Ett inspirerat brev i de kristna grekiska skrifterna. Det är ett av de så kallade allmänna breven. I likhet med Petrus första och andra brev, Johannes första brev och Judas brev (men till skillnad från de flesta av aposteln Paulus brev) är det nämligen inte ställt till någon viss församling eller person. Jakobs brev är riktat till ”de tolv stammarna som är kringspridda”. (Jak 1:1)

Skribent. Skribenten omtalar sig själv helt enkelt som ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav”. (Jak 1:1) Två av Jesu apostlar hette Jakob (Mt 10:2, 3), men det är inte troligt att det var någon av dem som skrev brevet. Den ene av dem, Sebedeus son, led martyrdöden omkring år 44. (Apg 12:1, 2) Brevets innehåll visar att det är högst osannolikt att det skrevs så kort tid efter det att den kristna församlingen hade bildats. (Jak 1:1) Den andre aposteln Jakob, Alfeus son, har ingen framträdande plats i den bibliska skildringen, och man vet mycket lite om honom. Den rättframma stilen i Jakobs brev tycks tyda på att skribenten inte är Alfeus son, som troligen skulle ha presenterat sig som en av de 12 apostlarna och använt sin myndighet som apostel för att underbygga sina kraftfulla ord.

Det finns däremot vittnesbörd som pekar på att skribenten är Jesu halvbror Jakob, som den uppståndne Kristus uppenbarligen visade sig speciellt för och som fick en framträdande ställning bland lärjungarna. (Mt 13:55; Apg 21:15–25; 1Kor 15:7; Gal 2:9) Skribenten beskriver sig själv som ”en Guds och Herren Jesu Kristi slav”, vilket påminner om Judas inledning till sitt brev, där han omtalar sig själv som ”en Jesu Kristi slav, men Jakobs bror”. (Jak 1:1; Jud 1) Vidare innehåller den inledande hälsningsfrasen i Jakobs brev uttrycket ”hälsningar”, vilket också är fallet med det brev som sändes till församlingarna angående omskärelsen. I samband med brevet om omskärelsen var det tydligtvis Jesu halvbror Jakob som trädde fram och talade bland ”apostlarna och de äldste” som hade församlats i Jerusalem. (Apg 15:13, 22, 23)

Kanoniskt. Jakobs brev finns med i Codex Vaticanus 1209, Codex Sinaiticus och Codex Alexandrinus, vilka är från 300-talet och 400-talet. Det finns även med i den syriska Peshitta och nämns i minst tio gamla kanonförteckningar från tiden före kyrkomötet i Karthago år 397. Origenes, Kyrillos av Jerusalem, Hieronymus och flera andra av fornkyrkans författare citerade från brevet och erkände det som en del av Bibeln.

När och var det skrevs. Det finns inget i brevet som tyder på att Jerusalems fall för romarna (år 70) hade ägt rum. Enligt den judiske historikern Josephus var översteprästen Ananus, en sadducé, ansvarig för att Jakob och andra fördes till Sanhedrin och stenades till döds. Josephus skriver att detta skedde efter det att den romerske prokuratorn Festus hade dött men innan hans efterträdare, Albinus, hade tillträtt ämbetet. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 197–203 [ix, 1]) Om så är fallet och om de källor som daterar Festus död till omkring år 62 är korrekta, måste Jakob ha skrivit brevet före det årtalet.

Brevet skrevs troligen i Jerusalem, eftersom det var där Jakob bodde. (Gal 1:18, 19)

Vilka det är skrivet till. Jakob skrev brevet ”till de tolv stammarna som är kringspridda”, ordagrant ”till de tolv stammarna, dem i förskingringen (diasporan)”. (Jak 1:1, not) Han vänder sig här till sina andliga ”bröder”,  till dem som har ”tron på vår Herre Jesus Kristus”, och då i första hand till dem som bor utanför Palestina. (1:2; 2:1, 7; 5:7) Jakob bygger mycket av sin argumentering på de hebreiska skrifterna. Men detta behöver inte betyda att brevet endast var avsett för kristna judar, lika lite som kunskap om de hebreiska skrifterna i dag betyder att man är jude. Att han kallar Abraham ”vår fader” (2:21) är i överensstämmelse med Paulus ord i Galaterna 3:28, 29 om att man kan vara Abrahams verkliga avkomma oavsett om man är jude eller grek. ”De tolv stammarna” som brevet är riktat till måste alltså vara det andliga Israel, ”Guds Israel”. (Gal 6:15, 16)

Syftet med brevet. Jakob tycks ha haft två syften med att skriva brevet: 1) att uppmana sina medtroende att visa tro och uthållighet under prövningar och 2) att varna dem för synder som leder till Guds ogillande.

Några hade fastnat i den snaran att de såg upp till de mer framträdande och rika och visade partiskhet. (Jak 2:1–9) De förstod inte vad slags människor de var i Guds ögon, och de var ordets hörare men inte dess görare. (1:22–27) De hade börjat använda tungan på ett orätt sätt, och deras begär efter sinnlig njutning orsakade stridigheter bland dem. (3:2–12; 4:1–3) På grund av sitt begär efter materiella ting hade några av dem gjort sig till världens vänner och var därför inte längre rena jungfrur i andligt avseende utan ”äktenskapsbryterskor” i fiendskap med Gud. (4:4–6)

Jakob förklarade att de skulle vara både ordets hörare och görare, och han använde då exempel från Skrifterna för att belysa att den som har verklig tro visar det i gärningar som överensstämmer med tron. Den som har sann tro skulle till exempel inte säga till bröder som är nakna och saknar mat: ”Gå i frid, håll er varma och mätta”, utan att ge dem vad de behöver. (Jak 2:14–26) Jakob menar inte här att man kan göra sig förtjänt av räddning genom gärningar, vilket skulle ha varit i strid med Paulus ord. Han instämmer i stället i att tron är grunden för räddning, men han framhåller att en tro som inte frambringar goda gärningar inte kan vara en äkta tro. Detta stämmer med Paulus beskrivning av andens frukt (Gal 5:22–24), med hans råd om att man skall ta på sig den nya personligheten (Ef 4:22–24 och Kol 3:5–10) och med hans  uppmaning att man skall göra gott och dela med sig åt andra (Heb 13:16).

Stil. Jakobs brev har en stark profetisk prägel och innehåller många bildliga uttryck som gör att det har vissa likheter med Jesu Kristi tal, till exempel bergspredikan. Precis som Jesus använder sig Jakob av konkreta ting – havet, gräset, djur, fartyg, en jordbrukare, jordens frukt – för att ge kraft och färg åt det han säger om tro, tungans makt, tålamod osv. (Jak 1:6, 9–11; 3:3–12; 5:7) Dessutom använder Jakob direkta frågor och mer än 50 uppmaningar i sitt förhållandevis korta brev, och allt detta ger brevet kraft och tyngd.

Förhållandet till tidigare inspirerade skrifter. Jakob citerar från de hebreiska skrifterna eller hänsyftar på dem i samband med att han talar om människans skapelse (Jak 3:9; 1Mo 1:26), Abraham och Rahab (Jak 2:21–26; 1Mo 15:6; 22:9–12; Jos 2; Jes 41:8), Job (Jak 5:11; Job 1:13–22; 2:7–10; 42:10–17), lagen (Jak 2:8, 11; 2Mo 20:13, 14; 3Mo 19:18; 5Mo 5:17, 18) och Elia (Jak 5:17, 18; 1Ku 17:1; 18:1). Det finns många exempel på uttalanden som mycket tydligt överensstämmer med det Jesus Kristus sade. Här följer några exempel: uttalanden om förföljelse (Jak 1:2; Mt 5:10–12), om att be om något och få något av Gud (Jak 1:5, 17; Lu 11:9–13), om att vara både hörare och görare (Jak 1:22; Mt 7:21–27), om att vara avskild från världen (Jak 4:4; Joh 17:14), om att inte döma andra (Jak 4:12; Lu 6:37) och om att hålla sitt ord (Jak 5:12; Mt 5:33–37).

Det råder viss osäkerhet när det gäller vilken eller vilka verser Jakob citerar (eller eventuellt bara hänsyftar på) i Jakob 4:5, där det står: ”Eller tycker ni att det är till ingen nytta Skriften säger: ’Med en benägenhet för avund längtar den ande som bor i oss’?” En möjlighet som har nämnts är att Jakob under inspiration skrev ner dessa ord som en återgivning av huvudtanken i bibelställen som 1 Moseboken 6:5; 8:21; Ordspråksboken 21:10 och Galaterna 5:17.

[Ruta på sidan 1143]

HUVUDPUNKTER I JAKOBS BREV

Ett brev som betonar att tron måste visas i gärningar

Skrivet före 62 v.t., mer än åtta år innan romarna ödelade Jerusalem

Kristna som troget håller ut under prövningar har anledning att vara lyckliga (1:1–18)

Gud ger oss frikostigt den vishet vi behöver för att hålla ut om vi fortsätter att be om den i tro

Gud prövar oss aldrig med det som är ont; men man kan lockas till ett orätt handlingssätt av sitt eget orätta begär

Allt som Jehova ger är gott

För att ens gudsdyrkan skall vara godtagbar för Gud måste man ha rätta gärningar som vittnar om ens tro (1:19–2:26)

Lägg bort all ondska, och ta emot Guds ord med mildhet; bli ordets görare och inte bara dess hörare

Lär dig att behärska tungan, se till föräldralösa och änkor och bevara dig obesmittad av världen

Att gynna den rike samtidigt som man åsidosätter den fattige är en överträdelse av ”den kungliga lagen” om kärlek

En levande tro tar sig uttryck i gärningar, vilket framgår tydligt av Abrahams och Rahabs exempel

Lärare har ett stort ansvar inför Jehova (3:1–18)

De, liksom alla kristna, måste lära sig att behärska tungan

Detta kan de lyckas med om de återspeglar visheten från ovan

Världsliga benägenheter kommer att påverka vårt förhållande till Gud (4:1–5:12)

De som gör sig skyldiga till stridigheter för att nå själviska mål eller de som domfäller sina bröder måste visa ånger

Vänskap med världen är fiendskap med Gud

Att göra upp materialistiska planer utan att ta hänsyn till Jehovas vilja är ett tecken på stolthet

Guds dom väntar rika som förtrycker och bedrar andra

Medan vi väntar på att Jesus Kristus skall döma måste vi akta oss för att bli otåliga och sucka under motgångar

Den som är andligt sjuk på grund av synd bör kalla till sig de äldste för att få hjälp att bli frisk (5:13–20)

Att syndaren bekänner sin synd öppet och att de äldste ber för honom bidrar till den andliga läkningsprocessen

Om man hjälper en broder som farit vilse räddar man honom från andlig död