[Jehosạfat] Betyder ”Jehova är domare”.

1. Son till Ahilud; upptecknare under Davids och Salomos regeringstid. (2Sa 8:16; 20:24; 1Ku 4:3; 1Kr 18:15)

2. En av kung Salomos tolv fogdar; son till Parua. En månad om året sörjde han för livsmedel åt kungen och hans hushåll från Isaskars område. (1Ku 4:7, 17)

3. Son till den judeiske kungen Asa och Asuba, Silhis dotter. Han var 35 år när han efterträdde sin far på tronen, och han regerade i 25 år, från 936 f.v.t. (1Ku 22:42; 2Kr 20:31) Han regerade samtidigt med de israelitiska kungarna Ahab, Ahasja och Jehoram. (1Ku 22:41, 51; 2Ku 3:1, 2; 2Kr 17:3, 4) Hans regeringstid kännetecknades av stabilitet, välstånd, framgång och ett någorlunda fredligt förhållande till grannländerna. Jehosafat mottog gåvor av sina undersåtar och tribut från filistéerna och araberna. (2Kr 17:5, 10, 11)

Bedrifter. Jehosafat stärkte sin ställning genom att förlägga militärstyrkor i alla befästa städer i Juda och dessutom garnisoner  både i Juda och i de städer som hans far Asa hade intagit i Israel. I Jerusalem tjänade en stor styrka av tappra krigare kungen, och i Juda byggdes borgar och förrådsstäder. (2Kr 17:1, 2, 12–19)

Till skillnad från kungarna i nordriket Israel visade Jehosafat stort intresse för den sanna tillbedjan. (2Kr 17:4) Han gav vissa furstar, leviter och präster i uppdrag att undervisa i Jehovas lag i Judas städer. (2Kr 17:7–9) Han skänkte också heliga offergåvor till templet (2Ku 12:18), och han reste själv runt i riket och uppmanade sina undersåtar att vända tillbaka till Jehova och vara trogna mot honom. (2Kr 19:4) Han fortsatte modigt den kampanj mot avgudadyrkan som Asa hade satt i gång. (1Ku 22:46; 2Kr 17:6) Men den otillbörliga tillbedjan på offerhöjderna hade fått så starkt fotfäste att det trots Jehosafats ansträngningar inte gick att utrota den fullständigt. (1Ku 22:43; 2Kr 20:33)

Under Jehosafats regering infördes också ett bättre rättssystem. Kungen själv inskärpte hos domarna betydelsen av att vara opartisk och inte ta mutor, eftersom det inte var för en människa de dömde utan för Jehova. (2Kr 19:5–11)

Jehosafat var en kung som satte sin förtröstan till Jehova. När Juda hotades av de förenade styrkorna från Ammon, Moab och Seirs bergstrakt, erkände han ödmjukt hur svag nationen var när den ställdes inför denna fara, och han bad till Jehova om hjälp. Därefter stred Jehova för Juda genom att skapa förvirring i de fientliga härarna, så att de dödade varandra. Det ledde till att de kringboende nationerna blev rädda, och Juda hade från och med då fred. (2Kr 20:1–30)

Hans förhållande till tiostammarsriket. Jehosafat höll fred med Nordriket och knöt oförståndigt nog släktskapsband med Ahab. (1Ku 22:44; 2Kr 18:1) Detta fick till följd att han vid flera tillfällen blev indragen i andra förbund med Israels rike.

Under ett besök i Nordriket en tid efter det att Ahabs dotter Atalja hade gift sig med Jehosafats förstfödde son, Jehoram, gick Jehosafat med på att följa med kung Ahab på ett fälttåg mot araméerna för att återerövra Ramot-Gilead. Men innan de gav sig av uppmanade Jehosafat Ahab att rådfråga Jehova. Fyra hundra profeter försäkrade Ahab om att han skulle lyckas. Men Jehovas sanne profet Mikaja, som Ahab hatade men som tillkallades därför att Jehosafat insisterade på det, förutsade ett nederlag. Jehosafat drog likväl ut i krig – kanske för att inte svika sitt löfte att följa Ahab – iförd sin kungliga skrud, medan Ahab vidtog försiktighetsåtgärden att förklä sig. Araméerna drog av den orsaken felaktigt slutsatsen att Jehosafat var Israels kung och utsatte honom för det hårdaste angreppet, och han undkom med knapp nöd, medan Ahab, trots sin förklädnad, blev dödligt sårad. (1Ku 22:2–37; 2Kr 18) När Jehosafat kom tillbaka till Jerusalem blev han kritiserad för att han varit så oförståndig att han slutit ett förbund med den onde Ahab. Synskådaren Jehu sade till honom: ”Är det den ondskefulle man skall hjälpa, och är det dem som hatar Jehova du skall älska? Och på grund av detta har det kommit harm över dig från Jehova.” (2Kr 19:2)

Längre fram ingick Jehosafat kompanjonskap med Ahabs efterträdare, kung Ahasja, i syfte att bygga skepp i Esjon-Geber vid Aqabaviken. Men Jehova ogillade detta förbund med den onde Ahasja, och i uppfyllelse av en profetia slogs skeppen i spillror. (1Ku 22:48, 49; 2Kr 20:35–37; se AHASJA nr 1.)

En tid senare deltog Jehosafat tillsammans med Ahasjas efterträdare, Jehoram, och Edoms kung i ett fälttåg mot Moabs kung, Mesa, som hade gjort uppror mot tiostammarsriket. Men på väg mot Moab kom härarna in i ett vildmarksområde, där det inte fanns något vatten. Jehosafat frågade därför efter en av Jehovas profeter. Enbart av hänsyn till Jehosafat sökte Elisa Guds vägledning, och det råd han gav ledde till att de tre kungarna och deras härar undgick att gå under. (2Ku 3:4–25)

Jehoram blir kung. Medan Jehosafat ännu levde överlät han kungadömet till sin förstfödde son, Jehoram, samtidigt som han gav sina andra söner dyrbara gåvor och befästa städer i Juda. (2Ku 8:16; 2Kr 21:3) Särskilt efter det att Jehosafat hade dött och han hade begravts i Davidsstaden skulle förbindelsen med Ahabs hus genom Jehorams äktenskap med Ahabs dotter Atalja visa sig bli ödesdiger för Judas rike. Under Ataljas  inflytande återinförde Jehoram avgudiska sedvänjor. (1Ku 22:50; 2Kr 21:1–7, 11)

4. Far till kung Jehu i Israel. (2Ku 9:2, 14)