När ett djur idisslar stöter det upp halvsmält föda från magen för att tugga den igen. Under den mosaiska lagen ansågs djur som idisslade och som dessutom hade helt kluvna klövar vara rena, och de fick därför ätas. Till de ”rena” idisslarna räknades bland annat tjur, får, get, hjort, gasell, råbock, antilop och gems. Den här klassifikationen uteslöt kamelen, klippgrävlingen och haren, för de ”idisslar men har inga klövar”. (3Mo 11:1–8, 26; 5Mo 14:4–8) Några kommentatorer har hävdat att idisslande klövdjur vanligtvis har renare matvanor än andra djur och att de kan smälta födan bättre när de tuggar den två gånger, så att mycket av giftet i giftiga växter blir neutraliserat eller avlägsnat i de komplicerade kemiska processer som äger rum under den långvariga fodersmältningen.

Idisslingen är ett av skapelsens under. De flesta djur som idisslar har en mage som fungerar på ungefär samma sätt och är indelad i tre eller fyra avdelningar. Det mesta av det de äter kommer ner i bara delvis tuggad form till den första avdelningen (våmmen), och därifrån går det till den andra (nätmagen), där det mjukas upp och formas till små bollar. När djuret slutar beta och lägger sig ner för att vila, stöts bollarna med hjälp av muskelsammandragningar upp till munnen för att tuggas om och blandas med mer saliv. När födan sväljs för andra gången, passerar den genom första och andra avdelningen till den tredje (bladmagen) och kommer till sist till den fjärde (löpmagen), där fodersmältningen fullbordas.

Varför sägs det i Bibeln att haren idisslar?

Bibelkritiker har ofta ifrågasatt det riktiga i att Bibeln räknar upp haren bland de djur som idisslar. (3Mo 11:4, 6; 5Mo 14:7) Man måste emellertid tänka på att vår tids vetenskapliga definition av vad det innebär att idissla  inte utgör någon grund för att bedöma vad Bibeln säger, eftersom man inte hade någon sådan definition på Moses tid. På 1700-talet skrev den engelske skalden William Cowper, som en längre tid hade iakttagit sina tama harar, att de ”idisslade hela dagen ända till aftonen”. Den berömde svenske naturforskaren Carl von Linné, som levde under samma århundrade, menade också att kaniner idisslade. Sedan dess har forskare studerat ämnet grundligare. Fransmannen Ch. Morot upptäckte år 1882 att upp till 90 procent av det en kanin äter passerar genom matsmältningssystemet två gånger. När det gäller haren skrev Ivan T. Sanderson längre fram: ”Ett av de egendomligaste dragen är att vissa av deras exkrementer, som är slemmiga och bildats i blindtarmen, förtärs på nytt så snart de kommer ut genom ändtarmsöppningen. Det har visat sig att denna exkrementätning också förekommer hos en del gnagare.” (Däggdjuren, 1958, sid. 120)

Flera brittiska forskare har under kontrollerade former noggrant studerat kaninernas beteende, och resultaten offentliggjordes i Proceedings of the Zoological Society of London. (1940, årg. 110, sid. 159–163) Här följer en kort beskrivning av hur en kanin låter maten passera genom matsmältningssystemet två gånger: När en kanin äter färsk föda på morgonen, går maten genom magen ner i tunntarmen och passerar vid övre magmunnen ca 40–50 gram kulor av tidigare förtärd föda. Från tunntarmen går maten ner i blindtarmen och stannar där under viss tid. Under dagens lopp sjunker de tidigare nämnda kulorna ner, och deras bakteriehaltiga proteiner tas upp i tarmarna. På sin väg till tjocktarmen passerar de förbi innehållet i blindtarmen och går vidare genom tjocktarmen, där överflödig vätska absorberas, och så bildas de välkända torra exkrementkulorna som hardjuren lämnar efter sig. När denna fas av kretsloppet fullbordats, förs det som samlats i blindtarmen in i tjocktarmen, men nu blir inte all fuktighet absorberad, utan materialet är ganska mjukt och blött när det når ändtarmsöppningen. Det har då formen av små kulor som är överdragna av ett segt slemlager så att de inte klibbar fast vid varandra. När kulorna når ändtarmsöppningen gör sig kaninen inte av med dem, utan den böjer sig ner, tar emot och sväljer kulorna och förvarar dem i magsäcken vid övre magmunnen tills nästa gång den har ätit. På detta sätt fullbordas det säregna kretsloppet, och det mesta av födan har passerat matsmältningsapparaten en andra gång.

Doktor Waldo L. Schmitt, överintendent vid zoologiska avdelningen vid Smithsonian Institution i Washington D.C., skrev följande i en kommentar till dessa resultat: ”Det finns synbarligen inget skäl att betvivla sanningshalten av olika forskares rapporter, att kaniner vanligtvis förvarar halvsmält föda i blindtarmen och att denna senare ’äts’ på nytt och passerar matsmältningsapparaten en andra gång.” Han skrev också att detta ger en bra förklaring till ”det faktum att kaninerna har så ovanligt stor blindtarm i jämförelse med de flesta andra däggdjur”. (Se Vakna! för 8 augusti 1951, sid. 12–14.)