[Jẹhoram] Betyder ”Jehova är hög (upphöjd)”. En kortform av namnet är Joram.

1. Den ene av de två präster som Jehosafat under sitt tredje regeringsår (934 f.v.t.) sände ut tillsammans med några ledande furstar och leviter för att de skulle undervisa invånarna i Judas städer i ”boken med Jehovas lag”. (2Kr 17:7–9)

2. Son till Ahab och Isebel; efterträdde sin äldre bror Ahasja som den tionde kungen i nordriket Israel omkring 917 f.v.t. Han regerade i 12 år. (2Ku 1:17, 18; 3:1; 9:22) Denne kung i Israel skall inte förväxlas med kungen i Juda med samma namn, som var hans svåger. (Se nr 3.) Även om Jehoram avlägsnade den heliga baalsstod som hans far hade rest, fortsatte han att göra ”det som var ont i Jehovas ögon”, i det han höll fast vid den kalvdyrkan som Jerobeam hade infört. (1Ku 12:26–29; 16:33; 2Ku 3:2, 3)

Tillsammans med den judeiske kungen Jehosafat och Edoms kung företog Jehoram ett angrepp på Moab. De tre kungarna segrade tack vare att Jehova såg till att fienden lurades genom en synvilla. Det rådde stor brist på vatten, och Guds profet Elisa gav dem som tillhörde Israels läger anvisningar om att gräva diken där man kunde samla upp det vatten som Jehova skulle tillhandahålla. Följande morgon, när dikena hade fyllts med vatten, fick solljuset, som reflekterades från vattenytan, moabiterna att tro att vattnet var blod och att de tre kungarnas förenade härar hade slagit ihjäl varandra. När moabiterna drog in för att ta del av bytet blev ett stort antal av dem dödade. (2Ku 3:4–27)

Naaman, Arams härförare, som var spetälsk, kom till Jehoram för att bli botad från sin sjukdom och hade med sig ett brev med en begäran om detta från kungen i Aram. Jehoram trodde att den arameiske härskaren sökte strid med honom och sade: ”Är jag Gud, så att jag kan döda och bevara vid liv ... [och] befria en man från hans spetälska?” När Elisa hörde om detta bad han Jehoram sända Naaman till honom, så att den arameiske härföraren kunde få veta att det fanns en profet för den sanne Guden i landet, en som kunde utföra ett sådant botande. (2Ku 5:1–8)

Jehovas profet Elisa upplyste också Jehoram om araméernas truppförflyttningar (2Ku 6:8–12), och flera arameiska angrepp på Israel avvärjdes genom Jehovas ingripande under Jehorams regering. (2Ku 6:13–7:20)

Trots dessa vittnesbörd om Jehovas kärleksfulla omtanke visade inte Jehoram fram till sin dödsdag någon ånger, och han vände inte om till Jehova av hela sitt hjärta. Döden kom plötsligt och på ett oväntat sätt. Jehoram befann sig i Jisreel, där han försökte repa sig efter de sår han ådragit sig i striden mot araméerna. En tid därefter drog han ut för att möta Jehu och frågade: ”Är det fred, Jehu?” Det nekande svaret fick honom att fly, men Jehu sköt en pil genom hjärtat på honom. På det sättet avrättades ”denne son till en mördare” (2Ku 6:32), och hans kropp kastades på Nabots åkerstycke. (2Ku 9:14–26)

3. Jehosafats förstfödde son som i en ålder av 32 år blev kung i Juda. (2Kr 21:1–3, 5, 20) Det verkar som om Jehoram på ett eller annat sätt i några år hade regerat tillsammans med sin far. (2Ku 1:17; 8:16) De åtta regeringsår som tillskrivs Jehoram räknas från 913 f.v.t. (2Ku 8:17) Under dessa år hade alltså Nordriket och Sydriket kungar med samma namn. De var också svågrar, eftersom Jehoram,  Judas kung, var gift med Atalja, som var dotter till Ahab och Isebel och syster till Jehoram, Israels kung. (2Ku 8:18, 25, 26; se nr 2 ovan.)

Jehoram vandrade inte på sin far Jehosafats rättfärdiga vägar, vilket åtminstone delvis berodde på det dåliga inflytandet från hans hustru Atalja. (2Ku 8:18) Jehoram inte bara mördade sina sex bröder och några av Judas furstar, utan han vände också sina undersåtar bort från Jehova och fick dem att tillbe falska gudar. (2Kr 21:1–6, 11–14) Hela hans regeringstid kännetecknades av både inre och yttre stridigheter. Först gjorde Edom och därefter Libna uppror mot Juda. (2Ku 8:20–22) I ett brev till Jehoram varnade profeten Elia: ”Se, därför låter Jehova ett hårt slag drabba ditt folk och dina söner och dina hustrur och all din egendom. Och du själv skall drabbas av många sjukdomar, av sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor kommer ut på grund av sjukdomen som varar dag efter dag.” (2Kr 21:12–15)

Allt detta inträffade. Jehova lät araberna och filistéerna invadera landet och ta Jehorams hustrur och söner till fånga. Det var bara Jehorams yngste son, Jehoahas (också kallad Ahasja), som Jehova lät undkomma, och det var enbart på grund av det förbund om ett kungarike som han hade slutit med David. ”Efter allt detta lät Jehova honom [Jehoram] drabbas av en obotlig sjukdom i inälvorna.” När det hade gått två år ”kom hans inälvor ut”, och han dog. Så gick denne onde man bort ”utan att någon saknade honom”. Han blev begravd i Davidsstaden, ”men inte på kungarnas gravplatser”. Hans son Ahasja blev kung i hans ställe. (2Kr 21:7, 16–20; 22:1; 1Kr 3:10, 11)