[Jẹhu] Betyder möjligen ”Jehova är han”.

1. En benjaminit från staden Anatot som anmälde sig frivilligt till att tjäna hos David. David befann sig då i Siklag dit han hade flytt undan kung Saul. Jehu var en av de väldiga krigare som ”var beväpnade med båge och skickliga i att använda höger hand och vänster hand till att slunga stenar och skjuta pilar med bågen”. (1Kr 12:1–3)

2. En profet, son till Hanani. Han förutsade att den israelitiske kungen Basas hus, eller släkt, skulle tillintetgöras. (1Ku 16:1–4, 7, 12) Mer än 33 år senare tillrättavisade en profet med samma namn (möjligen samma person) Jehosafat i Juda för att han hade sökt vänskap med den onde Ahab, Israels kung, och hjälpt honom. (2Kr 19:1–3) I 2 Krönikeboken 20:34 sägs det att Jehosafats historia finns skriven ”bland Jehus, Hananis sons, ord, som är upptagna i ’Boken om Israels kungar’”.

3. Son till Jehosafat (inte kung Jehosafat i Juda) och sonson till Nimsi. (2Ku 9:14) Jehu härskade som kung i Israel från omkring 904 till 877 f.v.t. Medan Ahab var kung i Israel flydde profeten Elia till berget Horeb, därför att Ahabs hustru Isebel ville döda honom. Gud befallde honom att vända tillbaka och smörja tre män: Elisa till sin efterträdare, Hasael till kung över Aram och Jehu till kung över Israel. (1Ku 19:15, 16) Elia smorde Elisa (dvs. utsåg honom; se SMORD, SMÖRJANDE), men det var Elisa, hans efterträdare, som kom att smörja Jehu.

 När Elia överlät uppgiften att smörja Jehu åt Elisa, betydde det då att han dröjde med att lyda Jehovas befallning? Nej, för en tid efter det att Jehova hade gett Elia den här befallningen sade han till honom att domen över Ahabs hus (som skulle verkställas av Jehu) inte skulle komma i Ahabs dagar, utan först i hans sons dagar. (1Ku 21:27–29) Det är därför tydligt att fördröjningen skedde under Jehovas ledning och inte berodde på försumlighet från Elias sida. Men Jehova såg till att Jehu blev smord vid exakt rätt tid, när han genast kunde skrida till handling. Och Jehu, som var beslutsam och dynamisk till sin natur, lät ingen tid gå förlorad, utan handlade direkt.

Den rätta tiden kom. Det var krig. Ahab var död, och det var hans son Jehoram som regerade. Israels här var samlad vid Ramot-Gilead, där den höll vakt på grund av den arameiske kungen Hasaels styrkor. Jehu var där som en av militärbefälhavarna. (2Ku 8:28; 9:14) Han och hans adjutant, Bidkar, hade som soldater i Ahabs här varit närvarande när Elia uttalade sin fördömelse över Ahab och profeterade att Jehova skulle vedergälla Ahab på Nabots jordstycke. Ahab hade nämligen tagit detta jordstycke efter det att hans hustru Isebel hade sett till att Nabot blivit mördad. (1Ku 21:11–19; 2Ku 9:24–26)

Medan Israels här höll vakt vid Ramot-Gilead uppehöll sig Jehoram, Israels kung, i Jisreel för att de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama (Ramot-Gilead) skulle läkas. Ahasja, Judas kung, var också där. Han var systerson till Jehoram i Israel, för hans mor, Atalja, var syster till Jehoram och dotter till Ahab och Isebel. Kung Ahasja hade kommit till Jisreel för att besöka sin sjuke morbror, Jehoram. (2Ku 8:25, 26, 28, 29)

Jehu blir smord till kung. Elisa kallade nu till sig sin medhjälpare, en av profetsönerna, gav honom en flaska med olja och sade åt honom att bege sig till israeliternas läger i Ramot-Gilead, smörja Jehu och sedan fly. Elisas medhjälpare gjorde som Elisa hade sagt. När han kom fram tog han Jehu, som satt tillsammans med de andra officerarna, åt sidan och gick med honom in i ett hus där han smorde honom och gav honom i uppdrag att utrota hela Ahabs hus. Därefter flydde medhjälparen, precis som Elisa hade befallt honom. (2Ku 9:1–10)

När Jehu kom ut från huset försökte han låtsas som om ingenting hade hänt och ge intryck av att profeten inte hade sagt något viktigt. Men de andra männen kunde se på honom att det hade hänt någonting betydelsefullt. När de pressade honom berättade han att han hade blivit smord till kung över Israel. Efter att ha hört detta utropade hären honom genast till kung. (2Ku 9:11–14)

Ahabs hus utrotas. Efter att ha gett order om att saken inte skulle avslöjas för någon i Jisreel körde Jehu i rasande fart mot denna stad. (2Ku 9:15, 16) De budbärare som Jehoram, Israels kung, sände ut från Jisreel för att fråga: ”Är det fred?” uppmanades att vända om och följa Jehus män. När Jehus ”böljande hop” av ryttare och vagnar kom närmare kände väktaren på tornet igen Jehu, för han körde ”som en vansinnig”. Jehoram, kung i Israel och son till Ahab, blev misstänksam och drog ut i sin stridsvagn och mötte Jehu på Nabots jordstycke. Jehu sköt honom med en pil, och eftersom han kom ihåg Elias profetia gav han Bidkar, sin adjutant, befallning att kasta den döda kroppen på Nabots åkerstycke. Därefter fortsatte Jehu in i staden Jisreel. Ahabs dotterson Ahasja, som hade kommit ut ur staden tillsammans med Jehoram, försökte tydligen ta sig fram till sin egen huvudstad, Jerusalem, men kom inte längre än till Samaria, där han gömde sig. Han togs längre fram till fånga och fördes till Jehu i närheten av Jibleam, inte långt från Jisreel. Jehu gav sina män order att döda honom i hans stridsvagn. Han blev dödligt sårad på vägen upp till Gur, som låg vid Jibleam, men han undkom och flydde till Megiddo, där han dog. Därefter fördes han till Jerusalem och blev begravd där. (2Ku 9:17–28; 2Kr 22:6–9)

När Jehu kom in i Jisreel ropade Ahabs änka, Isebel: ”Gick det väl för Simri som dräpte sin herre?” (Se 1Ku 16:8–20.) Oberörd av detta dolda hot uppmanade Jehu hovfunktionärerna att kasta ner henne, vilket de också gjorde. Blodet stänkte upp på väggen, och Jehu lät sina hästar trampa på henne. Den kortfattade fortsättningen av skildringen ger kanske en viss inblick i Jehus karaktär: ”Så gick han in och åt och drack.” Därefter gav han befallning om att Isebel skulle begravas. Under tiden hade hon blivit uppäten av hundarna,  något som påminde Jehu om Elias profetia om det sätt på vilket hon skulle dö. (2Ku 9:30–37; 1Ku 21:23)

Jehu unnade sig ingen ro förrän han hade fullbordat sitt uppdrag. Han uppmanade männen i Samaria att sätta en av Ahabs 70 söner på tronen och strida för honom. Men av fruktan förklarade de att de skulle vara lojala mot Jehu. Jehu prövade modigt deras lojalitet genom att säga: ”Om ni står på min sida ..., så ta huvudena av de män som är er herres söner och kom till mig i Jisreel i morgon vid den här tiden.” Dagen efter skickades de 70 huvudena till honom i korgar, och han befallde att de skulle läggas i två högar vid Jisreels port till nästa morgon. Därefter dödade Jehu alla Ahabs stormän, hans bekanta och hans präster och dessutom 42 andra män, som var bröder till Ahabs dotterson Ahasja, Judas kung. I och med det utrotade han också sönerna till den judeiske kungen Jehoram, som var gift med Atalja, den onda Isebels dotter. (2Ku 10:1–14)

Jehu hade nu vidtagit kraftfulla åtgärder för att befria Israel från baalsdyrkan, men det fanns fortfarande mycket att göra, och han skred till verket med den snabbhet och nitälskan som var så kännetecknande för honom. På vägen till Samaria träffade han på Jehonadab, en rekabit. Denne mans avkomlingar blev senare omtalade i berömmande ordalag av Jehova genom profeten Jeremia för att de visade trofasthet. (Jer 35:1–16) Jehonadab förklarade att han stod på Jehus sida i kampen mot baalsdyrkan och följde med Jehu för att hjälpa honom. Alla som var kvar av Ahabs släkt i Samaria blev tillintetgjorda. (2Ku 10:15–17)

Baalsdyrkarna förintade. Genom list fick Jehu nu alla baalsdyrkarna i Israel att samlas i Baals hus till en stor offerfest för Baal. Efter att ha försäkrat sig om att det inte fanns några tillbedjare av Jehova bland dem befallde han sina män att slå ihjäl alla som var i huset. Därefter förstörde de Baals heliga stoder och rev ner huset och gjorde det till avträde, och det var det ännu på Jeremias tid, när Kungaböckerna skrevs. Det heter i skildringen: ”Så förintade Jehu Baal ur Israel.” (2Ku 10:18–28) Längre fram vållade emellertid baalsdyrkan på nytt problem både i Israel och i Juda. (2Ku 17:16; 2Kr 28:2; Jer 32:29)

Kung Jehu lät kalvdyrkan fortsätta i Israel med Dan och Betel som centra, troligtvis för att hålla tiostammarsriket Israel åtskilt från Judas rike och Jehovas tempel i Jerusalem. ”Jehu bemödade sig inte om att vandra efter Jehovas, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta. Han vände sig inte bort från de synder genom vilka Jerobeam hade fått Israel att synda.” (2Ku 10:29, 31)

Men eftersom Jehu med sådan nitälskan och så grundligt utrotade baalsdyrkan och verkställde Jehovas domar över Ahabs hus, belönade Jehova honom med löftet att hans söner intill fjärde generationen skulle sitta på Israels tron. Detta löfte uppfylldes på Jehus avkomlingar Jehoahas, Jehoas, Jerobeam II och slutligen Sakarja, vars styre upphörde då han blev mördad omkring 791 f.v.t. Jehus dynasti kom därför att härska över Israel i omkring 114 år. (2Ku 10:30; 13:1, 10; 14:23; 15:8–12)

Varför måste Jehus hus avlägga räkenskap inför Gud för blodsutgjutelser, när Jehova hade gett Jehu uppdraget att verkställa hans dom?

Efter Jehus tid sade Jehova emellertid genom profeten Hosea: ”Ty ännu en liten tid, och jag skall hålla räkenskap med Jehus hus för Jisreels blodsutgjutelser, och jag skall få det kungliga styret i Israels hus att upphöra.” (Hos 1:4) Orsaken till att det vilade blodskuld på Jehus hus kunde inte vara att han hade utrotat Ahabs hus, för Gud hade själv gett honom uppdraget att göra det och berömt honom för att han gjorde det. Orsaken kunde inte heller vara att han hade dödat Ahasja, Judas kung, och hans bröder, för Judas kungahus hade genom släktskap – genom att Ahabs och Isebels dotter Atalja ingått äktenskap med Judas kung, Jehoram, son till Jehosafat – blivit besmittat av Omris onda hus.

Orsaken tycks snarare vara att Jehu lät kalvdyrkan fortsätta i Israel och att han inte vandrade efter Jehovas lag av hela sitt hjärta. Antagligen kom Jehu fram till att oberoendet av Juda kunde upprätthållas bara genom att rikena var åtskilda i religiöst avseende.  I likhet med andra kungar i Israel sökte han säkra sin ställning genom att låta kalvdyrkan fortsätta. Detta var ett uttryck för bristande tro på Jehova, som hade gjort det möjligt för Jehu att bli kung. Det kan således vara så att Jehu, förutom att han i enlighet med Jehovas befallning verkställde domen över Ahabs hus, lät de orätta motiv som fick honom att låta kalvdyrkan fortsätta också få honom att utgjuta blod.

När Jehus hus föll var Israels egentliga makt bruten, och riket bestod bara i omkring 50 år till. Menahem, som dödade Sakarjas mördare, Sallum, var den ende som efterträddes på tronen av sin son. Denne son, Pekahja, blev mördad, och det blev också hans mördare och efterträdare, Peka. Hosea, Israels siste kung, sattes i interneringshuset av Assyriens kung. (2Ku 15:10, 13–30; 17:4)

Den största synden i Israel var kalvdyrkan, som utövades hela tiden under rikets historia. Den ledde folket bort från Jehova och medförde ett allmänt moraliskt förfall. Denna falska gudsdyrkan, som de styrande tillät att folket utövade, var således den egentliga orsaken till ”Jisreels blodsutgjutelser” och till sådana förbrytelser som mord, stöld och äktenskapsbrott. Till slut måste Gud ingripa och ”få det kungliga styret i Israels hus att upphöra”. (Hos 1:4; 4:2)

Aram och Assyrien angriper Israel. Eftersom Jehu inte vände sig helt och fullt till Jehova och inte vandrade på hans vägar av hela sitt hjärta, blev han under hela sin regeringstid utsatt för angrepp från den arameiske kungen Hasaels sida. Hasael tog stycke för stycke av Israels område på andra sidan Jordan. (2Ku 10:32, 33; Am 1:3, 4) Samtidigt blev det assyriska hotet mot Israels existens allt större.

Assyrisk inskrift med namnet Jehu. Den assyriske kungen Salmanassar III hävdar i en inskrift att han hade mottagit tribut av Jehu. Inskriften lyder: ”Tribut av Jehu (Ia-ú-a), son till Omri (Hu-um-ri); jag mottog av honom silver, guld, en saplu-skål av guld, en guldvas med spetsig botten, guldbägare, ämbar av guld, tenn, en kungastav (och) en puruhtu [ordets betydelse är okänd] av trä.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 281) (Jehu var i själva verket inte Omris son, men från Omris tid användes beteckningen ibland om Israels kungar, utan tvivel därför att Omri var känd för sin skicklighet och för att han hade grundlagt staden Samaria, som var Israels huvudstad fram till dess tiostammarsriket föll för Assyrien.)

På den sten som bär inskriften, ”den svarta obelisken”, finns det också en avbildning som visar hur tributen överlämnas, kanske av ett av Jehus sändebud, som böjer sig för Salmanassar. Detta är enligt några kommentatorer den första avbildningen av israeliter som man känner till. Man kan emellertid inte vara helt säker på att Salmanassars påstående är riktigt. Man kan inte heller med säkerhet säga om en israelit såg ut exakt som personen på bilden, för den tidens nationer kan ha framställt sina fiender som frånstötande, precis som det i dag händer att de som tillhör en fiendenation framställs som svaga, groteska eller elaka.

4. Son till Obed; av Jerahmeels släkt. Jerahmeel var en avkomling av Hesron, som var son till Peres, som i sin tur var son till Juda och Tamar. Denna släktlinje gick genom Jarha, en egyptisk slav. Sesan, en av Jerahmeels avkomlingar, hade inga söner och lät därför sin dotter gifta sig med Jarha. Deras son, Attaj, förde släktlinjen vidare, och i denna släkt föddes Jehu. (1Kr 2:3–5, 25, 34–38)

5. En simeonit; son till Josibja, som levde på den judeiske kungen Hiskias tid. Jehu var en av de hövdingar i Simeons stams släkter som slog ner de hamiter och meuniter som bodde i närheten av Gedor och vigde dem åt tillintetgörelse, varefter de bosatte sig på denna plats med sina hjordar. (1Kr 4:24, 35, 38–41)