Israel
Betyder ”en som kämpar med (håller fast vid) Gud” eller ”Gud kämpar”.
1. Det namn Jakob fick av Gud vid 97 års ålder. Den natt då Jakob gick över regnflodsdalen Jabbok för att så småningom möta sin bror, Esau, brottades han med en som visade sig vara en ängel. Eftersom Jakob var så uthållig i kampen, blev hans namn ändrat till Israel som ett tecken på Guds välsignelse. Jakob gav platsen namnet Peniel eller Penuel till minne av det som inträffat. (1Mo 32:22–31; se JAKOB nr 1.) Vid Betel bekräftade Gud senare Jakobs namnbyte, och därefter och fram till sin död kallades Jakob ofta Israel. (1Mo 35:10, 15; 50:2; 1Kr 1:34) På många av de över 2 500 ställen där namnet Israel förekommer syftar det dock på Jakobs avkomlingar som nation betraktade. (2Mo 5:1, 2)
2. Alla Jakobs avkomlingar kollektivt sett vid vilken som helst tidpunkt. (2Mo 9:4; Jos 3:7; Esr 2:2b; Mt 8:10) Som avkomlingar av Jakobs 12 söner kallades de ofta ”Israels söner” och ibland även ”Israels hus”, ”Israels folk”, ”män av Israel”, ”Israels samhälle” och ”israeliter”. (1Mo 32:32; Mt 10:6; Apg 4:10; 5:35; Ef 2:12; Rom 9:4; se ISRAELITER.)
År 1728 f.v.t. begav sig Jakob med sitt hushåll till Egypten på grund av en hungersnöd, och där blev hans avkomlingar sedan boende som främlingar i 215 år. De israeliter som räknades till ”Jakobs hus som kom till Egypten” utgjorde ”sjuttio själar”, men då var inte hustrurna till Jakobs söner inräknade. Medan israeliterna var i Egypten växte deras antal, och de blev ett stort samhälle av slavar som kan ha bestått av 2–3 miljoner eller ännu fler. (1Mo 46:26, 27; 2Mo 1:7; se UTTÅGET UR EGYPTEN.)
På sin dödsbädd välsignade Jakob sina 12 söner i följande ordning: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Sebulon, Isaskar, Dan, Gad, Aser, Naftali, Josef och Benjamin. Genom dem fortsatte den patriarkaliska ordningen med stammar. (1Mo 49:2–28) Under israeliternas slaveri införde egyptierna emellertid ett eget system för att utöva tillsyn. Det systemet var inte alls bundet till den patriarkaliska ordningen, utan egyptierna utsåg själva vissa israeliter till förmän. De här förmännen höll reda på hur många tegelstenar som tillverkades och bistod de överordnade egyptierna som drev israeliterna till arbete. (2Mo 5:6–19) Men när Mose meddelade församlingen Jehovas befallningar gjorde han det genom ”de äldste i Israel”, som hade ärvt sin ställning som överhuvuden för fädernehusen. Det var också de som var med honom när han trädde fram inför farao. (2Mo 3:16, 18; 4:29, 30; 12:21)
När den förutsagda perioden på 400 år av förtryck var till ända 1513 f.v.t., krossade Jehova det egyptiska världsväldet, och genom en mäktig uppvisning av sin överlägsna makt befriade han sitt folk, Israel, från slaveriet. ”En stor blandad hop” av icke-israeliter följde med Guds utvalda folk och slöt sig med glädje till dem. (2Mo 12:38; 1Mo 15:13; Apg 7:6)
Nationens födelse. Israels församling blev till som ett resultat av förbundet med Abraham, och hela församlingen betraktades under det här förbundet som en enskild person. En nära släkting kunde därför återkräva eller återköpa dem från slaveriet. Genom detta juridiska förbund var Jehova en nära släkting, ja, han var folkets Fader. Som den rättmätige Återköparen dräpte Gud faraos förstfödde son som straff för att farao vägrade att frige Guds ”förstfödde” son, Israel. (2Mo 4:22, 23; 6:2–7) Eftersom Israel befriades från Egypten på juridisk grund, blev folket Jehovas särskilda egendom. ”Endast er har jag känt av alla markens släkter”, sade han. (Am 3:2; 2Mo 19:5, 6; 5Mo 7:6) Gud ansåg det nu lämpligt att handla med dem på ett annat sätt än tidigare – inte enbart som ett patriarkaliskt samhälle utan som nationen Israel. Han bildade den här nationen och gav den en teokratisk styrelseform med lagförbundet som författning.
Inom tre månader efter uttåget ur Egypten blev Israel en självständig nation under lagförbundet, som instiftades vid berget Sinai. (Heb 9:19, 20) De tio orden, eller de tio budorden, som var nerskrivna ”med Guds finger”, utgjorde stommen i nationens lagsamling, och därtill kom omkring 600 lagar, stadgar, förordningar och rättsliga beslut. Ingen annan forntida nation hade en lika omfattande lagsamling. Den gav detaljerade upplysningar om hur förhållandet skulle vara mellan människor och Gud och människor emellan. (2Mo 31:18; 34:27, 28)
Eftersom Israel var en ren teokrati, låg den dömande, lagstiftande och verkställande makten i Jehovas händer. (Jes 33:22; Jak 4:12) Den store Teokraten delegerade i sin tur viss administrativ myndighet till förordnade representanter. Lagsamlingen tog även hänsyn till en framtida dynasti av kungar som skulle representera Jehova när det gällde landets förvaltning. Men de här kungarna var inte enväldiga härskare. Prästadömet var självständigt i förhållande till kungadömet och åtskilt från det, och kungarna satt i själva verket på ”Jehovas tron” som hans representanter och var underställda hans anvisningar och tuktan. (1Kr 29:23; 5Mo 17:14–20; 2Kr 26:16–21)
Enligt lagen var tillbedjan av Jehova viktigare än allt annat och styrde alla sidor av livet och verksamheten i nationen. Avgudadyrkan betraktades som förräderi och var belagt med dödsstraff. (5Mo 4:15–19; 6:13–15; 13:1–5) Den heliga tältboningen (och senare templet) där de föreskrivna offren frambars var det synliga centrumet för tillbedjan. Prästerskapet, som Gud hade utsett, hade urim och tummim, och med hjälp av dem fick man svar från Jehova på viktiga och svåra frågor som gällde liv och död. (2Mo 28:30) Det hölls regelbundna sammankomster för män, kvinnor och barn (männen hade närvaroplikt), och de här högtiderna bidrog till att bevara nationens andliga styrka och enhet. (3Mo 23:2; 5Mo 31:10–13)
Det gjordes en anordning med domare över skaror på ”tio”, ”femtio”, ”hundra” och ”tusen”. På så sätt kunde folket få sina rättssaker snabbt behandlade. Det fanns möjlighet att föra ett ärende vidare ända till Mose som, om det var nödvändigt, kunde lägga fram saken inför Jehova för ett slutgiltigt avgörande. (2Mo 18:19–26; 5Mo 16:18) Den militära organisationen följde ett liknande numerärt system för manskap och befälsställningar. (4Mo 1:3, 4, 16; 31:3–6, 14, 48)
De olika civila, juridiska och militära uppgifterna sköttes av stamöverhuvudena – äldste som var erfarna, visa och omdömesgilla. (5Mo 1:13–15) Dessa äldste representerade hela Israels församling inför Jehova, och genom dem talade Jehova och Mose till hela folket. (2Mo 3:15, 16) De äldste lyssnade tålmodigt till rättssaker, upprätthöll lagförbundets bestämmelser (5Mo 21:18–21; 22:15–21; 25:7–10), följde de beslut Gud redan hade kungjort (5Mo 19:11, 12; 21:1–9), var militära ledare (4Mo 1:16), bekräftade avtal som redan hade förhandlats fram (Jos 9:15) och utgjorde under översteprästens ledning en kommitté som även tog itu med andra uppgifter (Jos 22:13–16).
Den nybildade teokratiska staten hade alltså en central ledning, men den patriarkaliska ordningen med 12 stammar gällde fortfarande. För att Levis stam skulle kunna befrias från militärtjänst (så att den kunde ägna sin tid åt religiösa uppgifter) samtidigt som indelningen i 12 stammar med var sin arvedel i det utlovade landet bevarades var det dock nödvändigt med vissa genealogiska justeringar. (4Mo 1:49, 50; 18:20–24) Även frågan om förstfödslorätten kom in i bilden. Ruben, Jakobs förstfödde, hade egentligen rätt till dubbel del av arvet (jfr 5Mo 21:17), men han förbrukade den rätten när han gjorde sig skyldig till incest med sin fars bihustru. (1Mo 35:22; 49:3, 4) De här vakanserna, som följaktligen berodde på att Levi inte skulle räknas bland de 12 och att ingen hade förstfödslorätten, behövde fyllas.
På ett förhållandevis enkelt sätt fyllde Jehova båda vakanserna genom en och samma handling. Josefs två söner, Efraim och Manasse, upphöjdes till överhuvuden för var sin stam. (1Mo 48:1–6; 1Kr 5:1, 2) Därmed var de 12 stammarna återigen fulltaliga utan att Levis stam var inräknad, och Josef fick en dubbel del av landet genom sina söner Efraim och Manasse. På så sätt övergick förstfödslorätten från Ruben, Leas förstfödde, till Josef, Rakels förstfödde. (1Mo 29:31, 32; 30:22–24) Efter dessa justeringar var namnen på Israels 12 (icke-levitiska) stammar Ruben, Simeon, Juda, Isaskar, Sebulon, Efraim, Manasse, Benjamin, Dan, Aser, Gad och Naftali. (4Mo 1:4–15)
Från Sinai till det utlovade landet. När de 12 spejare som sändes in i det utlovade landet kom tillbaka, var det bara 2 som hade tillräckligt stark tro för att uppmana sina bröder att dra in i landet och erövra det. På grund av den utbredda bristen på tro bestämde Jehova att alla som var över 20 år när de lämnade Egypten, bortsett från några få, skulle dö i vildmarken. (4Mo 13:25–33; 14:26–34) I 40 år vandrade därför hela det israelitiska folket omkring på Sinaihalvön. Även Mose och Aron dog innan israeliterna gick in i det utlovade landet. Strax efter uttåget ur Egypten visade en mönstring att det fanns 603 550 vapenföra män, och 39 år senare var den nya generationen 1 820 färre till antalet, alltså 601 730. (4Mo 1:45, 46; 26:51)
Under den tid då israeliterna levde som nomader i vildmarken var Jehova som en skyddande mur omkring dem, som en sköld mot deras fiender. Det var bara när de gjorde uppror mot honom som han tillät att de drabbades av olycka. (4Mo 21:5, 6) Jehova sörjde också för alla deras behov. Han gav dem manna och vatten, han gav dem sanitära föreskrifter som skyddade deras hälsa, och han såg även till att deras skor och kläder inte blev utslitna. (2Mo 15:23–25; 16:31, 35; 5Mo 29:5) Men trots dessa underverk och trots att Jehova så kärleksfullt tog hand om israeliterna knotade och klagade de gång på gång. Emellanåt framträdde upprorsmän som protesterade mot teokratiska förordnanden, och detta gjorde det nödvändigt för Jehova att tukta dessa strängt för att de övriga skulle lära sig att frukta och lyda sin store Befriare. (4Mo 14:2–12; 16:1–3; 5Mo 9:24; 1Kor 10:10)
Israeliternas 40 år långa vandring i vildmarken led mot sitt slut när Jehova överlämnade två amoreiska kungar, Sihon och Og, i deras hand. Genom den här segern kom israeliterna i besittning av ett stort område öster om Jordan, där Rubens och Gads stammar samt halva Manasses stam bosatte sig. (5Mo 3:1–13; Jos 2:10)
Israel under domartiden. Efter Moses död 1473 f.v.t. förde Josua israeliterna över Jordan och in i det land som flödade av ”mjölk och honung”. (4Mo 13:27; 5Mo 27:3) Inom loppet av sex år erövrade Josuas styrkor ett område som låg väster om Jordan och som hade styrts av 31 kungar, och de intog sådana befästa städer som Jeriko och Aj. (Jos 1–12) Men kustslätterna och vissa städer som låg som enklaver, till exempel det jebuseiska fäste som senare blev Davidsstaden, erövrades inte under de här åren. (Jos 13:1–6; 2Sa 5:6–9) De trotsiga fiender som fick vara kvar i landet var som törnen i sidan på israeliterna, och smärtan blev bara värre när israeliter gifte sig med dem. Under en period på över 380 år, från Josuas död fram till dess att David hade lagt hela landet under sig, tjänade dessa avgudadyrkare ”som redskap för att sätta Israel på prov, så att man kunde veta om de skulle lyda Jehovas bud”. (Dom 3:4–6)
Det nyerövrade området fördelades mellan Israels stammar genom lottkastning, precis som Jehova hade befallt Mose. Man utsåg sex ”tillflyktsstäder” där de som ouppsåtligt hade dödat någon kunde söka skydd. De här städerna och 42 andra städer med tillhörande betesmarker gavs åt Levis stam. (Jos 13–21)
I varje stad tillsatte man domare och förmän som skulle sitta i stadens portar och behandla rättssaker, alldeles som det var föreskrivet enligt lagförbundet. (5Mo 16:18) Man utsåg också äldste som skulle sköta stadens allmänna intressen. (Dom 11:5) Varje stam behöll sin identitet och sin arvedel, men det centraliserade styre som hade funnits under tiden i vildmarken var i stort sett borta. Deboras och Baraks sång och händelser under både Gideons och Jeftas fälttåg vittnar om de problem som uppstod på grund av att israeliterna inte längre handlade enigt sedan Mose och hans efterträdare, Josua, hade dött och på grund av att de inte vände sig till sitt osynliga överhuvud, Jehova Gud, för att få vägledning. (Dom 5:1–31; 8:1–3; 11:1–12:7)
När Josua och de äldste i hans generation hade dött, började folket vackla i sin trohet och lydnad mot Jehova. De svängde som en stor pendel fram och tillbaka mellan sann och falsk gudsdyrkan. (Dom 2:7, 11–13, 18, 19) När de övergav Jehova och började tjäna baalsgudarna, tog han bort sitt beskydd och lät nationerna runt omkring tränga in i landet och plundra det. Sådant förtryck fick de ombytliga israeliterna att inse att de behövde vara förenade i handling. De vädjade därför till Jehova, som då reste upp domare, eller räddare, för att befria folket. (Dom 2:10–16; 3:15) Efter Josua framträdde en rad tappra och modiga domare: Otniel, Ehud, Samgar, Barak, Gideon, Tola, Jair, Jefta, Ibsan, Elon, Abdon och Simson. (Dom 3–16)
Varje gång folket befriades hade det en enande verkan på nationen. Men det hände även annat som förenade folket. En gång då en levits bihustru skamlöst hade blivit våldtagen gick 11 stammar ihop mot Benjamins stam som ett uttryck för gemensam skuld och gemensamt ansvar. (Dom 19, 20) Dessutom brukade alla stammarna samlas gemensamt i Silo, där tältboningen med förbundets ark fanns. (Jos 18:1) De såg det därför som en nationell förlust när arken erövrades av filistéerna som en följd av att prästerna, och i synnerhet översteprästen Elis söner, levde ett utsvävande liv och missbrukade sin ställning. (1Sa 2:22–36; 4:1–22) När Eli dog och Samuel blev profet och domare i Israel enades nationen, eftersom han reste runt i landet och behandlade frågor och tvister. (1Sa 7:15, 16)
Det enade kungariket. Samuel blev mycket upprörd när folket 1117 f.v.t. sade till honom: ”Tillsätt nu en kung över oss till att döma oss, så som alla nationerna har.” Men Jehova sade till Samuel: ”Lyssna till folkets röst ...; ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” (1Sa 8:4–9; 12:17, 18) Benjaminiten Saul blev då utsedd till Israels förste kung. Hans kungavälde började bra, men det dröjde inte länge förrän hans förmätenhet ledde till olydnad. Olydnaden ledde till uppror, och i sitt uppror gick han till sist så långt att han rådfrågade ett spiritistiskt medium. Efter 40 år visade han sig därför vara en fullständigt misslyckad härskare. (1Sa 10:1; 11:14, 15; 13:1–14; 15:22–29; 31:4)
David av Judas stam, ”en man i överensstämmelse med ... [Jehovas] hjärta” (1Sa 13:14; Apg 13:22), blev smord till kung i Sauls ställe. Under hans skickliga ledarskap utvidgades landets gränser så att det omfattade hela det utlovade området, ”från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat”. (1Mo 15:18; 5Mo 11:24; 2Sa 8:1–14; 1Ku 4:21)
Under Davids 40-åriga regering inrättades flera särskilda ämbeten utöver dem som hörde till stamordningen. Kungen hade en inre krets av rådgivare förutom de inflytelserika äldste som arbetade för den centraliserade administrationen. (1Kr 13:1; 27:32–34) Det fanns också en stor stab av ämbetsmän som bestod av stamfurstar, anförare, uppsyningsmän, hovfunktionärer och militärer med administrativt ansvar. (1Kr 28:1) David utnämnde 6 000 leviter till domare och förmän för att vissa uppgifter skulle hanteras effektivt. (1Kr 23:3, 4) Avdelningar med sina respektive uppsyningsmän inrättades för att de skulle ha tillsyn över odlingen av fälten, vingårdarna och olivlundarna, över förråden av vin och olja och över hjordarna av djur. (1Kr 27:26–31) Kungens ekonomi sköttes av en central avdelning som var åtskild från den avdelning som hade tillsyn över de förråd som fanns bland annat i städer och byar runt om i landet. (1Kr 27:25)
Salomo efterträdde sin far David som kung 1037 f.v.t. Han härskade i 40 år ”över alla kungarikena från Floden [Eufrat] till filistéernas land och till Egyptens gräns”. Salomos regering kännetecknades av fred och välstånd, för nationerna runt omkring ”kom med gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar”. (1Ku 4:21) Hans vishet var vida känd. Han var dåtidens visaste kung, och under hans regering nådde Israel höjden av sin makt och härlighet. En av Salomos största bedrifter var att bygga det praktfulla templet, som uppfördes enligt den inspirerade byggnadsplan som hans far David hade gett honom. (1Ku 3–9; 1Kr 28:11–19)
Trots Salomos rikedom, vishet och härlighet slutade hans liv olyckligt. Anledningen var att han lät sina många utländska hustrur vända honom bort från den rena tillbedjan av Jehova och få honom att ägna sig åt avgudadyrkan och oheliga sedvänjor. När Salomo dog var han förkastad av Jehova, och hans son Rehabeam efterträdde honom. (1Ku 11:1–13, 33, 41–43)
Rehabeam, som varken var vis eller förutseende, ökade de redan tunga bördor som den styrande makten hade lagt på folket. Detta fick de tio stammarna i norr att lösgöra sig och följa Jerobeam, precis som Jehovas profet hade förutsagt. (1Ku 11:29–32; 12:12–20) Så kom det sig att Israels rike blev delat 997 f.v.t.
Ytterligare upplysningar om det delade riket finns under ISRAEL nr 3.
Israel efter landsflykten i Babylon. Under de 390 år som följde, alltså från det att Salomo dog och riket delades fram till det att Jerusalem blev ödelagt 607 f.v.t., användes benämningen ”Israel” vanligtvis bara om tiostammarsriket i norr. (2Ku 17:21–23) Men från det att kvarlevan av alla de 12 stammarna återvände från landsflykten och fram till 70 v.t., då Jerusalem förstördes för andra gången, användes benämningen ”Israel” återigen om alla Jakobs avkomlingar som levde under den perioden. Ännu en gång kunde folket i alla de 12 stammarna kallas ”hela Israel”. (Esr 2:70; 6:17; 10:5; Neh 12:47; Apg 2:22, 36)
De som 537 f.v.t. vände tillbaka till Jerusalem tillsammans med Serubbabel och översteprästen Josua (Jesua) uppgick till nästan 50 000 (42 360 israeliter och över 7 500 slavar och professionella sångare), och de började återuppbygga Jehovas hus för tillbedjan. (Esr 3:1, 2; 5:1, 2) Andra kom tillbaka tillsammans med Esra 468 f.v.t. (Esr 7:1–8:36), och ytterligare andra följde utan tvivel med Nehemja 455 f.v.t., när han begav sig till Jerusalem med det speciella uppdraget att återuppbygga stadens murar och portar. (Neh 2:5–9) Men det fanns fortfarande många israeliter utspridda runt om i perserriket, som det framgår av Esters bok. (Est 3:8; 8:8–14; 9:30)
Israel blev inte ett fritt och självständigt rike som tidigare, men det blev ändå ett hebreiskt samhälle med stor frihet under det persiska herraväldet. Det insattes befullmäktigade styresmän och ståthållare (t.ex. Serubbabel och Nehemja) som själva var israeliter. (Neh 2:16–18; 5:14, 15; Hag 1:1) Israels äldste och stamfurstar fortsatte att fungera som rådgivare och som folkets representanter. (Esr 10:8, 14) Prästerskapet organiserades på nytt med hjälp av de gamla släktregistren, som omsorgsfullt hade bevarats. I och med att prästerna och de andra leviterna hade blivit återinsatta kunde de börja frambära offer och uppfylla lagförbundets övriga krav. (Esr 2:59–63; 8:1–14; Neh 8:1–18)
När perserriket hade fallit och det grekiska världsväldet uppstått, befann sig Israel mitt emellan de stridande ptoleméerna i Egypten och seleukiderna i Syrien. Den seleukidiske kungen Antiochos IV (Epifanes), som judarna då var underställda, bestämde sig för att utplåna judarnas gudsdyrkan och sedvänjor. Hans försök nådde sin kulmen 168 f.v.t. när man reste ett hedniskt altare åt den grekiske guden Zeus på tempelaltaret i Jerusalem. Men den kränkningen fick motsatt verkan, för den blev den tändande gnistan till mackabéerupproret. På dagen tre år senare återinvigde den segerrike judiske anföraren Judas Mackabaios (Mackabeus) det renade templet åt Jehova under en högtid. Judarna har sedan dess firat chanukka (hanukka) till minne av den här händelsen.
Det århundrade som följde präglades av stora inre oroligheter som förde Israel allt längre bort från lagförbundets administrativa anordningar med stammarna. Det var under den här perioden som mackabéerna, eller hasmonéerna, vann självständighet åt judarna och styrde med växlande framgång. Det var även då som sadducéernas parti, som var för hasmonéerna, och fariséernas parti, som var emot hasmonéerna, uppstod. Det slutade med att Rom, som nu var den ledande världsmakten, ombads att gripa in. Fältherren Gnaeus Pompejus gick till handling, och efter en tre månader lång belägring intog han Jerusalem 63 f.v.t. och införlivade Judeen med romarriket. Romarna utnämnde Herodes den store till kung över judarna omkring 39 f.v.t., och cirka tre år senare krossade Herodes fullständigt det hasmoneiska styret. År 2 f.v.t., kort före Herodes död, föddes Jesus som ”en härlighet för ... [Guds] folk Israel”. (Lu 2:32)
Under det första århundradet v.t. utövade romarriket sin myndighet över Israel genom landsdelshärskare, ståthållare och prokuratorer. I Bibeln nämns landsdelshärskarna Filippus, Lysanias och Herodes Antipas (Lu 3:1), ståthållarna Pontius Pilatus, Felix och Festus (Apg 23:26; 24:27) samt kungarna Agrippa I och Agrippa II (Apg 12:1; 25:13). Judarna själva hade ändå bevarat något av den gamla stam- och släktordningen. Detta framgår av att kejsar Augustus lät israeliterna bli inskrivna i de städer som var knutna till deras respektive fädernehus. (Lu 2:1–5) Folkets ”äldste” och de levitiska prästerna hade fortfarande stort inflytande (Mt 21:23; 26:47, 57; Apg 4:5, 23), även om de till stor del hade bytt ut lagförbundets skrivna bud mot människors traditioner. (Mt 15:1–11)
Under de här förhållandena föddes kristendomen. Först kom Johannes döparen, Jesu förelöpare, som fick många israeliter att vända tillbaka till Jehova. (Lu 1:16; Joh 1:31) Sedan fortsatte Jesus och hans apostlar förkunnararbetet bland ”de förlorade fåren av Israels hus”, och de öppnade människors ögon för felaktiga mänskliga traditioner och de överlägsna välsignelserna med den rena tillbedjan. (Mt 15:24; 10:6) Ändå var det bara en liten kvarleva som tog emot Jesus som Messias och blev räddad. (Rom 9:27; 11:7) Det var de som hyllade honom som ”Israels kung”. (Joh 1:49; 12:12, 13) Det stora flertalet ville inte tro på Jesus (Mt 8:10; Rom 9:31, 32) utan stödde sina religiösa ledare som ropade: ”Ta bort honom! Ta bort honom! På pålen med honom!” ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Joh 19:15; Mk 15:11–15)
Tiden skulle snart visa att den starka lojalitet mot kejsaren som de gav uttryck åt var falsk. Fanatiska element i Israel satte i gång det ena upproret efter det andra, och varje gång svarade romarna med hårda repressalier som i sin tur fick judarna att hata det romerska styret ännu mer. Till slut blev förhållandet så spänt att de romerska styrkorna i området inte längre kunde kontrollera situationen, och Cestius Gallus, som var ståthållare i Syrien, drog upp mot Jerusalem med förstärkning för att upprätthålla romarnas herravälde.
Gallus satte eld på stadsdelen Bezeta, som låg norr om templet, och slog sedan läger framför det kungliga palatset sydväst om templet. Enligt Josephus kunde Gallus nu lätt ha erövrat staden. Men eftersom han dröjde kunde upprorsmännen stärka sin ställning. De romerska soldaterna i främsta leden ställde sig så småningom tätt samman med sköldarna över huvudet för att bilda ett skyddstak, en så kallad sköldpadda, och de började underminera murarna. Återigen hade romarna segern inom räckhåll men drog sig tillbaka. Detta var på hösten 66 v.t. Josephus säger om romarnas agerande: ”Cestius [befallde] sina soldater plötsligt draga sig tillbaka och, fastän ingen olycka drabbat honom, uppgaf han alt hopp och lemnade på ett oförklarligt sätt staden.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 540 [xix, 7]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 294) Att staden angreps och att romarna sedan plötsligt drog sig tillbaka var en signal och en möjlighet för de kristna i staden att ”fly till bergen”, som Jesus hade uppmanat dem till. (Lu 21:20–22)
Året därpå (67 v.t.) vidtog Vespasianus åtgärder för att kuva det judiska upproret. Men plötsligt dog Nero år 68, och det öppnade vägen för Vespasianus att bli kejsare. Han återvände därför till Rom år 69 och överlät åt sin son Titus att fortsätta fälttåget, och året därpå, år 70, blev Jerusalem intaget och förstört. Tre år senare föll det sista judiska fästet, Masada, i romarnas händer. Josephus säger att under hela fälttåget mot Jerusalem förlorade 1 000 000 (några översättningar säger 1 100 000) judar livet, och många av dessa dog av pest och hungersnöd. Han säger att 97 000 tillfångatogs, varav många blev slavar på olika platser runt om i romarriket. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 420 [ix, 3])
När det gäller uttrycket ”Israels tolv stammar” i Matteus 19:28 och Lukas 22:30, se STAM (”Döma Israels tolv stammar”).
3. De stammar som två gånger bildade ett eget rike, det norra riket, Israel.
Den första delningen av kungadömet skedde vid Sauls död omkring 1078 f.v.t. Judas stam erkände David som kung, men de övriga stammarna gjorde Sauls son Is-Boset till kung. Två år senare blev Is-Boset lönnmördad. (2Sa 2:4, 8–10; 4:5–7) Med tiden överbryggades klyftan, och David blev kung över alla de 12 stammarna. (2Sa 5:1–3)
Längre fram under Davids regering, när hans son Absaloms uppror hade slagits ner, erkände alla stammarna på nytt David som kung. Men när man skulle föra tillbaka kungen till tronen uppstod en tvist om formaliteter mellan de tio stammarna i norr, som kallades Israel, och Judas män. (2Sa 19:41–43)
Samtliga 12 stammar stödde enigt Davids son Salomo under hans kungadöme. Men efter hans död omkring 998 f.v.t. delades riket för andra gången. Bara Benjamins och Judas stam stödde kung Rehabeam, som satt på sin far Salomos tron i Jerusalem. Israel, som bestod av de övriga tio stammarna i norr och öster, valde Jerobeam till kung. (1Ku 11:29–37; 12:1–24; KARTA, bd 1, sid. 947)
Israels första huvudstad var Sikem. Längre fram blev Tirsa huvudstad, och under Omris styre gjordes Samaria till huvudstad och förblev det under 200 år. (1Ku 12:25; 15:33; 16:23, 24) Jerobeam insåg att förenad gudsdyrkan håller folket samman, så för att de tio stammarna inte skulle färdas till Jerusalem för att tillbe i templet gjorde han två guldkalvar. Han placerade dem inte i huvudstaden utan i de två ytterändarna av Israels område – en i Betel i söder och en i Dan i norr. Han insatte också ett icke-levitiskt prästerskap som skulle leda och undervisa Israel i dyrkan av guldkalvarna och ”de bockliknande demonerna”. (2Kr 11:13–15; 1Ku 12:28–33)
I Jehovas ögon begick Jerobeam en mycket stor synd. (2Ku 17:21, 22) Om han hade förblivit trogen mot Jehova och inte inlåtit sig på grov avgudadyrkan, hade Gud låtit hans kungahus bestå. Men nu förlorade Jerobeams släkt tronen när hans son Nadab lönnmördades knappt två år efter sin fars död. (1Ku 11:38; 15:25–28)
Som det gick för härskaren, så gick det också för Israels nation. Nitton kungar, Tibni borträknad (1Ku 16:21, 22), regerade från 997 till 740 f.v.t. Bara nio av dem efterträddes av sin egen son, och bara en inledde en dynasti som sträckte sig över fyra generationer. Sju av Israels kungar härskade i högst två år och en del i bara några få dagar. En begick självmord, fyra dog en för tidig död, och sex andra lönnmördades av ärelystna män som sedan övertog tronen. Den bäste av Israels kungar var Jehu. Han behagade Jehova genom att göra slut på den onda baalsdyrkan som Ahab och Isebel hade verkat för. Men ”Jehu bemödade sig inte om att vandra efter Jehovas, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta”, utan lät den kalvdyrkan som Jerobeam hade infört fortsätta. (2Ku 10:30, 31)
Jehova hade stort tålamod med Israel. Under de 257 år som nationen existerade sände han sina tjänare för att uppmana härskarna och folket att vända om från sina onda vägar, men de lyssnade inte. (2Ku 17:7–18) Några av dessa som tjänade Gud hängivet var profeterna Jehu (inte kungen), Elia, Mikaja, Elisa, Jona, Oded, Hosea, Amos och Mika. (1Ku 13:1–3; 16:1, 12; 17:1; 22:8; 2Ku 3:11, 12; 14:25; 2Kr 28:9; Hos 1:1; Am 1:1; Mik 1:1)
Israel hade svårare än Juda att skydda sig mot angrepp. Visserligen hade Israel dubbelt så stor befolkning som Juda, men man hade nästan tre gånger så stort landområde att försvara. Förutom att Israel då och då låg i krig med Juda drabbade nationen ofta samman med Aram vid de norra och östliga gränserna, och dessutom kände man av trycket från Assyrien. Den slutgiltiga belägringen av Samaria inleddes av den assyriske kungen Salmanassar V i Hoseas sjunde regeringsår, men det dröjde nästan tre år innan assyrierna kunde inta staden 740 f.v.t. (2Ku 17:1–6; 18:9, 10)
Assyrierna följde en strategi som införts av Salmanassars föregångare, Tiglat-Pileser III, och som gick ut på att föra bort fångar från erövrade områden och ersätta dem med folk från andra delar av riket. På så vis ville man förhindra framtida uppror. Att andra folkgrupper förflyttades till Israels område resulterade så småningom i en blandad befolkning både i etniskt och i religiöst avseende, och invånarna kom att kallas samarier. (2Ku 17:24–33; Esr 4:1, 2, 9, 10; Lu 9:52; Joh 4:7–43)
De tio stammarna i norr försvann dock inte helt när Israel föll. Assyrierna lät uppenbarligen några från de här stammarna bo kvar inom Israels område. Andra hade utan tvivel redan före 740 f.v.t. flytt från det avgudadyrkande Israel till Judas område, och deras avkomlingar fanns i så fall bland de fångar som fördes till Babylon 607 f.v.t. (2Kr 11:13–17; 35:1, 17–19) Några avkomlingar av dem som assyrierna hade tagit till fånga (2Ku 17:6; 18:11) ingick med all säkerhet i den kvarleva som återvände 537 f.v.t. och därefter och som då utgjorde Israels 12 stammar. (1Kr 9:2, 3; Esr 6:17; Hos 1:11; jfr Hes 37:15–22.)
4. Det utlovade landet, dvs. det geografiska område som tilldelades Israels nation (alla de 12 stammarna), i kontrast till andra nationers landområden. (1Sa 13:19; 2Ku 5:2; 6:23) Det var det land som israelitiska kungar härskade över. (1Kr 22:2; 2Kr 2:17)
Sedan riket hade blivit delat användes uttrycket ”Israels land” ibland om det norra rikets område för att skilja det från Judas område. (2Kr 30:24, 25; 34:1, 3–7) Efter det norra rikets fall blev namnet Israel bevarat genom Juda, det enda rike som då tillhörde Israels (Jakobs) avkomlingar. När profeten Hesekiel använde uttrycket ”Israels jord” syftade han därför i första hand på Judas rikes landområde och huvudstaden Jerusalem. (Hes 12:19, 22; 18:2; 21:2, 3) Detta var det geografiska område som låg fullständigt öde i 70 år från och med 607 f.v.t. (Hes 25:3) men som en trogen kvarleva skulle återvända till. (Hes 11:17; 20:42; 37:12)
En beskrivning av geografiska förhållanden och klimatförhållanden i Israel samt av landets yta, läge, naturtillgångar och liknande finns i artikeln PALESTINA.
