Ett uttryck som används om den ceremoni genom vilken prästerna blev installerade eller insatta i sitt ämbete. Det hebreiska ordet för ”installation” (millu’ịm) betyder ordagrant ”fyllning”, dvs. det att fylla en persons hand med makt eller myndighet, det att bemyndiga någon. (2Mo 29:22, not; jfr Hes 43:26, not; se FYLLA HANDEN MED MAKT.) Samma ord används om att ”infatta” dyrbara stenar. (1Kr 29:2)

Aron och hans söner utvaldes ur kehatiternas släkt i Levis stam för att tjäna som präster för Israels folk. (2Mo 6:16, 18, 20; 28:1) Installationen av dem tog sju dagar, antagligen från den 1 till den 7 nisan 1512 f.v.t., och ägde rum medan israeliterna var lägrade vid foten av berget Sinai på Arabiska halvön. (2Mo 40:2, 12, 17) Mötestältet hade precis gjorts klart och satts upp på den första dagen i månaden; prästsläkten hade utvalts av Jehova; och nu fick Arons bror Mose, medlaren för lagförbundet, befallningen att utföra den ceremoni som helgade och installerade prästerna. Anvisningarna för hur ceremonin skulle genomföras finns i 2 Moseboken, kapitel 29, och skildringen av hur Mose utförde ceremonin finns i 3 Moseboken, kapitel 8.

På den första dagen, med Jehovas närvaro representerad genom molnet som vilade över tältboningen (2Mo 40:33–38), skaffade Mose fram allt som skulle användas i samband med offret: tjuren, de två baggarna, korgen med osyrat bröd, smörjelseoljan och prästernas kläder. I enlighet med anvisningarna lät han samla Israels menighet (troligen de äldste, som representerade hela menigheten) vid ingången till mötestältet, utanför det omhänge som omgav förgården. Eftersom man tydligen kunde se det som hände på förgården, hade troligen portens avskärmning, som var 20 alnar (8,9 m) bred, tagits bort. (3Mo 8:1–5; 2Mo 27:16)

 Mose tvättade Aron och hans söner Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar (eller befallde dem att tvätta sig) vid kopparkaret på förgården och klädde Aron i de praktfulla kläder som översteprästen skulle bära. (4Mo 3:2, 3) Arons vackra dräkt åskådliggjorde hans ämbetes karaktär och plikter. Sedan smorde Mose tältboningen och alla dess inventarier och redskap, och därefter smorde han brännoffersaltaret och karet och de redskap som användes i förbindelse med dem. På så sätt helgades de, dvs. avskildes för att därefter användas enbart i förbindelse med tjänst för Gud. Slutligen smorde Mose Aron genom att hälla smörjelseoljan på hans huvud. (3Mo 8:6–12; 2Mo 30:22–33; Ps 133:2)

Syndofferstjuren. Därefter klädde Mose Arons söner och lät sedan Aron och hans söner lägga sina händer på syndofferstjurens huvud. De visade därigenom att de erkände att den offrades för dem, prästerna. När Mose hade slaktat tjuren strök han något av blodet på altaret och hällde ut resten vid foten av det, vilket symboliserade att altaret renades från den orenhet som uppstått till följd av att prästerna som utförde tjänst vid det var syndare. Att blodet ströks på altarets horn symboliserade utan tvivel att offeranordningens kraft låg i offrets utgjutna blod. (Heb 9:22) Även i samband med andra offer krävdes det att blodet stänktes på altaret. (3Mo 1:5, 11; 3:2; 4:6; 16:18) Eftersom detta var dagen då prästerna installerades och inte den nationella försoningsdagen för synder, fördes tjurens blod inte in i det allra heligaste. (Se 3Mo 16:14.) Fettet på inälvorna, fettet på levern och båda njurarna med deras fett lades på altaret som vid andra syndoffer. (3Mo 4:8–10, 20, 26, 31) Resten av tjuren, med dess hud och exkrementer, fördes utanför lägret och brändes upp. (3Mo 8:13–17)

Offerbaggarna. Sedan lade Aron och hans söner sina händer på brännoffersbaggen, som därefter slaktades, och något av dess blod stänktes på altaret. Baggen styckades, tvättades och brändes sedan på altaret, med undantag av exkrementer och hud. (3Mo 7:8) Hela brännoffersbaggen offrades – inget av den togs undan för att ätas – och på motsvarande sätt blev dessa präster helt och fullt helgade för att utföra helig tjänst som präster åt Jehova. (3Mo 8:18–21; jfr 3Mo 1:3–9.)

Sedan lade prästerna sina händer på den andra baggen, ”installationsbaggen”, som därefter slaktades. Dess blod användes på ett annat sätt. Mose tog något av dess blod och strök det på Arons och hans söners högra örsnibb, på tummen på deras högra hand och på stortån på deras högra fot. Det betydde att de förmågor som dessa kroppsdelar symboliserade skulle användas helt och fullt i samband med prästernas offertjänst. Resten av blodet stänkte Mose på altaret. (3Mo 8:22–24)

Innan fettet på baggens inre organ offrades på vanligt sätt lades det, tillsammans med tre olika slags osyrade bröd ur korgen, på baggens högra lårstycke. Allt detta lades sedan på Arons och hans söners händer, och Mose viftade tydligen detta fram och åter inför Jehova genom att han höll sina händer under prästernas händer. Detta betecknade att deras händer fylldes med makt, dvs. de fylldes med offergåvor, och detta betydde att prästerna blev fullt rustade och bemyndigade att utföra offertjänst. Det visade att de inte bara var bemyndigade att offra fettstyckena på altaret, utan att de också hade rätt att ta emot de gåvor som Jehova genom sin anordning i rikt mått gav sitt prästerskap för deras uppehälle. Den del av baggen som frambars som ett viftoffer, det högra lårstycket, tillföll vanligtvis den tjänstgörande prästen som hans andel. (3Mo 7:32–34; 4Mo 18:18) Men denna gång brändes alltsammans på altaret. Det blev alltså både framburet som ett viftoffer åt Jehova och offrat på altaret, och på så sätt erkände man att alltsammans var en gåva från honom till prästerna. (3Mo 8:25–28)

Mose, som tjänstgjorde som präst under installationsceremonin, fick nu installationsbaggens bringa som sin andel sedan han framburit den som ett viftoffer. (3Mo 8:29; se också 2Mo 29:26–28.)

Något av baggens blod och något av smörjelseoljan (tydligen blandat) stänktes på Aron och hans söner och deras kläder för att helga dem. Detta visade också att de var bemyndigade av Guds ande att frambära offer. Det nämns inget om att Arons söner smordes på samma sätt som Aron, som fick smörjelseoljan hälld på huvudet. (3Mo 8:30)

De delar av baggens kött som inte hade bränts på altaret eller getts åt Mose skulle Aron och hans söner koka vid ingången till  mötestältet. De skulle äta detta med de bröd som var kvar i korgen. Men om det blev något över av denna mat skulle det brännas upp nästa morgon. Detta underströk renheten och betonade också fullständigheten när det gällde deras helgande och tjänst, för det som åts var fritt från orenhet och var ofördärvat, och det som blev över avlägsnades fullständigt. Det är också värt att lägga märke till att bröden inte innehöll någon surdeg. (3Mo 8:31, 32; 2Mo 29:31–34)

Installationen avslutas. Installationen tog sju dagar, och prästerna kunde inte tjänstgöra fullt ut förrän dessa dagar hade gått. Varje dag offrades en tjur som syndoffer för att rena altaret. Under hela denna period på sju dagar skulle de nyligen installerade prästerna stanna kvar vid ingången till mötestältet dag och natt och ”fullgöra den vaktplikt som Jehova” hade ”ålagt” dem, för att de inte skulle dö. (3Mo 8:33–36; 2Mo 29:35–42)

På den åttonde dagen var prästerna fullt ut bemyndigade och installerade i sitt ämbete. De utförde nu för första gången tjänst utan hjälp av Mose och frambar offren till försoning för Israels nation, som hade ett särskilt stort behov av att renas, inte bara på grund av sin medfödda synd, utan också på grund av sin olydnad i förbindelse med guldkalven kort dessförinnan, något som hade väckt Jehovas misshag. (3Mo 9:1–7; 2Mo 32:1–10) När de nyinstallerade prästerna för första gången hade utfört tjänst genom att frambära offer, visade Jehova sitt godkännande och bekräftade att de blivit installerade i ämbetet genom att sända en mirakulös eld, utan tvivel från molnet ovanför tältboningen, varigenom resten av offret på altaret förtärdes. (3Mo 9:23, 24)

Bibeln nämner inga installationsceremonier för Arons efterträdare. Tydligen räckte denna enda installationsceremoni för att en gång för alla installera Arons hus och alla dess manliga avkomlingar i prästämbetet till oöverskådlig tid, dvs. tills den sanne och evige översteprästen, Jesus Kristus, installerades i sitt ämbete. (Heb 7:12, 17; 9:11, 12; se PRÄST; ÖVERSTEPRÄST.)