Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Invigningshögtiden

Invigningshögtiden

Invigningshögtiden (hebr.: chanukkạh) hölls till minne av att judarna uppnådde oavhängighet från syrisk-grekiskt herradöme och till minne av återinvigningen av Jehovas tempel i Jerusalem, vilket hade blivit vanhelgat av Antiochos IV Epifanes, som kallade sig själv Theọs Epifanẹ̄s (”Gud uppenbarad”). Antiochos byggde ett altare på det stora altaret på vilket det dagliga brännoffret tidigare hade framburits. (1 Mackabéerboken 1:54–59, 2000) För att visa sitt hat och förakt för judarnas Gud, Jehova, och på det skändligaste sätt vanhelga hans tempel offrade han vid det här tillfället (den 25 kislev 168 f.v.t.) svinkött på altaret och lät sedan koka något av köttet för att låta spadet av det stänkas omkring i hela templet. Han brände också upp tempelportarna, rev ner prästernas kamrar och förde bort det gyllene altaret, skådebrödsbordet och det gyllene lampstället. Serubbabels tempel återinvigdes åt en hednisk gud, den olympiske Zeus.

Två år senare återerövrade Judas Mackabaios (Mackabeus) staden och templet. Helgedomen låg öde, och templets förgårdar var övervuxna med ogräs. Judas rev ner det gamla, vanhelgade altaret och byggde ett nytt altare av ohuggna stenar. Han lät också göra tempelkärl och satte in rökelsealtaret, skådebrödsbordet och lampstället i templet. Sedan det vanhelgade templet hade blivit renat, ägde återinvigningen rum den 25 kislev 165 f.v.t., på dagen tre år efter det att Antiochos hade framburit sitt offer på altaret till ära för den hedniske guden. De dagliga, ständiga brännoffren återupptogs. (1 Mackabéerboken 4:36–54; 2 Mackabéerboken 10:1–9)

Hur högtiden firades. Högtidens karaktär gjorde den till en glädjefest. Sättet att fira den påminner i vissa avseenden om hur man firade lövhyddohögtiden, och den pågick i åtta dagar, från och med den 25 kislev. (1 Mackabéerboken 4:59) Templets förgårdar badade i ljus, och alla privata hus lystes upp med dekorativa lampor. I Talmud omnämns den som ”ljusfesten”. Längre fram införde somliga sedvänjan att börja med att tända åtta lampor den första kvällen och därefter minska med en lampa för varje kväll, medan andra började med en lampa och därefter ökade antalet till åtta. Lamporna lyste inte bara upp huset invändigt utan ställdes i närheten av de dörrar som ledde ut mot gatan, så att också de som befann sig utanför kunde se ljuset. Samtidigt som man tände lamporna sjöng man lovsånger till Gud, Israels befriare. Josephus säger angående instiftandet av högtiden: ”De fann så stor glädje i att deras seder återupptogs och över att de oväntat, efter så lång tid, fick rätt att hålla sina egna gudstjänster att de stiftade en lag som sade att deras avkomlingar skulle fira återinförandet av tempeltjänsten i åtta dagar. Denna högtid har vi firat från den tiden och fram tills nu, och vi kallar den ljushögtiden för att, tror jag, rätten att utöva vår religion kom vid en tidpunkt då vi knappt vågade hoppas på det.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XII, 324, 325 [vii, 7]) Det var tillåtet att arbeta under högtiden, eftersom den inte betraktades som en sabbat.

Det hade varit två tidigare tempelinvigningar – av det första templet, som byggdes av Salomo, och av det andra templet, som byggdes av Serubbabel. Båda dessa invigningar firades med en högtid efter det att byggnadsarbetet var färdigt, men det blev ingen årlig högtid, som fallet var när Judas Mackabaios hade återinvigt det andra templet. Till skillnad från de tre stora högtiderna, som alla män skulle fira i Jerusalem, kunde invigningshögtiden hållas i de olika städerna, ungefär som purimfesten. (2Mo 23:14–17; Est 9:18–32) I hela landet samlades man i synagogorna under sång och jubelrop och med grenar i händerna, medan synagogorna och de privata husen lystes upp av många lampor. Denna högtid, chanukka (hanukka), firas av judarna än i dag.

Innebörd för de kristna. Jesus besökte templet i förbindelse med invigningshögtiden den sista vintern under sin jordiska tjänst, år 32 v.t. I skildringen heter det: ”Vid den tiden pågick invigningshögtiden i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus vandrade omkring i templet, i Salomos pelarhall.” (Joh 10:22, 23) Kislev, som är den nionde månaden, motsvarar november/december. Det var naturligtvis allmänt känt bland judarna att denna högtid inföll under vintern. När det här nämns att ”det var vinter”, måste det därför syfta på vädret snarare än på årstiden som en orsak till att Jesus valde en skyddad plats där han kunde undervisa, nämligen ”i Salomos pelarhall”. Denna pelarhall låg längs östra sidan av den yttre förgården, där det brukade vara många människor. (Apg 3:11; 5:12)

Det finns inget direkt uttalande i Bibeln som säger att det var Jehova som gav Judas Mackabaios seger och ledde hans reparationsarbete av templet, tillverkningen av redskap och nya inventarier och slutligen återinvigningen. Men för att profetiorna om Jesus och hans tjänst skulle kunna uppfyllas och de levitiska offren skulle kunna fortsätta tills Guds Son frambar sitt stora offer måste templet finnas kvar och tempeltjänsten upprätthållas när Messias framträdde. (Joh 2:17; Dan 9:27) Jehova hade använt män som var av andra nationaliteter, till exempel Cyrus, för att genomföra sina avsikter när det gäller den sanna tillbedjan. (Jes 45:1) Ligger det inte mycket närmare till hands att Jehova använde en man från sitt eget överlämnade folk, judarna?

Hur det nu än förhöll sig upprätthölls tempeltjänsten då Jesus Kristus var här på jorden. Serubbabels tempel hade blivit ombyggt av Herodes och ersatt med ett ännu praktfullare tempel. Likväl talar judarna, på grund av sin avsky för Herodes, i regel bara om två tempel: Salomos och Serubbabels. Varken i Jesu ord eller i hans lärjungars skrifter finner vi att invigningshögtiden fördöms. De kristna, som står under det nya förbundet, är emellertid inte förpliktade att fira den. (Kol 2:16; Gal 4:10, 11; Heb 8:6)