:6) Att låta de mördades blod komma tillbaka över mördarens huvud betyder att ställa honom till svars för hans blodskuld. (1Ku 2:32, 33)

Varje år bekände översteprästen i Israel folkets synder med händerna på huvudet på bocken för Asasel (så att synderna överfördes till bocken), och djuret sändes sedan ut i vildmarken som ett tecken på att missgärningarna bars bort och föll i glömska. (3Mo 16:7–10, 21, 22) Som andra bibelställen visar var det Jesus Kristus själv som ”bar” våra sjukdomar och ”lastade” på sig våra smärtor. Han kom för att ”bära mångas synder”. (Jes 53:4, 5; Heb 9:28; 1Pe 2:24)

Prästerna och andra som det frambars offer för skulle lägga händerna på offerdjurets huvud för att tillkännage att offret frambars för deras skull. (3Mo 1:2–4; 8:14; 4Mo 8:12)

Upphöjelse, förnedring och förakt. Bland vissa folk var det vanligt att soldater begravdes med sina svärd under huvudet, dvs. under militära hedersbetygelser. (Hes 32:27) Den vise har ”ögon i huvudet”, dvs. han ser var han går. (Pre 2:14) Att kasta stoft, jord eller aska på huvudet var ett tecken på bedrövelse, sorg eller förnedring. (Jos 7:6; 1Sa 4:12; 2Sa 13:19) När psalmisten berättade om de prövningar och svårigheter som Guds folk hade gått igenom sade han att människor hade farit fram över Israels huvud. Han tänkte tydligtvis på att Guds folk hade underkuvats av människor (det hebreiska ordet är ’enọ̄sh, ”dödlig människa”) som var mäktiga, grymma och högmodiga. (Ps 66:12; jfr Jes 51:23.) Att böja sitt huvud var ett tecken på ödmjukhet eller sorg (Jes 58:5), och att skaka på huvudet var ett uttryck för hån, förakt eller förvåning (Ps 22:7; Jer 18:15, 16; Mt 27:39, 40; Mk 15:29, 30).

Vänlighet mot fiender. Bibeln föreskriver att man skall behandla sin fiende vänligt, ”ty genom att göra detta hopar du glödande kol på hans huvud”. (Rom 12:20; Ord 25:21, 22) Denna bild har hämtats från forntidens metallframställning, då man lade kol både över och under malmen för att smälta fram metallen. Att man är vänlig mot en fiende kan likaså mjuka upp honom och få honom att ”smälta”, så att onda föroreningar avskils och hans goda sidor kommer i dagen.

En ledande ställning. Den främsta medlemmen av en familj, stam, nation eller regering betecknades som dess ”överhuvud” (hebr.: ro’sh; ordagr.: ”huvud”). (Dom 11:8; 1Sa 15:17; 1Ku 8:1; 1Kr 5:24) Ordet ”familjeöverhuvud (släktöverhuvud)” är översatt från det grekiska ordet patriạrkhēs (patriark). (Apg 2:29; 7:8, 9; Heb 7:4) Det hebreiska uttrycket ”vid huvudet” betydde ”i spetsen”, dvs. i en ledande ställning. (Mik 2:13) Om Israels nation förblev lydig mot Gud skulle den i förhållande till andra nationer vara ”huvud”, ”överst”, eftersom Jehova skulle skänka den frihet och välstånd och andra folk till och med skulle komma att stå i skuld till den. (5Mo 28:12, 13) Om israeliterna däremot inte lydde Gud skulle de tvingas låna av den bofaste främlingen, och han skulle bli ”huvud” över dem. (5Mo 28:43, 44)

Drakens sju huvuden. Den ”drake” i himlen som aposteln Johannes såg i en syn hade sju huvuden. Den är identisk med Djävulen. (Upp 12:3, 9) Det ”vilddjur” som stiger upp ur havet och som får sin makt från draken har också sju huvuden, och det har även det ”scharlakansröda vilddjuret”. Dessa huvuden betecknar tydligtvis världsvälden. (Upp 13:1; 17:3, 9, 10; jfr Dan 2:32, 37, 38, där kung Nebukadnessars dynasti omtalas som ”huvudet”.) Drakens sju diademprydda huvuden är därför uppenbarligen en bild av att Satan utövar myndighet över de sju världsvälden som omtalas i Bibelns profetior. (Ef 6:12; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Den kristna församlingens huvud. Jesus Kristus är huvudet för den kristna församlingen, hans ”kropp”, som består av 144 000 medlemmar. (Ef 1:22, 23; Kol 1:18; Upp 14:1) Han är odödlig, och som sådan kan han vara en evig förbindelselänk mellan alla lemmarna i kroppen, de av anden pånyttfödda kristna på jorden vid vilken som helst tidpunkt, och i denna egenskap förser han dem med allt som behövs för att de skall kunna växa andligen och utöva sin verksamhet till Guds ära. (1Kor 12:27; Ef 4:15, 16; Kol 2:18, 19) Liksom det bokstavliga, jordiska templet hade en ”huvudsten” (Sak 4:7) är Jesus huvudhörnstenen i ett andligt tempel (Apg 4:8–11; 1Pe 2:7) och huvudet för all regering och myndighet under Gud, som är huvud över alla (Kol 2:10; 1Kor 11:3). I Bibeln liknas Kristi ställning som församlingens huvud vid den äkta mannens ställning i förhållande till hustrun för att visa att den äkta mannen bör ta ledningen i äktenskapet samtidigt som han visar hustrun kärlek och omsorg, medan hustrun för sin del bör underordna sig sin man. (Ef 5:22–33)

På grundval av principen att Gud, som är Kristi huvud, har den högsta myndigheten och att mannen har relativ myndighet över sin hustru framlägger aposteln Paulus en princip som den kristna församlingen måste låta sig ledas av, nämligen att kvinnan bör visa att hon erkänner mannens gudagivna ledarskap genom att bära en huvudbonad, ”ett myndighetstecken”, när hon ber eller profeterar i församlingen. (1Kor 11:3–16; se HUVUDBONAD; HÅR; LEDARSKAP.)

Andra betydelser. Det hebreiska ordet för ”huvud” används också om den översta delen av stolparna och pelarna i tältboningen, förgården och templet (2Mo 36:37, 38; 38:17; 1Ku 7:16) och dessutom om bergstoppar (1Mo 8:5), om toppen av buskar eller träd (1Kr 14:15), om toppen av en stege (1Mo 28:12) och om spetsen av en spira (Est 5:2), för att bara nämna några exempel. Det kan också beteckna början på något, till exempel en flod eller en väg (1Mo 2:10; Hes 21:21), och det används också om den första månaden (2Mo 12:2, ”månadernas början”; ordagr.: ”månadernas huvud”). Den judiska nyårsdagen kallas rosh ha-shana, som ordagrant betyder ”årets huvud”. (Se KROPPSSPRÅK.)