[Jerọbeam]

Två kungar i Israel. Det var omkring 130 år mellan de båda kungarnas regeringsperioder.

1. Den förste kungen i tiostammarsriket Israel. Han var son till Nebat och var en efraimit från byn Sereda. Han var en av Salomos tjänare. Det verkar som om Jerobeam tidigt miste sin far och blev uppfostrad av sin mor, Serua. (1Ku 11:26)

När Salomo lade märke till att Jerobeam inte bara var en tapper, väldig krigare, utan att han också var en mycket duktig arbetare, gjorde han honom till tillsyningsman över dem som utförde den pliktmässiga tjänst som Josefs hus skulle utföra. (1Ku 11:28) Därefter kom Guds profet Ahia till honom med ett överraskande budskap. Profeten rev sin nya klädnad i 12 delar och sade sedan till Jerobeam att han skulle ta 10 av dem som ett tecken på att Jehova skulle dela Salomos kungadöme och göra Jerobeam till kung över 10 av stammarna. Denna delning gällde emellertid bara regeringsmakten. Tiostammarsriket skulle inte överge den sanna tillbedjan, som var knuten till templet i Jerusalem, huvudstaden i Sydriket (Juda). Jehova försäkrade därför Jerobeam att han skulle välsigna hans herradöme och bygga honom ett bestående hus (ge honom många efterträdare på tronen) under förutsättning att han höll Guds lagar och bud. (1Ku 11:29–38)

Det var möjligen när Salomo fick kännedom om detta som han försökte döda Jerobeam. Men Jerobeam flydde till Egypten och blev kvar där under farao Sisaks beskydd till Salomos död. (1Ku 11:40)

När nyheten om Salomos död, som inträffade omkring 998 f.v.t., nådde Jerobeam, återvände han snabbt till sitt hemland och krävde tillsammans med sina landsmän att Salomos son Rehabeam skulle lätta deras bördor om han önskade deras stöd i sin nya ställning som kung. Men Rehabeam avvisade de äldre rådgivarnas goda råd och lyssnade i stället på de yngre männen, som var i hans egen ålder och som sade att han skulle öka folkets bördor. De tio stammarna reagerade på denna hårda hållning genom att göra Jerobeam till sin kung. I själva verket var det så att ”den vändning saken tog hade kommit från Jehova, för att Jehova skulle fullgöra det ord som  han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia”. (1Ku 12:1–20; 2Kr 10:1–19)

Den nyinstallerade kung Jerobeam satte genast i gång med att bygga upp staden Sikem och gjorde den till sin huvudstad, och öster om Sikem, på andra sidan Jordan, befäste han bosättningen i Penuel (Peniel), den plats där Jakob hade brottats med en ängel. (1Ku 12:25; 1Mo 32:30, 31) När Jerobeam såg att hans undersåtar drog upp till templet i Jerusalem för att tillbe, blev han rädd att de med tiden skulle vända tillbaka till Rehabeam och att han själv skulle bli dödad av dem. Han beslöt sig för att förhindra detta genom att införa en religion som var knuten till två guldkalvar som han ställde upp, den ena i Betel i söder, den andra i Dan i norr. Han insatte också sitt eget icke-aronitiska prästerskap, som bestod av några av folket i allmänhet som var villiga att offra en tjur och sju baggar för att få ämbetet. De tjänade sedan som ”präster för offerhöjderna och för de bockliknande demonerna och för kalvarna som han hade gjort”. Jerobeam instiftade också en särskild högtid och ledde själv folket i att frambära offer till de nyskapade gudarna. (1Ku 12:26–33; 2Ku 23:15; 2Kr 11:13–17; 13:9)

Vid ett tillfälle när Jerobeam skulle frambära rökoffer på sitt altare i Betel drev Jehovas ande en gudsman att tillrättavisa kungen för hans avskyvärda avgudadyrkan, och när kungen befallde att denne Guds tjänare skulle gripas rämnade altaret, så att askan spilldes ut, och kungens hand förtorkade. Först när den sanne Gudens man hade mildrat Jehovas vrede blev handen återställd, men Jerobeam fortsatte likväl att hädiskt trotsa Jehova. (1Ku 13:1–6, 33, 34) Den kalvdyrkan som Jerobeam införde omnämns som ”Jerobeams ... synder”, som också andra israelitiska kungar gjorde sig skyldiga till genom att hålla fast vid denna avgudadyrkan. (1Ku 14:16; 15:30, 34; 16:2, 19, 26, 31; 22:52; 2Ku 3:3; 10:29, 31; 13:2, 6, 11; 14:24; 15:9, 18, 24, 28; 17:21–23)

I Jerobeams 18:e regeringsår dog Rehabeam, men krigen mellan de två nationerna fortsatte under de tre år som Rehabeams son och efterträdare Abiam (Abia) regerade. (1Ku 15:1, 2, 6; 2Kr 12:15) Vid ett tillfälle samlade Abia en styrka på 400 000 man för att strida mot Jerobeams här, som var dubbelt så stor. Trots sin överlägsna styrka och sin listiga bakhållsstrategi led Jerobeam ett stort nederlag. Han förlorade 500 000 man och många av sina efraimitiska städer och blev mycket förödmjukad. Juda segrade därför att Abia och hans män förtröstade på Jehova och ropade till honom om hjälp. (2Kr 13:3–20)

Jerobeam drabbades på nytt när hans son Abia blev dödssjuk. Kungen förmådde då sin hustru att förklä sig och sände henne sedan med en gåva till den gamle profeten Ahia, som nu var blind, för att hon skulle fråga om barnet skulle bli friskt igen. Svaret blev nej. Profeten förutsade dessutom att alla Jerobeams manliga arvingar skulle bli utrotade och att ingen av dem – bortsett från den sjuke pojken, hos vilken Jehova hade funnit något gott – skulle få en anständig begravning. Deras döda kroppar skulle ätas upp av hundar eller av fåglar. (1Ku 14:1–18)

Inte långt därefter, omkring 977 f.v.t., slutade Jerobeams 22 år långa regeringstid, därför att ”Jehova slog honom, så att han dog”. (2Kr 13:20; 1Ku 14:20) Hans son Nadab efterträdde honom på tronen och regerade i två år innan han blev dödad av Basa, som slog ihjäl alla ”som andades” i hela Jerobeams hus. På så vis blev det ett plötsligt slut på Jerobeams hus ”enligt det ord som Jehova hade talat” och ”på grund av de synder som Jerobeam hade begått”. (1Ku 15:25–30)

2. Kung i Israel; son till Jehoas, som han efterträdde på tronen, och sonsonsson till Jehu. Jerobeam II var den 14:e kungen i Nordriket, och han regerade i 41 år, från omkring 844 f.v.t. (2Ku 14:16, 23) Liksom många av sina företrädare gjorde han det som var ont i Jehovas ögon genom att hålla fast vid den kalvdyrkan som Jerobeam I hade infört. (2Ku 14:24)

Under Jerobeam II:s regeringstid utarbetades det tydligtvis ett särskilt släktregister. (1Kr 5:17) Den största bedriften under hans regering var emellertid återerövringen av områden som riket tidigare hade förlorat. I uppfyllelse av Jonas profetia ”återställde [Jerobeam] Israels gräns från ingången mot Hamat ända till Arabahavet [Döda havet]”. Det berättas också att han ”återvann Damaskus och Hamat åt Juda i Israel”. (2Ku 14:25–28) Detta kan betyda att Jerobeam tvingade Damaskus och Hamat att betala tribut, vilket dessa riken tidigare hade gjort till Juda  under Salomos regering. (Jfr 1Ku 4:21; 2Kr 8:4.)

Dessa framgångar medförde utan tvivel ett materiellt uppsving i Nordriket. Men samtidigt fortsatte nationens andliga förfall. Profeterna Hosea och Amos riktade hård kritik mot den upproriske Jerobeam och hans anhängare på grund av deras direkta avfall och deras omoraliska uppförande i form av bedrägeri, stöld, otukt, mord, förtryck, avgudadyrkan och annat som vanärade Gud. (Hos 1:2, 4; 4:1, 2, 12–17; 5:1–7; 6:10; Am 2:6–8; 3:9, 12–15; 4:1) Särskilt tydlig var Jehovas varning till Jerobeam genom profeten Amos: ”Jag skall resa mig mot Jerobeams hus med ett svärd.” (Am 7:9)

Efter det att Jerobeam hade dött tillträdde hans son Sakarja tronen. (2Ku 14:29) Det förflöt emellertid 11 år mellan Jerobeams död och början av den sexmånadersperiod då Sakarja, den siste från Jehus kungahus, sägs ha regerat. Hans kungadöme blev inte helt befäst eller erkänt förrän omkring 792 f.v.t., möjligen för att han var mycket ung eller av någon annan orsak.