Profetior och en historisk skildring som Jeremia nedtecknade på Jehovas befallning. Det var i kung Josias 13:e regeringsår (647 f.v.t.) som Jeremia fick i uppdrag att tjäna som profet och varna sydriket Juda för att det snart skulle tillintetgöras. Detta var knappt 100 år efter det att profeten Jesaja var verksam och nordriket Israel föll för assyrierna.

Disposition. Händelserna i boken kommer inte i kronologisk ordning utan omtalas i stället ämnesvis. Tidsangivelser finns med i texten där det är nödvändigt, men de flesta profetior gäller nationen Juda under hela den period då Josia, Jehoahas, Jehojakim, Jehojakin och Sidkia regerade. Gud sade gång på gång till Jeremia att nationen var oförbätterlig i sin ondska. Men de som hade ett rätt hjärta fick ändå goda möjligheter att ändra sig och bli räddade. Det sätt som innehållet är ordnat på har ingen betydelse för förståelsen och tillämpningen av de profetior som gäller vår tid.

När boken skrevs. De flesta profetior i Jeremias bok skrevs inte ner vid samma tid som Jeremia förkunnade dem. Jeremia nedtecknade tydligtvis inga profetior förrän han i kung Jehojakims fjärde regeringsår (625 f.v.t.) fick befallning av Jehova att skriva ner alla de ord som han hade mottagit fram till dess. Detta gällde inte bara de ord som han hade talat mot Juda på Josias tid utan också de domsbudskap som var riktade mot alla nationerna. (Jer 36:1, 2) Den bokrulle som då blev skriven brände Jehojakim upp i samband med att Jehudi läste för honom ur den. Men Jeremia blev befalld att skriva ner allt igen, och det gjorde han med hjälp av sin  sekreterare, Baruk, och dessutom lade de till ”många liknande ord”. (36:21–23, 28, 32)

Resten av boken kom uppenbarligen till senare. Det gäller till exempel inledningen, där Sidkias 11:e år nämns (Jer 1:3), profetior som Jeremia skrev ner i samband med att han förkunnade dem (30:2; 51:60) och brevet till de landsflyktiga i Babylon (29:1). Budskapen som förkunnades under Sidkias regering och redogörelserna för det som hände efter Jerusalems fall och fram till omkring 580 f.v.t. tillfogades också senare. Även om den bokrulle som Baruk skrev låg till grund för en stor del av boken är det möjligt att Jeremia senare redigerade och ordnade materialet när han lade till de senare avsnitten.

Äkthet. Det är allmänt erkänt att Jeremias bok är äkta. Bara några få kritiker har ifrågasatt den och då med anledning av de skillnader som finns mellan den hebreiska masoretiska texten och den grekiska Septuaginta-text som Codex Alexandrinus innehåller. Det finns fler skillnader mellan den hebreiska och den grekiska texten till Jeremias bok än vad som är fallet med någon annan bok i Bibelns hebreiska skrifter. Texten i Septuaginta sägs vara omkring 2 700 ord kortare än den hebreiska texten, vilket motsvarar en åttondel av boken. De flesta forskare är eniga om att den grekiska översättningen av boken är bristfällig, men det gör ju inte den hebreiska texten mindre pålitlig. Några har menat att översättarna använde en hebreisk handskrift som var av en annan ”familj”, en särskild textutgåva, men en kritisk undersökning visar att det förmodligen inte förhåller sig så.

Uppfyllelsen av de profetior som Jeremia framförde och innehållet i dem utgör ett starkt vittnesbörd om bokens äkthet. Några av Jeremias många profetior finns angivna i den översikt som hör till artikeln.

Guds principer och egenskaper. Förutom de uppfyllda profetior som redan har nämnts innehåller boken principer som bör vägleda oss. I boken betonas det att formalism inte har något värde i Guds ögon, utan att han vill ha en tillbedjan och lydnad som kommer från hjärtat. Invånarna i Juda varnas för att sätta sin tillit till templet och byggnaderna däromkring. De uppmanas: ”Låt omskära er för Jehova, och avlägsna ert hjärtas förhud.” (Jer 4:4; 7:3–7; 9:25, 26)

Boken skildrar många situationer som belyser Guds egenskaper och hans sätt att handla med sitt folk. Jehovas stora kärleksfulla omtanke och barmhärtighet kommer till uttryck i att han befriade en kvarleva av sitt folk och till sist lät den återvända till Jerusalem, precis som Jeremia hade förutsagt. Att Gud uppskattar och har omtanke om dem som visar godhet mot hans tjänare och att han belönar dem som söker honom och lyder honom framgår av den omsorg han visade rekabiterna, Ebed-Melek och Baruk. (Jer 35:18, 19; 39:16–18; 45:1–5)

 Jehova skildras mästerligt som Skaparen av allting, som Kungen till oöverskådlig tid och som den ende sanne Guden. Han är den ende som bör fruktas, den som tuktar och vägleder dem som anropar hans namn och den vars fördömelse ingen nation kan uthärda. Han är den store krukmakaren, och i hans hand är individer och nationer som lera som han kan välja att arbeta med eller tillintetgöra. (Jer 10; 18:1–10; Rom 9:19–24)

Jeremias bok visar att Gud förväntar att det folk som bär hans namn skall vara till ära och lovprisning för honom och att han känner att det står honom nära. (Jer 13:11) De som profeterar falskt i Guds namn och säger ”fred” till dem som inte har fred med honom får stå till svars inför honom för sina ord, och de kommer att snava och falla. (6:13–15; 8:10–12; 23:16–20) De som står inför folket som präster och profeter har ett stort ansvar inför Gud, vilket han också sade till invånarna i Juda: ”Jag sände inte profeterna, ändå löpte de i väg. Jag talade inte till dem, ändå profeterade de. Men om de hade stått i min förtroliga krets, då skulle de ha låtit mitt folk höra mina ord, och de skulle ha fått dem att vända om från sin onda väg och från sina onda gärningar.” (23:21, 22)

I Jeremias bok liksom i andra bibelböcker betraktas Guds heliga nation som hans hustru, och folkets otrohet liknas vid ”prostitution”. (Jer 3:1–3, 6–10; jfr Jak 4:4.) Jehovas egen lojalitet mot sina förbund är däremot obrytbar. (Jer 31:37; 33:20–22, 25, 26)

Boken innehåller många fina principer och illustrationer som andra bibelskribenter hänvisar till. Den innehåller också många förebilder och profetiska mönster som har stor betydelse för de kristna i vår tid och för deras tjänst.

[Ruta på sidan 1195]

HUVUDPUNKTER I JEREMIAS BOK

En redogörelse för Jehovas domsbudskap genom Jeremia och en skildring av profetens egna upplevelser och av babyloniernas ödeläggelse av Jerusalem

Började skrivas ner ca 18 år före Jerusalems fall; fullbordades ca 27 år efter den händelsen

Den unge Jeremia får i uppdrag att vara profet

Han skall ”riva ner”, men även ”bygga och plantera”

Jehova skall styrka honom för uppdraget (1:1–19)

Jeremia fullgör sitt uppdrag att ”riva ner”

Han avslöjar ondskan i Juda och förkunnar att Jerusalem helt säkert skall tillintetgöras; att templet finns där kommer inte att rädda den trolösa nationen; Guds folk skall leva i landsflykt i 70 år i Babylon (2:1–3:13; 3:19–16:13; 17:1–19:15; 24:1–25:38; 29:1–32; 34:1–22)

Domsbudskap förkunnas mot Sidkia och Jehojakim och även mot de falska profeterna, otrogna herdarna och trolösa prästerna (21:1–23:2; 23:9–40; 27:1–28:17)

Jehova förutsäger att förödmjukande nederlag skall drabba många nationer, däribland babylonierna (46:1–51:64)

Jeremia utför sitt uppdrag att ”bygga och plantera”

Han framhåller att en kvarleva av israeliter skall återföras och att ”en rättfärdig telning” skall resas upp (3:14–18; 16:14–21; 23:3–8; 30:1–31:26; 33:1–26)

Han förkunnar också att Jehova skall sluta ett nytt förbund med sitt folk (31:27–40)

På Jehovas befallning köper Jeremia en åker för att illustre­ra att Israel verkligen kommer att återvända från lands­flykten (32:1–44)

Han försäkrar rekabiterna om att de kommer att överleva, eftersom de har lytt sin förfader Jehonadab; deras lydnad står i kontrast till Israels olydnad mot Jehova (35:1–19)

Han tillrättavisar Baruk och styrker honom genom att försäkra honom om att han skall få överleva den kommande olyckan (45:1–5)

Jeremia får lida på grund av att han förkunnar modigt

Han blir slagen och satt i stocken över natten (20:1–18)

Några planerar att döda honom för att han förkunnar att Jerusalem skall tillintetgöras, men furstarna räddar honom (26:1–24)

Kungen bränner upp Jeremias bokrulle; Jeremia blir med orätt anklagad för att vilja gå över till babylonierna, och han grips och fängslas (36:1–37:21)

Till slut kastas han i en cistern med dy för att han skall dö där; Ebed-Melek räddar honom och får löfte om att bli beskyddad när Jerusalem ödeläggs (38:1–28; 39:15–18)

Händelser från Jerusalems fall till flykten till Egypten

Jerusalem faller; kung Sidkia tas till fånga, hans söner dödas och själv görs han blind och förs till Babylon (52:1–11)

Templet och de stora husen i Jerusalem bränns upp, och de flesta av invånarna förs i landsflykt (39:1–14; 52:12–34)

Gedalja utses till ståthållare över de få kvarvarande israeliterna, men han blir lönnmördad (40:1–41:9)

Folket känner fruktan och flyr till Egypten; Jeremia varnar dem för att Egypten skall falla och att olycka kommer att drabba dem där (41:10–44:30)

[Ruta på sidan 1196]

PROFETIOR SOM NEDTECKNADES AV JEREMIA

Profetior som han själv fick se gå i uppfyllelse

Sidkia skulle tas till fånga och Jerusalem ödeläggas av Nebukadnessar, Babylons kung (Jer 20:3–6; 21:3–10; 39:6–9)

Kung Sallum (Jehoahas) skulle bli avsatt och dö i fångenskap (Jer 22:11, 12; 2Ku 23:30–34; 2Kr 36:1–4)

Kung Konja (Jehojakin) skulle tas till fånga och föras till ­Babylon (Jer 22:24–27; 2Ku 24:15, 16)

Den falske profeten Hananja skulle dö inom ett år (Jer 28:16, 17)

Några av rekabiterna och etiopiern Ebed-Melek skulle överleva Jerusalems ödeläggelse (Jer 35:19; 39:15–18)

Profetior som historien bekräftar uppfyllelsen av

Egypten skulle invaderas och erövras av Nebukadressar (Nebukadnessar) (Jer 43:8–13; 46:13–26)

Judarna skulle återvända och återuppbygga templet och staden efter det att landet hade legat öde i 70 år (Jer 24:1–7; 25:11, 12; 29:10; 30:11, 18, 19; jfr 2Kr 36:20, 21; Esr 1:1; Dan 9:2.)

Ammon skulle läggas öde (Jer 49:2)

Edom skulle omstörtas som nation (Jer 49:17, 18) (När den hero­dianska dynastin dog ut försvann Edom som nation betraktat.)

Babylon skulle läggas öde för gott (Jer 25:12–14; 50:35, 38–40)

Profetior som skulle få en viktig andlig uppfyllelse, vilket framgår av de kristna grekiska skrifterna

Ett nytt förbund skulle slutas med Israels hus och Judas hus (Jer 31:31–34; Heb 8:8–13)

Davids hus skulle aldrig sakna en man som kunde sitta på ­rikets tron (Jer 33:17–21; Lu 1:32, 33)

Jeremias uttalande mot det forntida Babylon skulle få en ­större och symbolisk uppfyllelse i samband med det stora Babylons fall, vilket en jämförelse mellan följande bibelställen visar: Jer 50:2 och Upp 14:8; Jer 50:8; 51:6, 45 och Upp 18:4; Jer 50:15, 29 och Upp 18:6, 7; Jer 50:23 och Upp 18:8, 15–17; Jer 50:38 och Upp 16:12; Jer 50:39, 40; 51:37 och Upp 18:2; Jer 51:8 och Upp 18:8–10, 15, 19; Jer 51:9, 49, 56 och Upp 18:5; Jer 51:12 och Upp 17:16, 17; Jer 51:13 och Upp 17:1, 15; Jer 51:48 och Upp 18:20; Jer 51:55 och Upp 18:22, 23; Jer 51:63, 64 och Upp 18:21