[Jesạja] Betyder ”räddning från Jehova”.

En profet, son till Amoz (inte profeten Amos). Han tjänade i Juda och Jerusalem under den tid då Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. (Jes 1:1) Peka och Hosea var kungar i nordriket, Israel, som gick under 740 f.v.t., medan Jesaja fortfarande tjänade som profet. Profeterna Mika, Hosea och Oded var samtida med Jesaja. Det tycks som om Jesaja började sin profetgärning efter Hosea men före Mika. (2Kr 28:9; Hos 1:1; Mik 1:1)

Medan Jesaja tjänade som profet i Juda, och i synnerhet medan kung Ahas regerade, var riket i ett bedrövligt tillstånd moraliskt sett. Både furstar och folk i allmänhet var upproriska, och i Jehovas ögon var nationen sjuk i hjärtat och huvudet. Härskarna kallades ”Sodomshärskare” och folket ”Gomorrafolk”. (Jes 1:2–10) Jesaja fick på förhand veta att de inte skulle vara villiga att höra. Jehova sade att denna situation skulle fortsätta tills landet blev till en öde trakt och att bara ”en tiondel”, ”en helig avkomma”, skulle bli kvar som stubben av ett kraftigt träd. Jesajas profetgärning måste ha varit till tröst för dessa få människor och måste ha stärkt deras tro, även om de övriga av folket inte ville lyssna på honom. (Jes 6:1–13)

Jesaja koncentrerade sig visserligen på Juda, men han uttalade också profetior om Israel och nationerna runt omkring, eftersom de påverkade Judas situation och historia. Han tjänade en lång tid som profet. Han började sin gärning omkring 778 f.v.t., när kung Ussia dog, eller kanske något tidigare, och fortsatte en tid efter Hiskias 14:e regeringsår (732 f.v.t.). (Jes 36:1, 2; 37:37, 38)

Jesajas familj. Jesaja var gift. Hans hustru kallas ”profetissan” (Jes 8:3), vilket tydligtvis inte bara betyder att hon var gift med en profet, utan att hon, liksom Debora på domartiden och Hulda under Josias regering, hade blivit utsedd av Jehova till att verka som profet. (Dom 4:4; 2Ku 22:14)

Bibeln namnger två söner till Jesaja, barn som han hade fått ”som tecken och som under i Israel”. (Jes 8:18) Den ene, Sear-Jasub, var på kung Ahas tid gammal nog att vara med då hans far förmedlade ett budskap till kungen. Namnet Sear-Jasub betyder ”bara en kvarleva (de kvarvarande) skall vända tillbaka”. Detta namn hade profetisk innebörd. Lika säkert som att Jesaja fick en son som fick detta namn, lika säkert var det att Judas rike en  dag skulle omstörtas och att bara en kvarleva skulle återvända efter en tid i landsflykt. (Jes 7:3; 10:20–23) En liten kvarleva återvände 537 f.v.t., när perserkungen Cyrus utfärdade ett påbud som gav judarna lov att lämna Babylon sedan de varit i landsflykt i 70 år. (2Kr 36:22, 23; Esr 1:1; 2:1, 2)

Den andre sonen till Jesaja namngavs innan han blev avlad, och namnet skrevs på en tavla, något som bekräftades av tillförlitliga vittnen. Det tycks som om saken hölls hemlig till efter sonens födelse, när vittnena kunde träda fram och avlägga vittnesbörd om att profeten hade förutsagt födelsen och därigenom bevisa att saken hade profetisk innebörd. Det namn som pojken på Guds befallning fick var Maher-Salal-Has-Bas, vilket betyder ”Skynda dig, byte! (el.: I hast till bytet!) Han har kommit snabbt till plundringsgodset (plundringen)”. Det sades att innan denne son kunde ropa ”Min far!” och ”Min mor!” skulle det bli slut på det hot som Juda var utsatt för på grund av sammansvärjningen mellan Aram och tiostammarsriket Israel. (Jes 8:1–4)

Profetian visade att Juda snart skulle bli befriat från detta hot. Räddningen kom när Assyrien ingrep i den strid mot Juda som fördes av Resin, Arams kung, och Peka, Israels kung. Assyrierna intog Damaskus, och senare, 740 f.v.t., plundrade och ödelade de Israels rike och uppfyllde således helt och fullt den profetiska innebörden i pojkens namn. (2Ku 16:5–9; 17:1–6) Kung Ahas hade emellertid inte satt sin förtröstan till Jehova. Han försökte i stället avvärja hotet från Aram och Israel genom att muta den assyriske kungen för att få hans beskydd. På grund av detta lät Jehova assyrierna bli ett stort hot mot Juda, och han lät dem i själva verket svämma över landet ända upp till Jerusalem, precis som Jesaja varnat för. (Jes 7:17–20)

Jesaja talade många gånger om ”tecken” som Jehova skulle ge. Bland dessa tecken var hans två söner och vid ett tillfälle han själv. Jehova befallde honom en gång att gå omkring naken och barfota i tre år som ett tecken och ett förebud mot Egypten och mot Etiopien om att folk från dessa länder skulle föras bort som fångar av kungen i Assyrien. (Jes 20:1–6; jfr Jes 7:11, 14; 19:20; 37:30; 38:7, 22; 55:13; 66:19.)

Profetior om landsflykt och återställelse. Jesaja fick också privilegiet att förutsäga att det inte skulle vara Assyrien utan Babylon som skulle komma att avsätta Judas kungar och ödelägga Jerusalem. (Jes 39:6, 7) När Assyrien svämmade över Juda ”upp till halsen”, förmedlade Jesaja det trösterika budskapet till kung Hiskia att de assyriska styrkorna inte skulle lyckas komma in i staden. (Jes 8:7, 8) Jehova höll sitt ord genom att sända en ängel som utplånade 185 000 av den assyriska härens väldiga krigare och ledare, och därigenom befriade han Jerusalem. (2Kr 32:21)

Det som beredde Jesaja störst glädje var utan tvivel att Jehova gav honom privilegiet att uttala och skriva ner många profetior om återställelsen av hans älskade Jerusalem. Även om Jehova skulle tillåta att folket fördes i landsflykt till Babylon på grund av uppror och revolt mot honom, skulle han också med tiden döma Babylon för att babylonierna hade handlat av illvilja och hade för avsikt att hålla Guds folk i fångenskap för evigt. Flera av Jesajas profetior handlar om Guds dom över Babylon och om hur fullständigt denna stad skulle ödeläggas för att aldrig bli återuppbyggd. (Jes 45:1, 2; kap. 13, 14, 46–48)

I profetiorna om återställelsen, vilka man finner i hela Jesajas bok, blir Jehova lovprisad för den oförtjänta omtanke och barmhärtighet han visar mot sitt folk och mot hela mänskligheten. I dessa profetior blir det förutsagt att den tid skulle komma då Jehova skulle upphöja Jerusalem till en ny ställning och ge staden en härlighet som skulle bli sedd av alla nationer. Den skulle bli till välsignelse för alla nationer. Jerusalem blev verkligen återställt och återuppbyggt, och staden blev också välsignad genom att Messias framträdde där och spred ”ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:10) Jerusalems återställelse var också en förebild till en större och mer storslagen uppfyllelse i framtiden. (Rom 15:4; 1Kor 10:11; Gal 4:25, 26)

Den betydelse Jesajas gärning fick. Jesaja skrev inte bara den bok i Bibeln som bär hans namn utan tydligen också åtminstone en historisk bok, som handlade om kung Ussias historia och som utan tvivel ingick i nationens officiella uppteckningar. (2Kr  26:22) Genom att han troget utförde den profetiska gärning som Jehova hade tilldelat honom kom han att ha ett starkt inflytande på nationens historia, i synnerhet i förbindelse med att han gav råd och vägledning åt den rättfärdige kung Hiskia. Många av Jesajas profetior får också en större uppfyllelse i förbindelse med Messias och hans rike. I de kristna grekiska skrifterna finns det många citat från eller hänvisningar till Jesajas bok. Vid många tillfällen tillämpar de kristna skribenterna Jesajas profetior på Jesus Kristus, och vid några tillfällen pekar de på en uppfyllelse av hans profetior på deras tid.