När Paulus omkring 55 v.t. var i Efesos skrev han till korinthierna: ”När det gäller insamlingen till de heliga, skall också ni göra på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien.” (1Kor 16:1, 2) Det grekiska ordet logịa (”insamling”) användes åtminstone från 200-talet f.v.t., och det förekommer endast i dessa två verser i Bibeln.

Paulus ordval tyder på att det var pengar och inte mat eller kläder som samlades in, och att han använder bestämd form, ”insamlingen”, tyder på att det rörde sig om en särskild insamling som korinthierna redan kände till. Paulus instruktioner gällde enbart hur  insamlingen skulle utföras. Den skulle ske privat, ”hemma” hos var och en och på frivillig basis, och var och en skulle ge ”alltefter vad han ... [hade] råd med”, precis som det hade gått till i ”församlingarna i Galatien”. (1Kor 16:1, 2)

Paulus gav anvisningar, men han gjorde det inte på ett egenmäktigt eller strängt sätt, utan som en som hade ledningen och övade tillsyn över hela den här anordningen som berörde flera församlingar. (1Kor 16:1) Han och andra hade noggrant planerat det hela. Paulus var inte bara intresserad av församlingarnas andliga behov, utan han tänkte också ständigt på de fysiska behov de fattiga kristna hade, och det verkar som om denna insamling i synnerhet företogs med tanke på de kristna i Judeen, vilka led stor brist på den tiden. (Gal 2:10) På andra ställen kallar Paulus denna insamling ”ett bidrag till de fattiga bland de heliga i Jerusalem” (Rom 15:26), ”understödet till de heliga” (2Kor 9:1), ”er rikliga gåva, som ni tidigare har utlovat”, ”denna offentliga tjänst” (2Kor 9:5, 12) och ”barmhärtighetsgåvor” (Apg 24:17). Sådant kärleksfullt intresse för medkristnas behov var ett av kännetecknen på kristendomen under det första århundradet. (Joh 13:35; se BIDRAG.)