[Jẹhoas]

1. Kung i Juda i 40 år, från 898 till 859 f.v.t. Han var den yngste sonen till kung Ahasja i Juda; hans mor var Sibjah från Beersheba. (2Ku 12:1; 1Kr 3:11) I den masoretiska texten används ofta den förkortade formen ”Joas”, vilket framgår av fotnoter i Nya världens översättning. (2Ku 11:2, 21; 2Kr 22:11; 24:1)

Ahasjas död gav Atalja, Jehoas onda farmor, en anledning att utropa sig själv till drottning. För att förhindra att någon i framtiden skulle ifrågasätta hennes rätt till tronen dödade hon alla Ahasjas söner – med undantag av Jehoas, som då ännu inte hade fyllt ett år. Han undgick massakern genom att hans faster Jehoseba, översteprästen Jehojadas hustru, tog honom och hans amma och gömde dem i templet i sex år. (2Ku 11:1–3; 2Kr 22:10–12)

När pojken var sju år slöt Jehojada ett förbund med fem anförare för skaror på hundra och visade dem för första gången den rättmätige arvingen till tronen. Sedan utrustade han de 500 män som stod under dessa anförares befäl med sköldar och vapen från templet och befallde dem att stå vakt omkring Jehoas under kröningsceremonin på templets förgård. Var och en som försökte förhindra  kröningen skulle dödas. (2Ku 11:4–12, 21; 2Kr 23:1–11) När Atalja hörde ljudet av folket kom hon springande och ropade: ”Sammansvärjning! Sammansvärjning!” Men hon fördes snabbt ut, och vid hästingången dödades hon. Jehojada slöt sedan ett förbund om trohet mellan Jehova och den nyinsatte kungen och folket, som därefter rev ner Baals hus, förstörde dess altaren och avgudabilder och dödade Mattan, Baals präst. (2Ku 11:13–20; 2Kr 23:12–21)

Så länge översteprästen Jehojada levde och var som en far för Jehoas och gav honom råd och vägledning gick det bra för den unge kungen. Han gifte sig när han var omkring 21 år, och han hade två hustrur (den ena hette Jehoaddan), och han fick söner och döttrar. På så sätt bevarades Davids släktlinje, som skulle leda fram till Messias men som hade varit så nära att bli bruten. (2Ku 12:1–3; 2Kr 24:1–3; 25:1)

Jehovas hus var i stort behov av att repareras, inte bara på grund av dess ålder (det var högst 150 år), utan därför att det under Ataljas regeringstid hade blivit försummat och plundrat. Jehoas uppmanade därför leviterna att skaffa pengar till reparationsarbetet genom att gå från stad till stad i hela Juda, men leviterna var inte helhjärtade, och arbetet blev inte utfört. (2Ku 12:4–8; 2Kr 24:4–7) Efter en tid ändrades organiseringen av insamlandet och fördelningen av medlen. Folkets reaktion blev positiv, och reparationsarbetet gick framåt och fullbordades. (2Ku 12:9–16; 2Kr 24:8–14)

Efter det att den trogne översteprästen Jehojada hade dött (i en ålder av 130 år) lyckades rikets furstar undan för undan vända kung Jehoas och folket bort från Jehova, och de började dyrka hedniska avgudar och ”heliga pålar”, fallossymboler. Och när Jehova reste upp profeter för att varna dem gav de inte akt på varningarna. (2Kr 24:15–19) Jehoas gick så långt att han dödade Sakarja, Jehojadas son, därför att Gud genom honom hade gett tillrättavisning genom att fråga: ”Varför överträder ni Jehovas bud?” Sakarjas sista ord blev: ”Må Jehova se det och kräva räkenskap för det.” (2Kr 24:20–22)

Vedergällningen lät inte vänta på sig. När Jehova hade dragit tillbaka sin beskyddande hand, lyckades en liten arameisk styrka under ledning av Hasael tränga in i Judas område och tvinga Jehoas att lämna ifrån sig guldet och andra skatter från helgedomen och från sitt eget hus, och han lämnades kvar som en sjuk och nedbruten man. (2Ku 12:17, 18; 2Kr 24:23–25) Kort därefter anstiftade två av hans egna tjänare en sammansvärjning mot honom och dödade honom. Jehoas var då inte mer än 47 år. Han blev begravd hos sina förfäder i Davidsstaden, och hans son Amazja blev kung i hans ställe. (2Ku 12:19–21; 2Kr 24:25–27)

2. Kung i Israel; son till Jehoahas och sonson till Jehu. I den masoretiska texten förekommer också den förkortade formen av hans namn, ”Joas”. (Hos 1:1; Am 1:1) Han regerade i 16 år i mitten av 800-talet f.v.t. Under första delen av denne Jehoas regeringstid (Jehoas var son till Jehoahas) i nordriket Israel var Jehoas, Ahasjas son, kung i sydriket Juda. (2Ku 13:10)

Jehoas gjorde i regel det som var ont i Jehovas ögon och lät kalvdyrkan fortsätta i hela landet. När profeten Elisa var sjuk och låg för döden kom emellertid Jehoas ner till honom och grät över honom och sade: ”Min fader, min fader, Israels stridsvagn och ryttare!” (2Ku 13:11, 14) På profetens uppmaning sköt Jehoas en pil ut genom fönstret i riktning mot Aram och slog sedan på jorden med sina pilar. Han slog emellertid bara tre gånger. Elisa blev harmsen på grund av detta och sade att om han hade slagit på jorden fem eller sex gånger skulle han ha slagit araméerna fullständigt, men nu, förklarade profeten, skulle han bara slå dem tre gånger. (2Ku 13:15–19) Jehoas lyckades också genomföra tre fälttåg mot araméerna, under vilka han kunde återta flera israelitiska städer som Ben-Hadads far Hasael hade tagit från Nordriket. (2Ku 13:24, 25)

Jehoas lejde dessutom ut 100 000 av sina soldater till Judas kung för att hjälpa honom i kriget mot edoméerna. Men på grund av ett råd av ”en man från den sanne Guden” skickades de hem igen, och trots att de hade fått 100 talenter silver (5,7 miljoner kr) i förskott blev de vreda när de skickades hem, förmodligen för att de gick miste om den del av bytet som de hade räknat med att få. När de hade  återvänt hem plundrade de därför städer i Sydriket, från Samaria (möjligen deras operationsbas) till Bet-Horon. (2Kr 25:6–10, 13)

Det var tydligtvis för att hämnas detta som Judas kung utmanade Jehoas till strid. I den strid som följde togs Amazja till fånga vid Bet-Semes, och därefter bröt Jehoas styrkor igenom Jerusalems mur och plundrade templet och kungens hus på allt guld och silver och tog gisslan, som fördes till Samaria. (2Ku 14:8–14; 2Kr 25:17–24) Slutligen dog Jehoas och begravdes i Samaria, och hans son Jerobeam II blev kung i hans ställe. (2Ku 13:12, 13; 14:15, 16)