Redan tidigt i historien fann människan glädje i avkoppling och nöjen. Jubal, som tillhörde den sjunde generationen efter Adam, omtalas som ”stamfar till alla som spelar lyra och pipa”. (1Mo 4:21) Med tiden, i varje fall efter den stora översvämningen på Noas tid, utvecklade man också olika slags spel, lekar och idrotter.

Egypten och Mesopotamien. Runt om i Egypten, Palestina och Mesopotamien har arkeologer grävt fram olika former av brädspel, spelbrickor, tärningar och andra föremål som använts i spel, och några av dem dateras till tiden före Abraham. En relief på en egyptisk tempelport visar hur Ramses III spelar ett spel som liknar dam med en av sina bihustrur. I de flesta spel kastade man tärning eller pinnar för att bestämma hur pjäserna skulle flyttas.

På egyptiska målningar ser man inte bara dansare och musiker, utan också scener där flickor leker och jonglerar med bollar. Det fanns också laglekar, bland annat ett slags dragkamp. Det var också populärt att spela kula.

Israel. Bibeln nämner inte något konkret om spel och lekar bland hebréerna, men på några ställen nämns olika former av avkoppling förutom musik, sång, dans och samtal. I Sakarja 8:5 talas det om barn som leker på torgen, och i Job 21:11, 12 nämns pojkar som  sjunger och dansar. På Jesu tid hade barn lekar där de härmade både glada och sorgliga händelser. (Mt 11:16, 17) Vid utgrävningar i Palestina har man funnit en del leksaker, bland annat skallror och flöjter och även grytor och vagnar i miniatyr. Job 41:5 kan tyda på att man hade tama fåglar. Det är troligt att man ägnade sig åt bågskytte och slungkastning. (1Sa 20:20–22, 35–40; Dom 20:16) Men det verkar inte som om det förekom egentlig tävlingsidrott bland judarna före den hellenistiska perioden.

Gåtor och gissningslekar var populära i Israel. Ett exempel på det är den gåta som Simson framställde för filistéerna. (Dom 14:12–14)

Grekland. Grekerna började arrangera sina olympiska idrottsspel till Zeus ära 776 f.v.t., ungefär vid den tid då Jesaja började profetera i Juda. Spelen i Olympia blev de mest kända, men tre andra grekiska städer blev också viktiga centra för tävlingar. På Isthmos i närheten av Korinth hölls de isthmiska spelen till Poseidons ära. I Delfi hölls de pythiska spelen och i närheten av Nemea de nemeiska spelen till Zeus ära.

De olympiska spelen arrangerades vart fjärde år och hade stor religiös betydelse. Religiösa offer och tillbedjan av den olympiska elden var framträdande drag i firandet. De isthmiska spelen i närheten av Korinth hölls vartannat år.

Programmet under de här spelen bestod bland annat av kappkörning med vagnar samt löpning, brottning, boxning, diskus- och spjutkastning. Deltagarna avlade en ed om att de skulle följa det hårda tio månader långa träningsprogrammet, som tog det mesta av deras tid. Träningen övervakades noggrant av domare som bodde tillsammans med deltagarna. Idrottsutövarna tränade ofta under förhållanden som var svårare än under själva tävlingen. Löparna tränade med vikter fästa på fötterna, och boxarna tränade iförda tunga uniformer. Det tog ofta flera år att utveckla de färdigheter som krävdes för att bli en vinnare. Segerpriset bestod av en enkel krans av löv och kvistar. Vid de olympiska spelen var kransen gjord av vildoliv, i de isthmiska spelen av pinje, i de pythiska spelen av lager och i de nemeiska spelen av vild selleri. Under löpartävlingar var priset ofta synligt vid mållinjen vid sidan av domaren för att sporra löparna att anstränga sig till det yttersta medan de höll blicken fäst på priset. Om man bröt mot reglerna blev man diskvalificerad. Spelen var det allmänna samtalsämnet både före, under och efter arrangemangen. Segrarna blev hyllade och firade och överösta med gåvor. I Korinth fick segrarna livslång pension.

Rom. De spel som romarna arrangerade skilde sig mycket från grekernas, för de var främst inriktade på gladiatorstrider och annan extrem brutalitet. Gladiatorspelen började arrangeras på 200-talet f.v.t. som ett religiöst inslag vid begravningar och kan ha haft nära anknytning till gamla hedniska riter där avgudadyrkarna skar sig på kroppen för att låta blodet flyta till ära för sina gudar eller de döda. (1Ku 18:28; jfr förbudet i 3Mo 19:28 mot att införa liknande seder bland israeliterna.) De romerska spelen hölls senare till guden Saturnus ära. De saknade motstycke när det gäller råhet och brutalitet. Kejsar Trajanus arrangerade en gång spel med 10 000 gladiatorer, där de flesta fick kämpa till döds. Också några senatorer, några ”adliga” kvinnor och en kejsare, Commodus, deltog i gladiatorspelen. Från Neros tid och framåt blev många kristna dödade på de romerska arenorna.

Hedniska spel införs i Palestina. Under Antiochos Epifanes regeringstid, på 100-talet f.v.t., införde helleniserade judar grekisk kultur och grekiska idrottstävlingar i Israel. Enligt första kapitlet i den apokryfiska Första Mackabéerboken uppfördes en idrottsanläggning (ett gymnasion) i Jerusalem. Av  2 Mackabéerboken 4:12–15 framgår det att till och med prästerna försummade sina plikter för att ta del i idrottsspelen. Andra var dock starkt emot att man införde sådana hedniska seder.

Under det första århundradet f.v.t. byggde Herodes den store en teater i Jerusalem och en amfiteater utanför staden och även en teater och en amfiteater i Caesarea, och han bestämde att spelen skulle hållas vart femte år till kejsarens ära. Förutom brottning, kappkörning och andra tävlingar införde han olika inslag från de romerska spelen – strider mellan vilda djur eller mellan dödsdömda män och djur. Enligt Josephus medförde allt detta att upprörda judar sammansvor sig och försökte mörda Herodes, men misslyckades. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 267–291 [viii, 1–4]; XV, 331–341 [ix, 6])

Den kristna synen. Tertullianus, en skribent som levde på 100- och 200-talet v.t., säger följande om de första kristnas syn på de nöjen som var vanliga bland romarna: ”I fråga om att tala, se eller höra har vi ingenting att göra med dårskapen på cirkus, skamlösheten på teatern, barbariet på arenan, fåfängligheten i gymnasiet.” Han tillägger: ”Varför skulle vi stöta oss med er, om vi har andra meningar om njutningar? ... Vi avvisar det som behagar er. Det som behagar oss är inte till glädje för er.” (Apologeticus, XXXVIII, 4, 5) Den kristna inställningen till ”kroppslig övning” eller fysisk träning i allmänhet kommer till uttryck i Paulus råd till Timoteus i 1 Timoteus 4:7–10.

Bildspråk. Paulus och Petrus använde på ett träffande sätt en del inslag från idrottsspelen för att belysa olika läropunkter. I motsats till den belöning som deltagarna i de grekiska spelen kämpade för, en krans av löv som vissnade, strävar en smord kristen efter en bestående belöning, odödligt liv. (1Pe 1:3, 4; 5:4) Han måste vara fast besluten att vinna segerpriset när han löper och hålla blicken fäst på det; att se sig tillbaka skulle vara katastrofalt. (1Kor 9:24; Flp 3:13, 14) Han måste tävla enligt reglerna och leva ett moraliskt rent liv, så att han inte blir diskvalificerad. (2Ti 2:5) Det är nödvändigt med självbehärskning, självdisciplin och utbildning. (1Kor 9:25; 1Pe 5:10) Den kristne måste anstränga sig målmedvetet för att segra, precis som den vältränade boxaren, som riktade sina slag så att han inte slog i luften. Den kristnes slag skall dock inte vara riktade mot en annan människa, utan mot sådant som skulle kunna göra att han går miste om segern, däribland sådant som kommer inifrån. (1Kor 9:26, 27; 1Ti 6:12) Precis som deltagarna i löpartävlingar tog av sig tyngande klädesplagg måste de kristna lägga av varje tyngande börda och den synd som lätt snärjer in dem, nämligen den synd som består i brist på tro. Den som deltar i det kristna loppet måste vara förberedd på ett uthållighetslopp, inte bara ett sprinterlopp. (Heb 12:1, 2)

Det är värt att lägga märke till att Paulus i Hebréerna 12:1 talar om ett stort ”moln av vittnen [grek.: martỵrōn] som omger oss”. Att han inte talar om en åskådarskara framgår tydligt av innehållet i det föregående kapitlet, som han hänvisar tillbaka till genom att säga: ”När vi alltså ...” Paulus uppmanar de kristna att fortsätta sitt lopp, och då pekar han inte på en grupp åskådare utan på goda föredömen som också löpt i detta lopp, och han uppmanar dem särskilt att uppmärksamt se på den som redan har segrat och som nu är deras domare, Kristus Jesus.

Illustrationen i 1 Korinthierna 4:9 kan vara hämtad från de romerska tävlingarna. Paulus liknar sig själv och de andra apostlarna vid dem som skulle in sist på arenan. Den blodigaste delen av föreställningen sparades ofta till slutet, då deltagarna hade en säker död att vänta. Också det som sägs i Hebréerna 10:32, 33 kan anspela på de romerska spelen. (Se TEATER.) Med tanke på det Paulus säger i 1 Korinthierna 15:32 om att han hade ”stridit med vilddjur i Efesos”, är det möjligt att han själv kan ha blivit utsatt för de faror som var förknippade med de romerska spelen. Några anser att det är osannolikt att en romersk medborgare skulle ställas inför vilddjur på arenan och menar att det han sade skall uppfattas bildligt och syftar på de vilddjursliknande motståndarna i Efesos. Men Paulus uttalande i 2 Korinthierna 1:8–10 om den allvarliga fara han blivit utsatt för i ”provinsen Asia”, där Efesos låg, och om att Gud hade räddat honom från ”något så stort som döden” stämmer långt bättre med att han mötte bokstavliga vilddjur på arenan än med  det motstånd han mötte från människor i Efesos. (Apg 19:23–41) Detta kan därför ha varit ett av de många tillfällen då Paulus var ”nära döden” under sin tjänst. (2Kor 11:23; se NÖJEN.)