Guds Sons namn och titel medan han var på jorden, från det att han blev smord.

Namnet Jesus (grek.: Iesous) motsvarar det hebreiska namnet Jesua (fullständig form: Jehoshua), som betyder ”Jehova är räddning(en)”. Det var inget ovanligt namn på den tiden, utan det var många män som hette så. Därför använde man ofta någon ytterligare benämning för att identifiera personen, till exempel: ”Jesus, nasarén.” (Mk 10:47; Apg 2:22) Benämningen ”Kristus” kommer från det grekiska ordet Khristọs, som motsvarar det hebreiska Mashịach (Messias) och betyder ”den Smorde”. Uttrycket ”den smorde” användes med rätta om flera som levde före Jesus, till exempel Mose, Aron och David (Heb 11:24–26; 3Mo 4:3; 8:12; 2Sa 22:51), men den ställning, det ämbete och den tjänst som dessa blev smorda till förebildade helt enkelt Jesu Kristi överordnade ställning, ämbete och tjänst. Jesus är därför i allra högsta grad och på ett unikt sätt ”den Smorde”, dvs. Kristus eller Messias; han var ”Messias, den levande Gudens Son”. (Mt 16:16; se KRISTUS; MESSIAS.)

Hans föremänskliga tillvaro. Den person som blev känd som Jesus Kristus började inte sitt liv här på jorden. Han talade själv om sitt föremänskliga liv i himlen. (Joh 3:13; 6:38, 62; 8:23, 42, 58) Johannes 1:1, 2 visar vilket namn den person som blev Jesus hade i himlen: ”I begynnelsen var Ordet [grek.: Lọgos], och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud  [”var gudomlig”, AT, Mo; ”var ... till väsendet gudomlig”, Böhmer, Stage]. Denne var i begynnelsen hos Gud.” Jehova är evig och har ingen begynnelse (Ps 90:2; Upp 15:3), så när det sägs att Ordet var hos Gud ”i begynnelsen”, måste det vara begynnelsen av Jehovas skaparverk som avses. Detta bekräftas av andra bibelställen som visar att Jesus är ”den förstfödde av all skapelse”, ”Guds skaparverks början”. (Kol 1:15; Upp 1:1; 3:14) Av Bibeln framgår det alltså att Ordet (Jesus i sin föremänskliga tillvaro) är Guds första skapelse, hans förstfödde Son.

Att Jehova verkligen var denne förstfödde Sons Fader, den som hade gett honom livet, och att denne Son således var skapad av Gud framgår av Jesu egna uttalanden. Jesus framhöll att det var Gud som hade gett honom livet, när han sade: ”Jag lever på grund av Fadern.” Som det framgår av sammanhanget menade Jesus att hans liv härrörde från Fadern precis som döende människor skulle få liv som en följd av tro på Jesu lösenoffer. (Joh 6:56, 57)

Om vetenskapsmännens beräkningar av det fysiska universums ålder är någorlunda korrekta, började Jesu existens som andeskapelse miljarder år innan den första människan skapades. (Jfr Mik 5:2.) Denne förstfödde andeson blev använd av sin Fader när allting annat skapades. (Joh 1:3; Kol 1:16, 17) Detta måste ha omfattat de miljontals andra andesönerna i Jehova Guds himmelska familj (Dan 7:9, 10; Upp 5:11) samt det fysiska universum och de skapelser som ursprungligen frambringades i det. En logisk slutsats är att det var till sin förstfödde Son Jehova sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, så att de liknar oss.” (1Mo 1:26) Hela detta skaparverk skapades inte bara ”genom honom” utan också ”för honom”, eftersom han är Guds förstfödde Son och ”arvinge av allt”. (Kol 1:16; Heb 1:2)

Inte medskapare. Att Sonen medverkade vid skapelsen gjorde honom emellertid inte till Faderns medskapare. Kraften till att skapa kom från Gud genom hans heliga ande, hans verksamma kraft. (1Mo 1:2; Ps 33:6) Och eftersom Jehova är källan till allt liv, är det honom alla levande skapelser, både synliga och osynliga, har att tacka för sitt liv. (Ps 36:9) I stället för att vara medskapare var Sonen därför det redskap som Jehova Gud använde när han skapade. Jesus tillskrev Gud äran för skapelsen, och den äran får Gud genom hela Bibeln. (Mt 19:4–6; se SKAPELSE.)

Visheten personifierad. Det som sägs i Bibeln om Ordet stämmer mycket väl in på beskrivningen i Ordspråksboken 8:22–31. Här blir visheten personifierad genom att den framställs som om den kan tala och handla. (Ord 8:1) Många av de till bekännelsen kristna författarna i de första århundradena uppfattade detta avsnitt som en symbolisk beskrivning av Guds Son i hans föremänskliga tillvaro. De bibelställen som redan har behandlats visar tydligt att beskrivningen i Ordspråksboken passar in på Sonen. Jehova ”frambringade” Sonen ”som begynnelsen av sin väg, det tidigaste av sina verk för länge sedan”, och Sonen var ”vid hans [Jehovas] sida som en mästerlig arbetare” när jorden skapades. Det är sant att i hebreiskan är ordet ”vishet” femininum (i hebreiskan och i många andra språk har substantiv ett grammatiskt genus), ett förhållande som inte förändras även om visheten personifieras. Detta utesluter alltså inte att visheten används bildligt om Guds förstfödde Son. Det grekiska ordet för ”kärlek” i uttrycket ”Gud är kärlek” (1Jo 4:8) är också femininum, men används alltså ändå om Gud. Salomo, som står bakom större delen av Ordspråksboken (Ord 1:1), använde titeln qohẹleth (församlaren) om sig själv (Pre 1:1), och det ordet är också femininum.

Visheten ses eller upplevs bara när den kommer till uttryck på ett eller annat sätt. Det var Guds vishet som kom till uttryck vid skapelsen (Ord 3:19, 20), men det skedde genom hans Son. (Jfr 1Kor 8:6.) På liknande sätt uppenbaras och sammanfattas Guds visa avsikt med människan i hans Son, Jesus Kristus. Därför kunde aposteln Paulus säga att Kristus är ”Guds kraft och Guds vishet” och att Kristus ”för oss har blivit till vishet från Gud” och ”till rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen”. (1Kor 1:24, 30; jfr 1Kor 2:7, 8; Ord 8:1, 10, 18–21.)

Hur han är den ”enfödde Sonen”. Att Jesus kallas Guds ”enfödde Son” (Joh 1:14; 3:16, 18; 1Jo 4:9) utesluter inte att de andra andevarelser som skapades var Guds söner, för också de omtalas som hans söner. (1Mo 6:2, 4; Job 1:6; 2:1; 38:4–7) Men eftersom Guds förstfödde  Son var den ende som blev skapad direkt av Gud var han unik, annorlunda än alla Guds andra söner, som alla var skapade av Jehova men genom hans förstfödde Son. ”Ordet” var alltså Jehovas ”enfödde Son” i en särskild bemärkelse, precis som Isak var Abrahams ”enfödde son” i en särskild bemärkelse (Abraham hade redan en annan son, men inte med sin hustru Sara). (Heb 11:17; 1Mo 16:15)

Varför han kallas ”Ordet”. Namnet, eller möjligen titeln, ”Ordet” (Joh 1:1) betecknar tydligtvis den funktion som Guds förstfödde Son har haft efter det att andra förnuftsbegåvade skapelser blev till. Ett liknande uttryck finns i 2 Moseboken 4:16, där Jehova säger till Mose om hans bror Aron: ”Han skall tala för dig till folket; och det skall ske att han skall tjäna som mun för dig, och du skall tjäna som Gud för honom.” Som talesman för Mose, Guds främste representant på jorden, tjänade Aron ”som mun” för honom. Det förhåller sig på liknande sätt med Ordet, eller Logos, som blev Jesus Kristus. Jehova använde uppenbarligen sin Son till att vidarebefordra upplysningar och anvisningar till andra i familjen av andesöner, liksom han använde honom till att framföra sitt budskap till människor på jorden. Att Jesus var Guds Ord, hans talesman, framgår av det han sade till några judiska åhörare: ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig. Ifall någon vill göra hans vilja, skall han förstå beträffande läran om den är från Gud eller om jag talar av egen ingivelse.” (Joh 7:16, 17; jfr Joh 12:50; 18:37.)

Under sin föremänskliga tillvaro som Ordet fungerade Jesus utan tvivel många gånger som Jehovas talesman inför människor på jorden. Vissa bibelställen ger intryck av att Jehova talade direkt till människor, men andra bibelställen förklarar att han gjorde det genom en ängel som representerade honom. (Jfr 2Mo 3:2–4 med Apg 7:30, 35; se också 1Mo 16:7–11, 13; 22:1, 11, 12, 15–18.) Rimligtvis var det genom Ordet som Gud talade de flesta av dessa gånger. Så var troligen fallet i Eden, för vid två av de tre tillfällen då det anges att Gud talar visar skildringen att någon, utan tvivel hans Son, var tillsammans med honom. (1Mo 1:26–30; 2:16, 17; 3:8–19, 22) Den ängel som ledde israeliterna genom vildmarken och som de noggrant skulle lyda för att Jehovas ”namn” var ”i honom” kan därför ha varit Guds Son, Ordet. (2Mo 23:20–23; jfr Jos 5:13–15.)

Det här betyder inte att Ordet är den ende ängel som Jehova har talat genom. De inspirerade uttalandena i Apostlagärningarna 7:53; Galaterna 3:19 och Hebréerna 2:2, 3 visar att lagförbundet överbringades till Mose av andra änglar än Guds förstfödde Son.

Jesus fortsatte att bära namnet ”Guds Ord” även efter det att han hade återfått himmelsk härlighet. (Upp 19:13, 16)

Varför kallas Jesus ”Gud” i några bibelöversättningar medan han i andra omtalas som ”en gud”?

Vissa översättningar återger Johannes 1:1 på följande sätt: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (SFB, Åk, 1917; jfr 2000.) Den grekiska texten lyder ordagrant: ”I begynnelsen var ordet, och ordet var hänemot (i riktning mot) guden, och gud var ordet.” Översättaren måste förse texten med stora bokstäver enligt de regler som gäller för det språk han översätter till. Det är utan tvivel riktigt att skriva ”Gud” med stor begynnelsebokstav när man översätter uttrycket ”guden”, eftersom det måste avse den allsmäktige Guden, som Ordet var hos. Men man kan inte anföra samma skäl för att använda stor begynnelsebokstav andra gången ordet ”gud” förekommer.

I Nya världens översättning lyder den här versen: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud.” Det är sant att det inte finns någon obestämd artikel (motsvarande ”en”) i den grekiska texten. Men det betyder inte att man inte kan använda den obestämda artikeln när man gör en översättning, för koinégrekiskan hade ingen obestämd artikel. Därför måste översättare av de kristna grekiska skrifterna, beroende på hur de förstår texten, i vissa fall tillfoga den obestämda artikeln medan de i andra fall inte gör det. Alla svenska översättningar av de kristna grekiska skrifterna använder den obestämda artikeln hundratals gånger, och även om de flesta inte använder den i Johannes 1:1 finns det goda skäl att göra det.

 Först kan man lägga märke till att det i versen sägs att Ordet var ”hos Gud” och därför inte kan vara Gud, dvs. den allsmäktige Guden. (Se också v. 2, som skulle vara överflödig om v. 1 verkligen visade att Ordet var Gud själv.) Dessutom står ordet för ”gud” (grek.: theọs) utan den bestämda artikeln (grek.: ho) andra gången det förekommer i versen, och det är en viktig skillnad. Ernst Haenchen skriver om detta i en kommentar till Johannesevangeliet (kap. 1–6): ”På den tiden var θεός [theọs, ’gud’, ’gudomlig’] och ὁ θεός [ho theọs, ’Gud(en)’] inte samma sak. ... För evangelisten var endast Fadern ὁ θεός [ho theọs, ’Guden’] (jfr 17:3); ’Sonen’ var underordnad honom (jfr 14:28). Men detta antyds bara i det här avsnittet, eftersom vikten här läggs vid det nära förhållandet dem emellan. ... Det var helt i överensstämmelse med judisk och kristen monoteism att tala om gudaväsen som fanns vid sidan av och under Gud utan att vara identiska med honom. Detta framgår av Flp 2:6–10. I de verserna beskriver Paulus just ett sådant gudaväsen, som senare blev människan Jesus Kristus. ... Det är alltså varken här [i Filipperbrevet] eller i Joh 1:1 fråga om en dialektisk enhet bestående av två delar, utan om två som är förbundna i ett nära personligt förhållande.” (Das Johannesevangelium, Tübingen 1980, sid. 116)

Ernst Haenchen återger Johannes 1:1c enligt följande: ”Och gud (av gudomligt slag) var Logos.” Sedan säger han: ”Här är ἦν [ēn, ’var’] helt enkelt predikatet. Man bör därför ägna mer uppmärksamhet åt predikatsfyllnaden: θεός [theọs] är inte detsamma som ὁ θεός [ho theọs] [att vara ’gud’ eller ’gudomlig’ är inte detsamma som att vara ’Gud’].” (Sid. 118) Philip B. Harner utvecklar detta närmare. Han säger att den grammatiska konstruktion det rör sig om i Johannes 1:1 innehåller en artikellös predikatsfyllnad (dvs. ett substantiv utan bestämd artikel som står predikativt) framför verbet, en konstruktion som i första hand är egenskapsbeskrivande och betecknar att ”logos har theos-natur”. Han säger vidare: ”I Johannes 1:1 är predikatsfyllnadens egenskapsbeskrivande karaktär enligt min mening så framträdande att substantivet [theọs] inte kan betraktas som bestämt.” (Journal of Biblical Literature, 1973, sid. 85, 87) Andra översättare som också anser att det grekiska uttrycket är egenskapsbeskrivande och anger Ordets natur återger frasen: ”Ordet var gudomlig.” (AT, Sd; jfr Mo; se NV, Tillägg 6A.)

Av de hebreiska skrifterna framgår det klart och tydligt att det bara finns en allsmäktig Gud, alltings Skapare, den Högste, vars namn är Jehova. (1Mo 17:1; Jes 45:18; Ps 83:18) Mose kunde därför säga till Israels nation: ”Jehova, vår Gud, är en enda Jehova. Och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och hela din handlingskraft.” (5Mo 6:4, 5) De kristna grekiska skrifterna motsäger inte denna lära, som Guds tjänare hade erkänt och trott på i tusentals år, utan stöder den snarare. (Mk 12:29; Rom 3:29, 30; 1Kor 8:6; Ef 4:4–6; 1Ti 2:5) Jesus Kristus själv sade: ”Fadern är större än jag”, och han talade om Fadern som sin Gud och som ”den ende sanne Guden”. (Joh 14:28; 17:3; 20:17; Mk 15:34; Upp 1:1; 3:12) Vid ett flertal tillfällen visade Jesus att han stod under sin Fader och var underordnad honom. (Mt 4:9, 10; 20:23; Lu 22:41, 42; Joh 5:19; 8:42; 13:16) Efter det att Jesus hade stigit upp till himlen fortsatte hans apostlar att ge samma bild av förhållandet mellan Jesus och Fadern. (1Kor 11:3; 15:20, 24–28; 1Pe 1:3; 1Jo 2:1; 4:9, 10)

Allt detta visar att översättningen ”Ordet var en gud” i Johannes 1:1 är välgrundad. Den framträdande ställning Ordet har som den förstfödde bland Guds skapelser, den som Gud har skapat allting genom och som är Guds talesman, gör att han med rätta kan kallas ”en gud” eller en som är mäktig. I den messianska profetian i Jesaja 9:6 förutsades det att han skulle kallas ”Väldig gud” (dock inte den allsmäktige Guden) och att han skulle bli ”Evig fader” för alla som får leva som hans undersåtar. Det var hans Faders, ”härarnas Jehovas”, nitälskan som skulle åstadkomma detta. (Jes 9:7) Om Guds store motståndare, Satan, Djävulen, kan kallas en ”gud” (2Kor 4:4) på grund av sitt herravälde över människor och demoner (1Jo 5:19; Lu 11:14–18), är det ännu mer berättigat att Guds förstfödde Son kallas ”en gud” eller ”den enfödde guden”, vilket han kallas i de mest tillförlitliga handskrifterna till Johannes 1:18.

När Jesus anklagades av motståndare för att ha gjort sig ”själv till en gud” svarade han: ”Står det inte skrivet i er lag: ’Jag har sagt:  ”Ni är gudar”’? Om han har kallat dem som Guds ord var riktat mot för ’gudar’, och Skriften kan ju inte göras om intet, hur kan ni då säga till mig som Fadern har helgat och sänt till världen: ’Du hädar’, därför att jag sade: Jag är Guds Son?” (Joh 10:31–37) Jesus citerade här från Psalm 82, där jordiska domare som Gud fördömde för att de inte skipade rättvisa kallas ”gudar”. (Ps 82:1, 2, 6, 7) Jesus visade här hur orimligt det var att anklaga honom för att ha hädat därför att han hade sagt att han var, inte Gud, men Guds Son.

Anklagelsen om hädelse grundade sig på att Jesus hade sagt: ”Jag och Fadern är ett.” (Joh 10:30) Att Jesus här inte påstod att han var Fadern eller Gud framgår av det svar han gav, som delvis behandlades här ovan. Den enhet som Jesus tänkte på måste förstås mot bakgrund av det sammanhang i vilket han gjorde uttalandet. Han talade om sina gärningar och sin omsorg om de ”får” som skulle följa honom. Både hans gärningar och hans ord vittnade om att det rådde enighet, inte oenighet, mellan honom och hans Fader, en tanke som han ytterligare betonade i sitt svar. (Joh 10:25, 26, 37, 38; jfr Joh 4:34; 5:30; 6:38–40; 8:16–18.) Även när det gällde ”fåren” var han och hans Fader fullständigt eniga; båda ville skydda ”fåren” och leda dem till evigt liv. (Joh 10:27–29; jfr Hes 34:23, 24.) Jesu bön om att alla hans lärjungar, också de framtida, skulle vara ”ett” visar att enheten, eller gemenskapen, mellan Jesus och hans Fader inte handlade om att de var en och samma person utan att de var ”ett” när det gällde avsikt och handling. På det sättet kunde Jesu lärjungar ”alla ... vara ett”, alldeles som han och hans Fader var ”ett”. (Joh 17:20–23)

I överensstämmelse med detta gav Jesus följande svar på en fråga som Tomas ställde: ”Om ni hade känt mig, skulle ni också ha känt min Fader; alltifrån detta ögonblick känner ni honom och har sett honom.” Och på en fråga från Filippus svarade han: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh 14:5–9) Återigen visar Jesu efterföljande förklaring att detta berodde på att han troget representerade Fadern, talade Faderns ord och utförde Faderns gärningar. (Joh 14:10, 11; jfr Joh 12:28, 44–49.) Det var vid samma tillfälle, kvällen före sin död, som Jesus sade till just dessa lärjungar: ”Fadern är större än jag.” (Joh 14:28)

Att det kan sägas att lärjungarna ”såg” Fadern när de såg Jesus kan också förstås i ljuset av andra bibliska exempel. Jakob sade till Esau: ”Jag [har] sett ditt ansikte som om jag såg Guds ansikte, då du har tagit emot mig välvilligt.” Jakob sade detta därför att Esaus reaktion var i harmoni med det han hade bett till Gud om. (1Mo 33:9–11; 32:9–12) När Gud hade talat till Job ur en stormvind och med hjälp av frågor gett honom en klarare förståelse sade Job: ”Genom hörsägen hade jag hört om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.” (Job 38:1; 42:5; se också Dom 13:21, 22.) Hans ”hjärtas ögon” hade blivit upplysta. (Jfr Ef 1:18.) Att Jesu ord om att se Fadern skall förstås bildligt och inte bokstavligt framgår av hans eget uttalande i Johannes 6:45 samt av det Johannes skrev långt efter Jesu död: ”Ingen människa har någonsin sett Gud; den enfödde guden, som befinner sig på platsen vid Faderns bröst, denne har utförligt beskrivit honom.” (Joh 1:18; 1Jo 4:12)

Vad menade Tomas när han sade till Jesus: ”Min Herre och min Gud”?

När Jesus visade sig för Tomas och de andra apostlarna och skingrade Tomas tvivel beträffande Jesu uppståndelse från de döda, vände sig den överbevisade Tomas till Jesus och utbrast: ”Min Herre och min Gud [ordagr.: ”Herren min och Guden (ho Theọs) min”]!” (Joh 20:24–29) Vissa kännare uppfattar detta som ett utrop av förvåning som uttalades inför Jesus men som var riktat till Gud, hans Fader. Men andra anser att den grekiska ordalydelsen är sådan att orden måste ha riktats till Jesus. Även om detta är fallet måste uttalandet ”min Herre och min Gud” vara i harmoni med de inspirerade Skrifterna i övrigt. Skildringen visar att Jesus tidigare hade sänt följande budskap till lärjungarna: ”Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.” (Joh 20:17) Därför finns det ingen anledning att tro att Tomas menade att Jesus var den allsmäktige Guden. Efter att ha berättat om Tomas möte med den uppståndne Jesus säger skribenten själv, Johannes, om denna och andra skildringar: ”Men  dessa har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni, därför att ni tror, skall ha liv genom hans namn.” (Joh 20:30, 31)

Tomas kan alltså ha kallat Jesus ”min Gud” i den bemärkelsen att Jesus var ”en gud”, men inte den allsmäktige Guden, ”den ende sanne Guden”, som Tomas ofta hade hört Jesus be till. (Joh 17:1–3) Han kan också ha kallat Jesus ”min Gud” på ett sätt som påminde om hur hans förfäder hade tilltalat himmelska sändebud, vilket det berättas om i de hebreiska skrifterna, som Tomas kände väl till. Vid flera av de tillfällen då Jehova sände en ängel till människor på jorden blev ängeln tilltalad eller omtalad som om han vore Jehova Gud själv. (Jfr 1Mo 16:7–11, 13; 18:1–5, 22–33; 32:24–30; Dom 6:11–15; 13:20–22.) Detta beror på att ängeln agerade som Jehovas representant, talade i hans namn och kanske talade i första person singular och till och med sade: ”Jag är den sanne Guden.” (1Mo 31:11–13; Dom 2:1–5) Tomas kan därför ha tilltalat Jesus med orden ”min Gud” i denna bemärkelse och därmed erkänt Jesus som den sanne Gudens representant och talesman. Oavsett hur det förhåller sig, var Tomas ord givetvis inte i strid med det tydliga uttalande som han hade hört Jesus göra: ”Fadern är större än jag.” (Joh 14:28)

Hans födelse på jorden. Innan Jesus föddes som människa hade änglar visat sig på jorden i människogestalt. Tydligtvis tog de sig kroppar som var passande för situationen och dematerialiserade sig sedan när uppdraget var slutfört. (1Mo 19:1–3; Dom 6:20–22; 13:15–20) De var därför hela tiden andevarelser och använde bara tillfälligtvis fysiska kroppar. Men så var inte fallet när Guds Son kom till jorden och blev människan Jesus. I Johannes 1:14 sägs det: ”Ordet blev kött och bodde ibland oss.” Av den anledningen kunde han kalla sig ”Människosonen”. (Joh 1:51; 3:14, 15) Somliga riktar uppmärksamheten på uttrycket ”bodde [ordagr.: ”tältade”, ”bodde i tält”] ibland oss” och menar att detta visar att Jesus inte var en verklig människa utan en inkarnation. Men aposteln Petrus använder ett liknande uttryck om sig själv, och han var ju ingen inkarnation. (2Pe 1:13, 14)

Den inspirerade skildringen lyder: ”Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig emellertid på detta sätt: Medan hans mor, Maria, var trolovad med Josef, visade det sig, innan de hade blivit förenade, att hon var havande genom helig ande.” (Mt 1:18) Innan detta hände hade en ängel från Jehova berättat för jungfrun Maria att hon skulle ”bli med barn” i sitt moderliv genom att Guds heliga ande skulle komma över henne och Guds kraft överskugga henne. (Lu 1:30, 31, 34, 35) Det barn som senare föddes var identiskt med den person som hade levt i himlen som Ordet men var samtidigt verkligen Marias son och således en verklig avkomling av hennes förfäder Abraham, Isak, Jakob, Juda och kung David, alltså en rättmätig arvinge till de löften Gud hade gett dessa. (1Mo 22:15–18; 26:24; 28:10–14; 49:10; 2Sa 7:8, 11–16; Lu 3:23–34; se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI.) Det är därför troligt att den pojke som föddes ärvde vissa fysiska drag av sin judiska mor.

Maria var en avkomling av syndaren Adam och var därför själv ofullkomlig och underställd synden. Man kan därför undra hur Jesus, Marias ”förstfödde” (Lu 2:7), kunde ha en fullkomlig kropp fri från synd. Även om dagens genetiker har lärt sig mycket om ärftlighetslagar och om dominanta och recessiva egenskaper, har de inte kunnat studera resultatet av en förening av fullkomlighet och ofullkomlighet, vilket det var fråga om i Jesu fall. Hur det än gick till säkerställde Guds heliga andes verksamhet att Guds vilja blev genomförd. Som ängeln Gabriel förklarade för Maria skulle ”den Högstes kraft” överskugga henne så att barnet som föddes var heligt, Guds Son. Guds heliga ande bildade så att säga en skyddande mur, så att inget ofullkomligt eller fördärvligt kunde tränga in och skada fostret under utvecklingen från befruktningen och framåt. (Lu 1:35)

 Eftersom det var Guds heliga ande som gjorde födelsen möjlig, var det sin himmelske Fader Jesus hade att tacka för sitt liv som människa, inte sin adoptivfar Josef. (Mt 2:13–15; Lu 3:23) I Hebréerna 10:5 sägs det att det var Jehova Gud som ”beredde” en kropp åt Jesus, och ända från befruktningen var Jesus fullständigt ”obefläckad, skild från syndarna”. (Heb 7:26; jfr Joh 8:46; 1Pe 2:21, 22.)

Den messianska profetian i Jesaja 52:14, där Messias ”utseende” beskrivs som ”vanställt”, måste därför gälla Jesus som Messias endast i bildlig bemärkelse. (Jfr v. 7 i samma kapitel.) I fysiskt avseende var Jesus Kristus fullkomlig, men det budskap om sanning och rättfärdighet som han frimodigt förkunnade gjorde honom frånstötande i de hycklande motståndarnas ögon. De såg honom som Beelsebubs redskap, som en demonbesatt man och som en hädisk bedragare. (Mt 12:24; 27:39–43; Joh 8:48; 15:17–25) På liknande sätt gjorde det budskap som Jesu lärjungar senare förkunnade att de blev en ”vällukt”, ”en doft av liv”, för dem som tog emot budskapet, men en ”doft av död” för dem som avvisade det. (2Kor 2:14–16)

Tiden för hans födelse och längden på hans tjänst. Jesus föddes uppenbarligen i månaden etanim (september/oktober) år 2 f.v.t., döptes vid ungefär samma tid år 29 v.t. och dog omkring kl. 15 fredagen den 14 nisan (mars/april) år 33. Grunden till de här tidsangivelserna är följande:

Jesus föddes ungefär sex månader efter sin släkting Johannes (döparen), under den romerske kejsaren Augustus regering (31 f.v.t.–14 v.t.), medan Quirinius var ståthållare i Syrien (se MÖNSTRING, där det anges när Quirinius troligen innehade det ämbetet) och mot slutet av Herodes den stores tid som kung över Judeen. (Mt 2:1, 13, 20–22; Lu 1:24–31, 36; 2:1, 2, 7)

Hans födelse i förhållande till Herodes död. Årtalet för Herodes död är visserligen omdiskuterat, men många vittnesbörd tyder på att han dog år 1 f.v.t. (Se HERODES nr 1 [Tidpunkten för Herodes död]; KRONOLOGI [Månförmörkelser].) Flera händelser hann äga rum under perioden mellan Jesu födelse och Herodes död. Exempelvis blev Jesus omskuren på åttonde dagen (Lu 2:21), han fördes till templet i Jerusalem 40 dagar efter sin födelse (Lu 2:22, 23; 3Mo 12:1–4, 8), astrologerna färdades ”från östliga trakter” till Betlehem (där Jesus inte längre låg i en krubba utan befann sig i ett hus; Mt 2:1–11; jfr Lu 2:7, 15, 16), Josef och Maria flydde till Egypten med barnet (Mt 2:13–15), och Herodes, som förstod att astrologerna inte hade följt hans anvisning, lät döda alla pojkar i Betlehem och dess omgivning som var i tvåårsåldern och därunder (vilket visar att Jesus då inte var nyfödd) (Mt 2:16–18). Om Jesus föddes på hösten år 2 f.v.t., fanns det tillräckligt med tid för dessa händelser att äga rum mellan hans födelse och Herodes död, som troligen inträffade år 1 f.v.t. Men det finns också andra skäl till att ange år 2 f.v.t. som Jesu födelseår.

Förhållandet mellan hans tjänst och Johannes tjänst. I Lukas 3:1–3 finns ytterligare skäl för de tidsangivelser som ges i början av det här avsnittet. De verserna visar att Johannes döparen började förkunna och döpa under ”femtonde året av kejsar Tiberius regering”. Detta 15:e år sträckte sig från augusti eller september år 28 v.t. till augusti eller september år 29. (Se TIBERIUS.) Någon gång under Johannes tjänst kom Jesus till honom och blev döpt. När Jesus därefter började sin tjänst, var han ”omkring trettio år gammal”. (Lu 3:21–23) När Jesus var 30 år, lika gammal som David var när han blev kung, stod han inte längre under sina jordiska föräldrars myndighet. (2Sa 5:4, 5; jfr Lu 2:51.)

Enligt 4 Moseboken 4:1–3, 22, 23, 29, 30 skulle de som tjänade i helgedomen under lagförbundet vara ”från trettio års ålder och uppåt”. Rimligen var Johannes döparen, som var levit och son till en präst, 30 år gammal när han började sin tjänst, inte i templet, men i den speciella uppgift Jehova hade tilldelat honom. (Lu 1:1–17, 67, 76–79) Att åldersskillnaden mellan Johannes och Jesus uttryckligen nämns (två gånger) och att det finns ett samband mellan de budskap ängeln förmedlade när han först visade sig för att meddela den ene sonens födelse och sedan den andres (Lu 1) ger goda skäl att tro att deras tjänst följde samma tidsschema, dvs. att Johannes (som Jesu förelöpare) började sin tjänst omkring sex månader innan Jesus började sin.

Mot bakgrund av detta bör Johannes födelse ha ägt rum 30 år innan han började sin tjänst i Tiberius 15:e regeringsår; han föddes alltså någon gång mellan augusti/september  år 3 f.v.t. och augusti/september år 2 f.v.t., och Jesus föddes omkring sex månader senare.

Vittnesbörd om att hans tjänst varade i tre och ett halvt år. Med hjälp av ytterligare kronologiska vittnesbörd kan man ange tidpunkten ännu mer exakt. De här vittnesbörden har att göra med hur länge Jesu tjänst varade och när han dog. Profetian i Daniel 9:24–27 (behandlas utförligt i artikeln SJUTTIO VECKOR) visar att Messias skulle framträda i början av den 70:e årsveckan (Dan 9:25) och att hans offerdöd skulle inträffa ”i mitten av” den veckan, varefter lagförbundets slaktoffer och offergåvor inte längre skulle ha någon giltighet. (Dan 9:26, 27; jfr Heb 9:9–14; 10:1–10.) Detta skulle innebära att Jesu Kristi tjänst skulle vara i tre och ett halvt år (hälften av en ”vecka” på sju år).

Om nu Jesu tjänst varade i tre och ett halvt år och slutade med hans död vid påsken, måste denna period ha omfattat sammanlagt fyra påskhögtider. De här fyra påskhögtiderna omtalas i Johannes 2:13; 5:1; 6:4 och 13:1. I Johannes 5:1 nämns inte påsken uttryckligen, utan här talas det om ”en av judarnas högtider [”judarnas högtid”, med bestämd artikel framför ordet för ”högtid” enligt vissa gamla handskrifter]”. Men det finns goda skäl att tro att det är påsken som avses och ingen av de andra årliga högtiderna.

Strax före den här versen, i Johannes 4:35, berättas det att Jesus sade: ”Det [är] ännu ... fyra månader innan skörden kommer.” Skördetiden, särskilt för korn, började omkring påsken (14 nisan). Jesus bör alltså ha sagt detta fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Invigningshögtiden, som infördes efter landsflykten i Babylon, hölls under kislev, men detta var inte en av de stora högtider som krävde att man färdades till Jerusalem. (2Mo 23:14–17; 3Mo 23:4–44) Enligt judisk tradition firades denna högtid runt om i landet i de många synagogorna. (Se INVIGNINGSHÖGTIDEN.) Senare, i Johannes 10:22, nämns det uttryckligen att Jesus en gång var med vid invigningshögtiden i Jerusalem. Men han tycks då ha varit i området ända sedan lövhyddohögtiden och alltså inte ha tagit sig dit bara för att vara med vid invigningshögtiden. Till skillnad från detta visas det tydligt i Johannes 5:1 att det var på grund av ”en av judarnas högtider” som Jesus gick från Galileen (Joh 4:54) till Jerusalem.

Den enda ytterligare högtiden mellan kislev och påsken var purimfesten, som hölls i adar (februari/mars), omkring en månad före påsken. Men även purimfesten, som också infördes efter landsflykten, firades i hemmen och synagogorna runt om i landet. (Se PURIM.) Det mest troliga är därför att det är påskhögtiden som omtalas i Johannes 5:1 och att Jesus gick upp till Jerusalem för att Guds lag till Israel föreskrev det. Det är sant att Johannes därefter berättar om bara några få händelser innan han nämner nästa påskhögtid (Joh 6:4), men av översikten ”De viktigaste händelserna under Jesu jordiska liv” framgår det att Johannes skildring av den första delen av Jesu jordiska tjänst är mycket kortfattad och utelämnar många av de händelser som redan har behandlats av de tre andra evangelieskribenterna. Den omfattande verksamhet som dessa tre andra evangelieskribenter (Matteus, Markus och Lukas) berättar om stöder uppfattningen att det inföll en påskhögtid mellan den som nämns i Johannes 2:13 och den som nämns i Johannes 6:4.

Tidpunkten för hans död. Jesus Kristus dog på våren, på påskdagen, den 14 nisan (abib) enligt den judiska kalendern. (Mt 26:2; Joh 13:1–3; 2Mo 12:1–6; 13:4) Det här året inföll påskdagen på den sjätte dagen i veckan (från solnedgången på torsdagen till solnedgången på fredagen enligt judarnas sätt att räkna). Detta framgår av Johannes 19:31, som visar att den följande dagen var en ”stor” sabbat. Dagen efter påskdagen var alltid en sabbatsdag, oavsett på vilken veckodag den inföll. (3Mo 23:5–7) Men när denna speciella sabbat sammanföll med den vanliga sabbaten (veckans sjunde dag) kallades den en ”stor” sabbat. Jesus dog alltså fredagen den 14 nisan omkring kl. 15. (Lu 23:44–46)

Sammanfattning. Eftersom Jesus dog under vårmånaden nisan, måste hans tjänst, som enligt Daniel 9:24–27 varade i tre och ett halvt år, ha börjat på hösten, omkring månaden etanim (september/oktober). Johannes döparen måste därför ha börjat sin tjänst på våren år 29 (Tiberius 15:e regeringsår) och således ha fötts på våren år 2 f.v.t. Jesus föddes  omkring sex månader senare, på hösten år 2 f.v.t., började sin tjänst 30 år senare på hösten år 29 och dog år 33 (på våren, den 14 nisan).

Inga stöd för att födelsen ägde rum på vintern. Det datum som folk ofta förbinder med Jesu födelse, den 25 december, har alltså inget stöd i Bibeln. Som många uppslagsverk visar var detta ursprungligen datumet för en hednisk högtid. Den jesuitiske teologen Urbanus Holzmeister skriver följande om ursprunget till firandet den 25 december:

”Det medges allmänt i dag att det som ligger till grund för firandet av den 25 december var den fest som hedningarna firade denna dag. Petavius [en fransk jesuitisk lärd, 1583–1652] har redan helt riktigt konstaterat att den 25 december firades som ’den obesegrade solens födelsedag’.

Vittnesbörden angående denna högtid är: a) Furius Dionysius Filocalus kalender, sammanställd år 354 [v.t.], i vilken det sägs: ’25 december, den obesegrade (solens) f(ödelsedag).’ b) Astrologen Antiochus kalender (sammanställd ca år 200 [v.t.]): ’December månad ... 25 ... Solens födelsedag; dagsljuset ökar.’ c) Kejsar Julianus [med tillnamnet Avfällingen, romersk kejsare 361–363 v.t.] anbefallde de idrottstävlingar som skulle hållas vid slutet av året till solens ära, vilken kallades ’den obesegrade solen’.” (Chronologia vitae Christi [Kronologi över Kristi liv], Pontificium Institutum Biblicum, Rom 1933, sid. 46)

Det kanske mest uppenbara vittnesbördet om att Jesus inte kan ha fötts den 25 december är att Bibeln säger att herdar var ute på fälten med sina hjordar den natt Jesus föddes. (Lu 2:8, 12) Regnperioden började redan under höstmånaden bul (oktober/november) (5Mo 11:14), och då förde man in hjordarna under tak om natten. Efterföljande månad, kislev (den nionde månaden i den judiska kalendern, motsvarande november/december), var kall och regnig (Jer 36:22; Esr 10:9, 13), och tebet (december/januari) hade de lägsta temperaturerna under året, och i den månaden kunde det snöa i höglandstrakterna. Att herdar befann sig ute på fälten om natten överensstämmer därför med vittnesbörden om att Jesus föddes tidigt på hösten, i månaden etanim. (Se BUL; KISLEV.)

Ytterligare något som talar emot uppfattningen att Jesus föddes i december är att den romerske kejsaren med all sannolikhet inte skulle ha valt en regnig vintermånad som den månad då hans judiska undersåtar (som ofta var upproriska) skulle resa ”var och en till sin stad” för att inskrivas. (Lu 2:1–3; jfr Mt 24:20; se TEBET.)

De första åren i hans liv. De första åren i Jesu jordiska liv skildras mycket kortfattat. Jesus föddes i Betlehem i Judeen, kung Davids hemstad, och när familjen återvände från Egypten slog man sig ner i Nasaret i Galileen – allt i överensstämmelse med inspirerade profetior. (Mt 2:4–6, 14, 15, 19–23; Mik 5:2; Hos 11:1; Jes 11:1; Jer 23:5) Jesu adoptivfar, Josef, var snickare (Mt 13:55) och tydligen förhållandevis fattig (jfr Lu 2:22–24 med 3Mo 12:8). Jesus, som fick sova i ett stall under sitt första dygn som människa, levde uppenbarligen under enkla förhållanden i sin barndom. Historiskt sett var Nasaret ingen framträdande stad, även om två viktiga handelsvägar passerade i närheten. Kanske var det många judar som såg ner på staden. (Jfr Joh 1:46; se BILDER, bd 2, sid. 537, 539; NASARET.)

Det sägs inget om de första åren i Jesu liv förutom att ”pojken växte till och blev stark och uppfylldes av vishet, och Guds ynnest förblev över honom”. (Lu 2:40) Med tiden växte familjen, och Josef och Maria fick fyra söner och några döttrar. (Mt 13:54–56) Marias ”förstfödde” son (Lu 2:7) växte alltså inte upp som enda barnet. Detta är säkert förklaringen till att Jesu föräldrar en gång började hemresan från Jerusalem utan att märka att Jesus, deras äldsta barn, inte fanns med i följet. Den här händelsen, då Jesus som 12-åring besökte templet och där samtalade med de judiska lärarna på ett sätt som gjorde dem förbluffade, är den enda episoden i hans uppväxt som beskrivs mer utförligt. (BILD, bd 2, sid. 538) Det svar Jesus gav sina oroliga föräldrar när de fann honom där visar att han visste om att han hade fötts på ett mirakulöst sätt och att han förstod att han skulle bli Messias. (Lu 2:41–52) Rimligtvis hade hans mor och hans adoptivfar berättat för honom om de upplysningar de hade fått genom Jehovas ängel och de profetior Simeon och Hanna hade uttalat när han första gången togs med  till templet 40 dagar efter sin födelse. (Mt 1:20–25; 2:13, 14, 19–21; Lu 1:26–38; 2:8–38)

Det finns inget som tyder på att Jesus hade mirakulös kraft eller gjorde underverk under sin barndom, som det framställs i fantasifulla skildringar i vissa apokryfiska böcker, till exempel det så kallade Tomas barndomsevangelium. Det underverk han utförde när han förvandlade vatten till vin, vilket skedde i Kana efter det att han hade inlett sin tjänst, var ”början på ... [hans] tecken”. (Joh 2:1–11) Och när Jesus bodde hos sin familj i Nasaret, stoltserade han tydligen inte med sin vishet och överlägsenhet som fullkomlig människa, något som kan framgå av att hans halvbröder inte utövade tro på honom under hans jordiska tjänst och att de flesta av Nasarets invånare misstrodde honom. (Joh 7:1–5; Mk 6:1, 4–6)

Men Jesus var uppenbarligen ändå väl känd i Nasaret (Mt 13:54–56; Lu 4:22); hans utmärkta egenskaper och personlighet måste ha uppmärksammats, åtminstone av dem som satte värde på rättfärdighet och godhet. (Jfr Mt 3:13, 14.) Han var regelbundet med i synagogan varje sabbat. Han måste ha fått utbildning, eftersom han kunde hitta och läsa avsnitt i de heliga skrifterna, men han studerade inte vid de rabbinska skolorna. (Lu 4:16; Joh 7:14–16)

Att skildringen av de första åren är så kortfattad beror på att Jehova ännu inte hade smort Jesus till ”Messias” (Mt 16:16) och att Jesus inte hade påbörjat det gudagivna uppdrag som väntade honom. Hans barndom och uppväxt var liksom hans födelse bara nödvändiga förutsättningar för att målet skulle uppnås. Som Jesus senare sade till den romerske ståthållaren Pilatus: ”För detta har jag fötts, och för detta har jag kommit hit till världen: att jag skall vittna för sanningen.” (Joh 18:37)

Hans dop. Det var när helig ande utgöts vid Jesu dop som Jesus verkligen blev Messias, eller Kristus, Guds Smorde (det var uppenbarligen i profetisk bemärkelse som änglar använde denna titel om honom vid hans födelse; Lu 2:9–11; se också v. 25, 26). I sex månader hade Johannes berett vägen för ”Guds medel till räddning”. (Lu 3:1–6) Jesus, som nu var ”omkring trettio år gammal”, blev döpt trots de invändningar Johannes först gjorde på grund av att han fram till dess bara hade döpt ångerfulla syndare. (Mt 3:1, 6, 13–17; Lu 3:21–23) Eftersom Jesus var syndfri, vittnade hans dop i stället om att han framställde sig för att göra sin Faders vilja. (Jfr Heb 10:5–9.) När Jesus hade stigit ”upp ur vattnet”, och medan han bad, ”såg han himlarna bli skilda åt”, och Guds ande sänkte sig ner över honom ”i kroppslig gestalt lik en duva”. Jehovas röst ljöd från himlen: ”Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.” (Mt 3:16, 17; Mk 1:9–11; Lu 3:21, 22)

Att Guds ande utgöts över Jesus ledde utan tvivel till att hans sinne blev upplyst på många sätt. Hans uttalanden därefter, inte minst den innerliga bön han bad till sin Fader under påsknatten år 33, visar att han mindes sin föremänskliga tillvaro, både det han hade hört sin Fader säga och det han hade sett honom göra, och den härlighet han själv hade haft i himlen. (Joh 6:46; 7:28, 29; 8:26, 28, 38; 14:2; 17:5) Det är mycket möjligt att det var när han blev döpt och smord som han återfick minnet av allt detta.

I och med att Jesus blev smord med helig ande blev han utsedd och bemyndigad att förkunna och undervisa (Lu 4:16–21) och att tjäna som Guds profet (Apg 3:22–26). Men framför allt blev han utsedd och bemyndigad att vara Jehovas utlovade kung, arvingen till Davids tron (Lu 1:32, 33, 69; Heb 1:8, 9) och till ett evigt kungarike. Av den anledningen kunde han senare säga till fariséerna: ”Guds kungarike är i er mitt.” (Lu 17:20, 21) Dessutom blev Jesus smord till att tjäna som Guds överstepräst, inte som avkomling av Aron, utan efter kungen och prästen Melkisedeks sätt. (Heb 5:1, 4–10; 7:11–17)

Jesus hade varit Guds Son ända från födelsen, precis som den fullkomlige Adam hade varit ”son till Gud”. (Lu 3:38; 1:35) Ängeln Gabriel hade kallat Jesus Guds son redan innan han hade fötts. Det verkar därför rimligt att anta att orden: ”Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig” (Mk 1:11), som Fadern uttalade efter Jesu dop och då Jesus blev smord med Guds ande, inte bara var ett erkännande av Jesu identitet. Allt tyder på att Jesus då föddes eller frambringades av Gud som hans Son, att han föddes ”på nytt”, med utsikten att återfå livet som andeson till Gud i himlen. (Jfr Joh 3:3–6; 6:51; 10:17, 18; se DOP; ENFÖDD.)

Hans viktiga uppgift i samband med Guds avsikter. Jehova Gud ansåg det lämpligt  att göra sin förstfödde Son till nyckelpersonen i genomförandet av alla sina avsikter (Joh 1:14–18; Kol 1:18–20; 2:8, 9), brännpunkten där ljuset från alla profetior skulle mötas och varifrån deras ljus skulle stråla ut (1Pe 1:10–12; Upp 19:10; Joh 1:3–9), lösningen på alla de problem som Satans uppror hade skapat (Heb 2:5–9, 14, 15; 1Jo 3:8) och grunden på vilken Gud skulle bygga alla kommande anordningar till bestående nytta för sin universella familj i himlen och på jorden (Ef 1:8–10; 2:20; 1Pe 2:4–8). Med tanke på sin viktiga uppgift i samband med Guds avsikter kunde Jesus med rätta och utan överdrift säga: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Den ”heliga hemligheten”. Guds avsikt, så som den uppenbarades i Jesus Kristus, var en ”helig hemlighet” eller ett ”mysterium” som förtegs ”i långliga tider”. (Rom 16:25–27) I mer än 4 000 år, ända sedan upproret i Eden, hade troende människor väntat på uppfyllelsen av Guds löfte om en ”avkomma” som skulle krossa huvudet på ormen, Guds store motståndare, och därmed befria mänskligheten. (1Mo 3:15) I nästan 2 000 år hade de satt sitt hopp till Jehovas förbund med Abraham om en ”avkomma” som skulle ”ta sina fienders port i besittning” och som alla jordens nationer skulle välsigna sig genom. (1Mo 22:15–18)

Till sist, ”när tiden var fullbordad, sände Gud ut sin Son”, och genom honom uppenbarade han innebörden av den ”heliga hemligheten”. Genom Sonen gav Gud dessutom det slutgiltiga svaret på den stridsfråga som hans store motståndare hade väckt (se JEHOVA [Den stora stridsfrågan är en moralisk fråga]) och tillhandahöll medlet till att befria alla lydiga människor från synd och död, nämligen sin Sons lösenoffer. (Gal 4:4; 1Ti 3:16; Joh 14:30; 16:33; Mt 20:28) Därmed undanröjde Jehova Gud all osäkerhet eller oklarhet hos sina tjänare beträffande sina avsikter. Därför kunde aposteln Paulus säga: ”Oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ genom honom [Jesus Kristus].” (2Kor 1:19–22)

Att den ”heliga hemligheten” blev uppenbarad bestod inte bara i att det blev klarlagt att den gällde Guds Son. Hemligheten handlade också om den uppgift Sonen, Jesus Kristus, hade fått i samband med Guds avsikt och hur denna avsikt skulle uppenbaras och genomföras genom honom. Denna avsikt, som så länge hade varit en hemlighet, gällde ”en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef 1:9, 10)

Den ”heliga hemlighet” som är förbunden med Kristus Jesus omfattar bland annat att han skall leda en ny himmelsk regering. Regeringens medlemmar utväljs bland människor (judar och icke-judar) på jorden, och dess domän skall omfatta både himlen och jorden. I den syn som skildras i Daniel 7:13, 14 träder därför en som är ”lik en människoson” (en benämning som senare ett flertal gånger används om Kristus; Mt 12:40; 24:30; Lu 17:26; jfr Upp 14:14) inför Jehovas himmelska tron, och åt honom ges ”herravälde och ära och kungamakt, för att alla folk, folkgrupper och språk ... [skall] tjäna honom”. Men i samma syn visas det att även ”den Allrahögstes heliga” skall få del i ”kungariket och herraväldet och storheten” tillsammans med denne ”människoson”. (Dan 7:27) När Jesus var på jorden utvalde han bland sina lärjungar de första blivande medlemmarna av sin regering. Sedan de hade ”stannat kvar” hos honom under hans prövningar slöt han ett förbund med dem om ett kungarike, och han bad till sin Fader om att de skulle bli helgade (eller göras ”heliga”). I sin bön sade han: ”Jag [vill] att där jag är också de må vara med mig, för att betrakta min härlighet som du har gett mig.” (Lu 22:28, 29; Joh 17:5, 17, 24) Eftersom den kristna församlingen på det här sättet är förenad med Kristus, ingår även den i den ”heliga hemligheten”, något som den inspirerade aposteln visade längre fram. (Ef 3:1–11; 5:32; Kol 1:26, 27; se HELIG HEMLIGHET.)

”Främste förmedlaren av liv”. Som ett uttryck för Faderns oförtjänta omtanke offrade Kristus Jesus sitt fullkomliga människoliv. Därigenom blev det möjligt för Kristi utvalda lärjungar att bli förenade med honom i hans himmelska regering och dessutom för andra att bli jordiska undersåtar under hans kungarikes styre. (Mt 6:10; Joh 3:16; Ef 1:7; Heb 2:5; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.) På det sättet blev han ”den främste förmedlaren av liv [”livets furste”, SFB, 1917]” för hela mänskligheten. (Apg 3:15) Det grekiska  uttryck som används här har grundbetydelsen ”den främste ledaren”. Ett besläktat ord används om Mose när han omtalas som ”styresman” i Israel. (Apg 7:27, 35)

Som ”den främste förmedlaren av liv”, eller ”vägvisaren till livet” (2000), införde Jesus Kristus något nytt och väsentligt när det gällde människans möjlighet att uppnå evigt liv – han blev en medlare mellan Gud och människor. I sin ställning som medlare har han också en förvaltande funktion. Han är Guds överstepräst som kan rena människor från all synd och befria dem från syndens dödliga verkningar (Heb 3:1, 2; 4:14; 7:23–25; 8:1–3); han är den förordnade domaren som har anförtrotts all rättskipning, vilket innebär att han med urskillning ger välsignelserna som kommer av hans lösenoffer åt dem som visar sig värdiga att få leva under hans kungavälde (Joh 5:22–27; Apg 10:42, 43); dessutom är det genom honom de dödas uppståndelse äger rum (Joh 5:28, 29; 6:39, 40). Eftersom Jehova Gud har beslutat att använda sin Son på det här sättet, ”finns [det] ingen räddning i någon annan, för det finns inte under himlen något annat namn, som har blivit givet bland människor, genom vilket vi skall bli räddade”. (Apg 4:12; jfr 1Jo 5:11–13.)

Eftersom Jesu ”namn” omfattar denna sida av hans myndighet, kunde hans lärjungar, som representanter för denne främste förmedlare av liv, genom detta namn bota sjukdomar som berodde på den nedärvda synden och till och med uppväcka döda. (Apg 3:6, 15, 16; 4:7–11; 9:36–41; 20:7–12)

Den fulla innebörden av hans ”namn”. Jesu död på en tortyrpåle är av avgörande betydelse för människans räddning, men det räcker inte med att bara godta detta för att det skall kunna sägas att man har tro på Jesu namn. (Apg 10:43) Efter sin uppståndelse sade Jesus till sina lärjungar: ”All myndighet i himlen och på jorden har blivit mig given.” (Mt 28:18) Därmed visade han att han leder en regering som härskar över hela universum. Aposteln Paulus förklarade att Jesu Fader har lagt ”allt under honom [Jesus]”, givetvis med undantag av ”den som har lagt allt under honom”, dvs. Jehova, den suveräne Guden. (1Kor 15:27; Heb 1:1–14; 2:8) Jesu Kristi ”namn” är därför ”förnämligare” än Guds änglars namn i det avseendet att hans namn omfattar eller står för hela den verkställande myndighet som Jehova har gett honom. (Heb 1:3, 4) Bara de som villigt erkänner detta ”namn” och böjer sig för det genom att underordna sig den myndighet det representerar får evigt liv. (Apg 4:12; Ef 1:19–23; Flp 2:9–11) De måste uppriktigt och utan hyckleri följa Jesu exempel och i tro lyda de bud han gav. (Mt 7:21–23; Rom 1:5; 1Jo 3:23)

Vad avses med Jesu ”namn” för vars skull de kristna blir hatade av alla nationer?

Ett exempel på just den här betydelsen av Jesu ”namn” finns i hans profetiska ord till sina efterföljare: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull.” (Mt 24:9; se också Mt 10:22; Joh 15:20, 21; Apg 9:15, 16.) Detta skulle uppenbarligen inte bero på hans namn som Återlösare eller Friköpare, utan på hans namn som Guds förordnade Härskare, kungarnas Kung, som alla nationer måste böja sig för som ett tecken på underordnande för att inte bli tillintetgjorda. (Upp 19:11–16; jfr Ps 2:7–12.)

Att demonerna lydde Jesu befallning om att fara ut ur människor berodde inte på att Jesus var Guds offerlamm, utan med all säkerhet på den myndighet hans namn stod för; han var Rikets smorde kung och hade myndighet att kalla på, inte bara en legion, utan tolv legioner änglar, som kunde driva ut alla demoner som motsatte sig hans befallning att lämna en människa. (Mk 5:1–13; 9:25–29; Mt 12:28, 29; 26:53; jfr Dan 10:5, 6, 12, 13.) Jesu trogna apostlar fick myndighet att driva ut demoner i hans namn både före och efter hans död. (Lu 9:1; 10:17; Apg 16:16–18) Men när den judiske prästen Skevas söner försökte använda Jesu namn på det sättet, motsatte sig den onda anden deras rätt att använda den myndighet namnet representerade och fick den demonbesatte mannen att angripa och misshandla dem. (Apg 19:13–17)

När Jesu efterföljare hänvisade till hans ”namn”, använde de ofta uttryck som ”Herren Jesu namn” och ”vår Herre Jesu Kristi namn”. (Apg 8:16; 15:26; 19:5, 13, 17; 1Kor 1:2, 10; Ef 5:20; Kol 3:17) De erkände Jesus som  sin Herre, inte bara för att han var den som Gud hade utsett till deras återköpare och som var deras ägare i kraft av lösenoffret (1Kor 6:20; 7:22, 23; 1Pe 1:18, 19; Jud 4), utan också på grund av hans ställning och myndighet som kung. När Jesu efterföljare förkunnade (Apg 5:29–32, 40–42), döpte lärjungar (Mt 28:18–20; Apg 2:38; jfr 1Kor 1:13–15), uteslöt omoraliska personer (1Kor 5:4, 5) och förmanade och vägledde de kristna församlingar som de var herdar för (1Kor 1:10; 2Th 3:6), gjorde de det med hela den kungliga och prästerliga myndighet som Jesu namn representerade. Det ligger därför i sakens natur att de som Jesus godkänner och ger liv inte kan sätta tro till eller visa trohet mot något annat ”namn” som påstås representera Guds styre, utan de måste visa obrytbar lojalitet mot Guds utnämnde kungs, Herren Jesu Kristi, ”namn”. (Mt 12:18, 21; Upp 2:13; 3:8; se GUD, NÄRMA SIG.)

Han skulle ”vittna för sanningen”. Pilatus frågade Jesus: ”Nåväl, då är du en kung, eller hur?” Jesu svar löd: ”Du själv säger att jag är en kung. För detta har jag fötts, och för detta har jag kommit hit till världen: att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” (Joh 18:37; se RÄTTSSAK, RÄTTSTVIST [Rättegången mot Jesus].) Bibeln visar att den sanning Jesus vittnade för inte bara var sanning i allmänhet. Det var den allt överskuggande sanningen om vad Guds avsikter var och är, en sanning som byggde på något så fundamentalt som Guds suveräna vilja och hans förmåga att genomföra sin vilja. Under sin tjänst uppenbarade Jesus att denna sanning, som ingick i ”den heliga hemligheten”, gällde Guds rike med Jesus Kristus, ”son till David”, som kung och präst uppsatt på tronen. Detta var också kärnan i det budskap som änglarna förkunnade före och vid Jesu födelse i Betlehem i Judeen, Davids stad. (Lu 1:32, 33; 2:10–14; 3:31)

För att fullgöra sin tjänst att vittna för sanningen behövde Jesus göra mer än att bara tala, förkunna och undervisa. Förutom att han fick avstå från sin himmelska härlighet för att kunna födas som människa krävdes det av honom att han uppfyllde allt som var profeterat om honom, däribland alla skuggor eller förebilder i lagförbundet. (Kol 2:16, 17; Heb 10:1) För att bekräfta sanningen i sin Faders profetiska ord och löften måste Jesus leva på ett sådant sätt att denna sanning blev verklighet och uppfylla den genom det han sade och gjorde, genom hur han levde sitt liv och genom hur han dog. Det krävdes alltså att han var sanningen, den personifierade sanningen, något han själv sade att han var. (Joh 14:6)

Därför kunde aposteln Johannes skriva att Jesus var ”full av oförtjänt omtanke och sanning” och att även om ”lagen gavs genom Mose”, så kom ”den oförtjänta omtanken och sanningen ... till genom Jesus Kristus”. (Joh 1:14, 17) Genom att Jesus föddes som människa, ställde sig till förfogande för Gud genom vattendopet, utförde offentlig tjänst för Guds kungarikes sak i tre och ett halvt år, dog trogen mot Gud och blev uppväckt till himmelskt liv – i och med alla dessa historiska händelser – kom Guds sanning till, dvs. den blev till verklighet. (Jfr Joh 1:18; Kol 2:17.) Genom sin levnadsbana vittnade Jesus således för sanningen, för det Gud hade lovat. Jesus var alltså ingen förebildlig Messias, eller Kristus. Han var den verklige Messias som var utlovad. Han var ingen förebildlig kung och präst. Han var den sanne och egentlige kungen och prästen, som förebilderna hade pekat fram emot. (Rom 15:8–12; jfr Ps 18:49; 117:1; 5Mo 32:43; Jes 11:10.)

Detta var den sanning som skulle göra människor ”fria” om de visade att de var ”på sanningens sida” genom att erkänna Jesu uppgift i samband med Guds avsikter. (Joh 8:32–36; 18:37) Att ignorera Guds avsikt gällande hans Son, att bygga sina förhoppningar på en annan grund, att göra upp planer för sitt liv med en annan utgångspunkt vore detsamma som att tro en lögn, att låta sig luras, att följa lögnens fader, Guds motståndare. (Mt 7:24–27; Joh 8:42–47) Det skulle innebära att man fick dö i sina synder. (Joh 8:23, 24) Av den orsaken undandrog sig inte Jesus från att förkunna om sin plats i Guds avsikter.

Det är sant att Jesus allvarligt förmanade lärjungarna att inte basunera ut att han var Messias (Mt 16:20; Mk 8:29, 30) och att han själv sällan uttryckligen sade att han var Kristus, eller Messias, förutom när han talade enskilt med lärjungarna (Mk 9:33, 38, 41; Lu 9:20, 21; Joh 17:3). Men han riktade ofta och frimodigt uppmärksamheten på hur profetiorna  och hans gärningar visade att han var Messias. (Mt 22:41–46; Joh 5:31–39, 45–47; 7:25–31) När Jesus en gång satt vid en brunn ”uttröttad av vandringen”, berättade han vem han var för en samarisk kvinna, kanske för att väcka nyfikenheten hos stadens invånare och få dem att komma ut till honom, vilket i varje fall blev resultatet. (Joh 4:6, 25–30) Endast ett påstående om att han var Messias skulle inte ha betytt någonting om det inte åtföljdes av bevis. Men när allt kom omkring måste de som såg och hörde ha tro för att godta de slutsatser som bevisen ofelbart pekade mot. (Lu 22:66–71; Joh 4:39–42; 10:24–27; 12:34–36)

Prövad och fullkomnad. Jehova Gud visade sin Son största möjliga förtroende när han gav honom uppdraget att stiga ner till jorden och tjäna som den utlovade Messias. Guds avsikt att frambringa en ”avkomma” (1Mo 3:15), Messias, som skulle tjäna som hans offerlamm, var ”förutkänd” av honom ”före världens grundläggning” (1Pe 1:19, 20), ett uttryck som behandlas i artikeln FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE (Hur Messias var förutbestämd). Bibeln anger emellertid inte när Jehova utnämnde eller informerade den som skulle utföra uppdraget – det kan ha skett direkt efter upproret i Eden eller längre fram. De höga krav som ställdes på denne, i synnerhet att han skulle kunna vara ett lösenoffer, uteslöt alla ofullkomliga människor, men inte de fullkomliga andesönerna. Bland alla sina miljontals andesöner utsåg Jehova en till det här uppdraget: sin Förstfödde, Ordet. (Jfr Heb 1:5, 6.)

Guds Son accepterade villigt uppdraget. Det framgår av Filipperna 2:5–8, där det sägs att han ”utblottade sig själv”, genom att han avstod från sin himmelska härlighet och sin andliga natur, och ”tog en slavs gestalt”, genom att han gick med på att hans liv överfördes till det jordiska, materiella, mänskliga planet. Uppdraget han hade framför sig innebar ett kolossalt ansvar; oerhört mycket stod på spel. Om han förblev trogen, skulle han motbevisa Satans påstående om att Guds tjänare skulle förneka honom om de fick uppleva umbäranden, lidanden och prövningar, ett påstående som finns omnämnt i berättelsen om Job. (Job 1:6–12; 2:2–6) Som Guds förstfödde Son kunde Jesus mer än någon annan av Guds skapelser ge ett avgörande svar på den anklagelsen, och han kunde ge det bästa beviset till stöd för sin Faders sida i den stora stridsfrågan om det rättmätiga i Jehovas universella suveränitet. Därigenom skulle han visa sig vara ”Amen, det trogna och sanna vittnet”. (Upp 3:14) Om han misslyckades, skulle han dra större smälek över sin Faders namn än någon annan skulle kunna göra.

När Jehova utvalde sin enfödde Son lade han givetvis inte sina händer på honom förhastat med risk att själv bli delaktig i eventuella synder – Jesus var ju ingen novis som lätt kunde bli ”uppblåst av högmod och råka in under den dom som är avkunnad över Djävulen”. (Jfr 1Ti 5:22; 3:6.) Jehova kände sin Son ”helt och fullt” genom det nära förhållande han hade haft till honom under otaliga år (Mt 11:27; jfr 1Mo 22:12; Neh 9:7, 8) och kunde därför utse honom till att uppfylla de ofelbara profetiorna i sitt ord (Jes 46:10, 11). Jehova Gud garanterade alltså inte egenmäktigt eller automatiskt att Sonen skulle ha ”säker framgång” när han tilldelade honom uppgiften som den utlovade Messias (Jes 55:11), något som predestinationsläran framhåller.

Sonen hade aldrig genomgått ett sådant prov som det han nu hade framför sig, men han hade visat sin trohet och hängivenhet på andra sätt. Han hade redan haft ett stort ansvar som Guds talesman, Ordet. Men han hade aldrig missbrukat sin ställning och myndighet, som Guds jordiske talesman Mose en gång gjorde. (4Mo 20:9–13; 5Mo 32:48–51; Jud 9) Eftersom Sonen var den som allting hade skapats genom, var han en gud, ”den enfödde guden” (Joh 1:18), och hade alltså en högre ställning och var omgiven av större härlighet än alla Guds övriga andesöner. Ändå blev han inte högmodig. (Se motsatsen i Hes 28:14–17.) Sonen hade därför redan bevisat sin lojalitet, ödmjukhet och hängivenhet i många avseenden.

Det här kan belysas med hjälp av det prov som Guds förste jordiske son, Adam, ställdes inför. Det provet krävde inte uthållighet under förföljelse eller lidande, utan bara att Adam lydigt respekterade Guds vilja med avseende på trädet för kunskap om gott och ont. (1Mo 2:16, 17; se TRÄD.) Satans uppror och den frestelse han kom med ingick inte  i det ursprungliga prov som Gud satte de två första människorna på, utan detta tillkom senare och hade inte sitt upphov hos Gud. Det ursprungliga provet omfattade heller inte den frestelse som Adam blev utsatt för i och med Evas överträdelse. (1Mo 3:6, 12) Det prov Adam ställdes inför kunde alltså ha genomförts utan några frestelser eller någon påverkan utifrån till orätta handlingar, eftersom det helt och hållet handlade om Adams hjärta – hans kärlek till Gud och hans fullständiga osjälviskhet. (Ord 4:23) Om Adam hade visat sig trogen, skulle han ha fått lov att ta frukt av ”livets träd och äta och leva till oöverskådlig tid” som en prövad och godkänd jordisk son till Gud (1Mo 3:22), allt detta utan att ha blivit utsatt för dålig påverkan, frestelse, förföljelse eller lidande.

Man bör också lägga märke till att den andeson som blev Satan genom att vända sig bort från att tjäna Gud inte gjorde detta för att någon hade förföljt honom eller frestat honom att handla orätt. Gud hade absolut inte utsatt honom för det, för han prövar ingen ”med det som är ont”. Ändå förblev denne andeson inte lojal, för han lät sig ”dras och lockas av sitt eget begär”, varefter han syndade genom att göra uppror. (Jak 1:13–15) Hans kärlek bestod inte provet.

Den stridsfråga som Guds store motståndare hade väckt krävde emellertid att Sonen, i egenskap av den utlovade Messias och den blivande kungen i Guds rike, nu fick sin ostrafflighet prövad under nya förhållanden. Dessutom var det nödvändigt med detta prov och de tillhörande lidandena för att han skulle kunna bli fullkomnad för ställningen som Guds överstepräst för hela mänskligheten. (Heb 5:9, 10) För att kunna uppfylla de krav som skulle ställas på honom som den främste förmedlaren av räddning ”måste han i alla avseenden bli lik sina ’bröder’ [dem som blev hans smorda efterföljare], för att han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst”. Han måste uthärda svårigheter och lidanden för att kunna ”komma dem till hjälp som ... sätts på prov” och hysa medkänsla med deras svagheter som ”en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd”. Fastän han var fullkomlig och syndfri skulle han kunna vara ”skonsam mot dem som är okunniga och far vilse”. Endast genom en sådan överstepräst kunde ofullkomliga människor ”med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid”. (Heb 2:10–18; 4:15–5:2; jfr Lu 9:22.)

Ändå en person med handlingsfrihet. Jesus sade att alla profetior om Messias med säkerhet skulle förverkligas, att de ”måste uppfyllas”. (Lu 24:44–47; Mt 16:21; jfr Mt 5:17.) Men detta fritog inte Guds Son från ansvar, och det tog inte ifrån honom friheten att välja om han skulle vara trogen eller inte. Utgången berodde inte enbart på den allsmäktige Guden, Jehova. Hans Son behövde göra sin del för att profetiorna skulle uppfyllas. Gud förvissade sig om att detta skulle ske genom sitt förståndiga val av den som skulle utföra uppdraget, hans ”älskade Son”. (Kol 1:13) Att Sonen fortfarande hade sin fria vilja och använde den medan han var på jorden framgår klart och tydligt. Jesus talade om sin egen vilja och visade att han frivilligt underordnade sig sin Faders vilja (Mt 16:21–23; Joh 4:34; 5:30; 6:38), och han arbetade medvetet för att uppdraget skulle genomföras så som det var beskrivet i Guds ord (Mt 3:15; 5:17, 18; 13:10–17, 34, 35; 26:52–54; Mk 1:14, 15; Lu 4:21). Naturligtvis fanns det också profetior som Jesus inte själv kunde påverka uppfyllelsen av, till exempel de som uppfylldes efter hans död. (Mt 12:40; 26:55, 56; Joh 18:31, 32; 19:23, 24, 36, 37) Skildringen av det som hände kvällen före hans död visar tydligt vilken personlig ansträngning som krävdes av honom när han fogade sin egen vilja efter sin Faders överordnade vilja, Fadern som var mycket visare än han själv. (Mt 26:36–44; Lu 22:42–44) Skildringen visar också att Jesus, trots att han var fullkomlig, insåg att han som människa var helt beroende av sin Fader, Jehova Gud, för att få den styrka han behövde i nödens stund. (Joh 12:23, 27, 28; Heb 5:7)

Jesus hade därför mycket att meditera över och att hämta styrka inför under de 40 dagar han fastade (precis som Mose hade gjort) i vildmarken efter det att han hade blivit döpt och smord. (2Mo 34:28; Lu 4:1, 2) I vildmarken konfronterades han med sin Faders motståndare, Satan, Djävulen. Med hjälp av en taktik som liknade den som Satan hade använt i Edens trädgård försökte denne motståndare  nu förleda Jesus till att vara självisk, att upphöja sig själv och att förneka sin Faders suveräna ställning. Till skillnad från Adam bevarade Jesus (”den siste Adam”) sin ostrafflighet, och genom att gång på gång citera sin Faders uttryckliga vilja fick han Satan att dra sig tillbaka ”intill en annan läglig tid”. (Lu 4:1–13; 1Kor 15:45)

Hans gärningar och personliga egenskaper. Eftersom både ”den oförtjänta omtanken och sanningen” skulle komma till genom Jesus Kristus, var det nödvändigt att han gick ut bland människor och lät dem höra honom och se hans gärningar och egenskaper. Då kunde de erkänna honom som Messias och tro på hans offer när han dog för dem som ”Guds Lamm”. (Joh 1:17, 29) Han besökte många delar av Palestina och gick hundratals kilometer till fots. Han talade till folk på stränder och bergssluttningar, i städer och byar, i synagogor och i templet, på gator och torg och i människors hem. (Mt 5:1, 2; 26:55; Mk 6:53–56; Lu 4:16; 5:1–3; 13:22, 26; 19:5, 6) Han undervisade både stora folkskaror och enskilda personer, både män och kvinnor, gamla och unga, fattiga och rika. (Mk 3:7, 8; 4:1; Joh 3:1–3; Mt 14:21; 19:21, 22; 11:4, 5)

Den översikt som hör till den här artikeln visar hur de fyra skildringarna av Jesu jordiska liv skulle kunna samordnas kronologiskt. Den ger också en uppfattning om de olika predikofärder han gjorde under de tre och ett halvt år som hans tjänst varade.

Jesus var ett gott föredöme för sina lärjungar genom att han arbetade flitigt. Han började tidigt på morgonen och fortsatte till sent på kvällen. (Lu 21:37, 38; Mk 11:20; 1:32–34; Joh 3:2; 5:17) Flera gånger bad han hela natten, till exempel natten innan han höll bergspredikan. (Mt 14:23–25; Lu 6:12–7:10) Vid ett annat tillfälle, när han hade hjälpt människor till sent på kvällen, steg han upp medan det ännu var mörkt och gick till ett ensligt ställe för att be. (Mk 1:32, 35) Det hände ofta att människor sökte upp honom när han gärna ville vara ensam, men ändå ”tog [han] välvilligt emot dem och började tala till dem om Guds kungarike”. (Lu 9:10, 11; Mk 6:31–34; 7:24–30) Han blev uttröttad, törstig och hungrig, och ibland avstod han från att äta för att arbetet skulle bli utfört. (Mt 21:18; Joh 4:6, 7, 31–34; jfr Mt 4:2–4; 8:24, 25.)

Balanserad i sin syn på det materiella. Jesus var ingen asket som utan hänsyn till omständigheterna gick till ytterlighet när det gällde självförnekelse. (Lu 7:33, 34) Han tackade ja många gånger när han blev inbjuden till måltider, också till större festmåltider hos välbärgade personer. (Lu 5:29; 7:36; 14:1; 19:1–6) Han bidrog till feststämningen vid ett bröllop genom att förvandla vatten till fint vin. (Joh 2:1–10) Och han uppskattade att andra gjorde gott mot honom. Vid ett tillfälle använde Lasarus syster Maria ett pund välluktande olja (som var värt över 1 900 kr, eller ungefär en arbetares årslön) till att smörja in Jesu fötter. Judas blev då förargad och låtsades bekymra sig om de fattiga, som kunde ha fått pengarna om man hade sålt oljan i stället. Jesus sade då: ”Låt henne vara, så att hon kan följa detta bruk inför min begravningsdag. De fattiga har ni ju alltid bland er, men mig skall ni inte alltid ha.” (Joh 12:2–8; Mk 14:6–9) Den innerklädnad han bar när han blev gripen var ”vävd i ett enda stycke uppifrån och ända ner” och var tydligen av hög kvalitet. (Joh 19:23, 24) Men Jesus satte ändå alltid det andliga i första rummet och bekymrade sig aldrig i onödan för det materiella, en inställning han också uppmanade andra att ha. (Mt 6:24–34; 8:20; Lu 10:38–42; jfr Flp 4:10–12.)

En modig befriare. Under hela sin tjänst visade Jesus styrka, manlighet och stort mod. (Mt 3:11; Lu 4:28–30; 9:51; Joh 2:13–17; 10:31–39; 18:3–11) Precis som Josua, kung David och andra kämpade Jesus för Guds sak och till förmån för dem som älskade rättfärdighet. Som den utlovade ”avkomman” var han i fiendskap med ormens ”avkomma” och fick strida mot den. (1Mo 3:15; 22:17) Han förde ett offensivt krig mot demonerna och deras inflytande på människors sinne och hjärta. (Mk 5:1–13; Lu 4:32–36; 11:19–26; jfr 2Kor 4:3, 4; Ef 6:10–12.) Hycklande religiösa ledare visade att de i själva verket var i opposition mot Guds suveränitet och vilja. (Mt 23:13, 27, 28; Lu 11:53, 54; Joh 19:12–16) I en rad verbala drabbningar besegrade Jesus dem grundligt. Han svingade ”andens svärd”, Guds ord, med kraft och fullkomlig kontroll, och med skickliga manövrer högg han itu motståndarnas listiga argument och frågor och trängde in dem i ett hörn och ställde dem inför ett dilemma. (Mt 21:23–27; 22:15–46) Utan fruktan avslöjade  han vilka de egentligen var: blinda vägledare som lärde ut människors traditioner och höll fast vid en formalistisk gudsdyrkan, huggormsyngel och barn till Guds store motståndare, som är demonernas furste och en mordisk lögnare. (Mt 15:12–14; 21:33–41, 45, 46; 23:33–35; Mk 7:1–13; Joh 8:40–45)

Samtidigt var Jesus aldrig dumdristig. Han sökte inte efter svårigheter, och han undvek onödiga faror. (Mt 12:14, 15; Mk 3:6, 7; Joh 7:1, 10; 11:53, 54; jfr Mt 10:16, 17, 28–31.) Hans mod byggde på tro. (Mk 4:37–40) Han förlorade inte självbehärskningen, utan genom att han ”överlämnade sig åt honom som dömer rättvist” kunde han bevara sitt lugn när han blev förtalad och illa behandlad. (1Pe 2:23)

Genom sin modiga kamp för sanningen och genom att bland människor sprida ljus över Guds avsikter fullgjorde Jesus, som den större Mose, den profetiska uppgiften som befriare. Han utropade frihet för de fångna. (Jes 42:1, 6, 7; Jer 30:8–10; Jes 61:1) Många höll sig tillbaka av själviska skäl och av fruktan för dem som hade makten (Joh 7:11–13; 9:22; 12:42, 43), men andra fick mod att frigöra sig från okunnighetens bojor och från slaveriet under falska ledare och falska förhoppningar (Joh 9:24–39; jfr Gal 5:1). På samma sätt som trogna kungar i Juda genomförde kampanjer för att utrota avgudadyrkan ur riket (2Kr 15:8; 17:1, 4–6; 2Ku 18:1, 3–6) hade den tjänst som Jesus, Guds messianske kung, utförde en förödande verkan på den falska religionen på hans tid (Joh 11:47, 48).

För ytterligare upplysningar om Jesu Kristi jordiska tjänst, se KARTOR, bd 2, sid. 540, 541.

En man med varma, djupa känslor. Men Jesus var också en man med djupa känslor, något som var en förutsättning för att han skulle kunna tjäna som Guds överstepräst. Att han var fullkomlig gjorde honom inte överkritisk eller arrogant och överlägsen (som fariséerna var) i sitt förhållande till de ofullkomliga, syndiga människor han levde och verkade bland. (Mt 9:10–13; 21:31, 32; Lu 7:36–48; 15:1–32; 18:9–14) Även barn kände sig väl till mods tillsammans med honom, och när han använde ett barn som ett exempel, ställde han inte bara barnet framför lärjungarna utan lade också armarna om det. (Mk 9:36; 10:13–16) Han visade sig vara en sann och tillgiven vän för sina efterföljare, och han älskade dem ”intill slutet”. (Joh 13:1; 15:11–15) Han använde inte sin myndighet till att vara krävande och öka folkets bördor, utan han sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt ..., så skall jag ge er ny styrka.” Hans lärjungar kände att han var ”mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat” och att hans ok var skonsamt och hans börda lätt. (Mt 11:28–30)

I prästernas uppgift ingick att ta vård om folkets fysiska och andliga hälsa. (3Mo 13–15) Medlidande och medömkan fick Jesus att hjälpa människor som led av sjukdomar, blindhet och olika krämpor. (Mt 9:36; 14:14; 20:34; Lu 7:11–15; jfr Jes 61:1.) Vännen Lasarus död och den sorg Lasarus systrar kände fick honom att sucka och brista i tårar. (Joh 11:32–36) Jesus uppfyllde följaktligen i liten skala profetian om att Messias skulle bära andras sjukdomar och smärtor, något som tog kraft från honom. (Jes 53:4; Lu 8:43–48) Men han gjorde inte detta bara för att profetian skulle gå i uppfyllelse utan för att han ville det. (Mt 8:2–4, 16, 17) Vad som var ännu viktigare var att han gav människorna andlig läkedom och förlåtelse för synder, vilket han hade myndighet till, eftersom det var förutbestämt att han som Kristus skulle tillhandahålla lösenoffret, ja han genomgick redan det dop till döden som skulle sluta på tortyrpålen. (Jes 53:4–8, 11, 12; jfr Mt 9:2–8; 20:28; Mk 10:38, 39; Lu 12:50.)

”Underbar rådgivare”. En präst hade ansvaret att undervisa folket om Guds lag och hans vilja. (Mal 2:7) Som den kunglige Messias, den ”kvist från Isais [Davids fars] stubbe” som var förutsagd, var det dessutom nödvändigt för Jesus att visa att han hade ”Jehovas ande” genom att ge prov på vishet, råd, styrka, kunskap och fruktan för Jehova. Han skulle visa vilket ”välbehag” en sådan fruktan för Jehova ger. (Jes 11:1–3) Den ojämförliga visheten i de läror som lärdes ut av Jesus, som var ”mer än Salomo” (Mt 12:42), är ett av de starkaste vittnesbörden om att han var Guds Son och att evangelieskildringarna inte är en produkt av ofullkomliga människors fantasi.

Jesus visade sig fullgöra den förutsagda uppgiften som ”Underbar rådgivare” (Jes 9:6) genom sin kunskap om Guds ord och vilja,  genom sin insikt om den mänskliga naturen, genom sin förmåga att komma till själva kärnan av olika frågor och genom sin vilja att visa människor lösningen på vardagens problem. Ett av de bästa exemplen på detta är den kända bergspredikan. (Mt 5–7) I den gav Jesus råd om hur man kan uppnå sann lycka, lösa stridigheter, undvika omoraliska handlingar, uppträda mot dem som är fientliga, utöva rättfärdighet utan hyckleri, ha rätt inställning till det materiella, förlita sig på Guds givmildhet, få ett gott förhållande till andra genom att tillämpa den gyllene regeln, känna igen religiösa bedragare samt bygga för en säker framtid. Folkskarorna ”häpnade ... över hans sätt att undervisa; han undervisade dem nämligen som en som hade myndighet och inte som deras skriftlärda”. (Mt 7:28, 29) Även efter sin uppståndelse har Jesus haft en nyckelroll när det gäller Jehovas kommunicerande med mänskligheten. (Upp 1:1)

En mästerlig lärare. Jesu undervisning var oerhört effektiv. (Joh 7:45, 46) Han behandlade viktiga, djupa ämnen på ett enkelt, kortfattat och klart sätt. Han illustrerade huvudpunkter med hjälp av sådant som var välkänt för åhörarna (Mt 13:34, 35) – för fiskare (Mt 13:47, 48), herdar (Joh 10:1–17), jordbrukare (Mt 13:3–9), byggnadsarbetare (Mt 7:24–27; Lu 14:28–30), köpmän (Mt 13:45, 46), slavar och herrar (Lu 16:1–9), husmödrar (Mt 13:33; Lu 15:8) och människor rent allmänt (Mt 6:26–30). Han använde enkla ting som bröd, vatten, salt, vinsäckar och gamla kläder för att illustrera betydelsefulla sanningar, precis som det tidigare hade gjorts i de hebreiska skrifterna. (Joh 6:31–35, 51; 4:13, 14; Mt 5:13; Lu 5:36–39) Hans logik, som ofta kom till uttryck i jämförelser, tystade felaktiga invändningar och gav rätt perspektiv på saker och ting. (Mt 16:1–3; Lu 11:11–22; 14:1–6) Han strävade efter att nå hjärtat med sitt budskap genom att använda frågor som fick åhörarna att tänka efter, dra egna slutsatser, granska sina motiv och fatta beslut. (Mt 16:5–16; 17:24–27; 26:52–54; Mk 3:1–5; Lu 10:25–37; Joh 18:11) Han försökte inte vinna massorna, utan ansträngde sig i stället för att röra hjärtat hos dem som verkligen hungrade efter sanning och rättfärdighet. (Mt 5:3, 6; 13:10–15)

Jesus tog hänsyn till att hans åhörare, även lärjungarna, hade begränsad insikt (Mk 4:33) och gav dem upplysningar i väl avvägda mängder (Joh 16:4, 12). Däremot vattnade han aldrig ur Guds budskap för att vinna popularitet eller ställa sig in hos andra. Han talade på ett rättframt sätt och gick ibland mycket rakt på sak. (Mt 5:37; Lu 11:37–52; Joh 7:19; 8:46, 47) Temat för hans förkunnelse var: ”Ändra sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 4:17) Liksom Jehovas profeter i forna tider förkunnade han klart och tydligt för folket ”deras uppror och för Jakobs hus deras synder” (Jes 58:1; Mt 21:28–32; Joh 8:24), och han visade dem till den trånga port och den smala väg som skulle leda dem tillbaka till Guds ynnest och till liv (Mt 7:13, 14).

”Ledare och befälhavare”. Jesus visade att han var kvalificerad att vara ”en ledare och befälhavare” och även ”ett vittne för folkgrupperna”. (Jes 55:3, 4; Mt 23:10; Joh 14:10, 14; jfr 1Ti 6:13, 14.) När tiden var inne – några månader efter det att han hade börjat sin tjänst – gick han till vissa som han redan kände och uppmanade dem: ”Bli min efterföljare.” Som svar på uppmaningen övergav några utan att tveka sina arbeten som fiskare och tullindrivare. (Mt 4:18–22; Lu 5:27, 28; jfr Ps 110:3.) Kvinnor använde sin tid, sina krafter och sina materiella tillgångar för att sörja för att Jesus och hans lärjungar hade vad de behövde. (Mk 15:40, 41; Lu 8:1–3)

Den här lilla gruppen bildade kärnan i det som skulle bli en ny ”nation”, det andliga Israel. (1Pe 2:7–10) Jesus bad en hel natt till sin Fader om vägledning innan han utvalde de 12 apostlarna, som, om de var trogna, skulle bli pelare i den nya nationen liksom Jakobs 12 söner var i det köttsliga Israel. (Lu 6:12–16; Ef 2:20; Upp 21:14) Senare utsåg Jesus ytterligare 70 lärjungar till att förkunna, precis som Mose hade samlat 70 män till sig som representanter för nationen. (4Mo 11:16, 17; Lu 10:1) Efter det koncentrerade Jesus sig huvudsakligen på de här lärjungarna när han undervisade och gav vägledning. Även bergspredikan var i första hand riktad till dem, vilket framgår av innehållet. (Mt 5:1, 2, 13–16; 13:10, 11; Mk 4:34; 7:17)

Jesus tog på sig alla de förpliktelser och allt det ansvar som ledarskapet medförde, tog ledningen i alla avseenden (Mt 23:10; Mk 10:32), tilldelade lärjungarna ansvar och uppgifter utöver deras förkunnararbete (Lu 9:52;  19:29–35; Joh 4:1–8; 12:4–6; 13:29; Mk 3:9; 14:12–16) och gav dem uppmuntran och tillrättavisning (Joh 16:27; Lu 10:17–24; Mt 16:22, 23). Han var en befälhavare som gav befallningar, varav den främsta var att de skulle ”älska varandra” alldeles som han hade älskat dem. (Joh 15:10–14) Han kunde hantera skaror på flera tusen människor. (Mk 6:39–46) Den fortlöpande, användbara övning han gav sina lärjungar, som till största delen bestod av oansenliga människor utan högre utbildning, var ytterst verkningsfull. (Mt 10:1–11:1; Mk 6:7–13; Lu 8:1) Senare skulle män med hög ställning och utbildning förundra sig över apostlarnas kraftfulla tal och säkra framföranden, och som ”människofiskare” fick de enastående resultat – tusentals reagerade positivt på deras predikoarbete. (Mt 4:19; Apg 2:37, 41; 4:4, 13; 6:7) Den förståelse av bibliska principer som Jesus ingöt i deras hjärta gjorde det möjligt för dem att senare vara verkliga herdar för hjorden. (1Pe 5:1–4) På bara kort tid, tre och ett halvt år, lade Jesus en stabil grund till en enad internationell församling med tusentals medlemmar från många folkslag.

En god försörjare och en rättfärdig domare. Att Jesu Kristi styre skulle medföra ett mycket större välstånd än Salomos styre framgick av det han kunde göra. Han kunde till exempel med överväldigande resultat ge lärjungarna anvisning om var de skulle fiska. (Lu 5:4–9; jfr Joh 21:4–11.) Att denne man, som var född i Betlehem (som betyder ”brödhus”), kunde mätta tusentals människor och förvandla vatten till fint vin var bara en försmak av det framtida gästabud som Guds messianska kungarike skulle ordna ”för alla folk”. (Jes 25:6; jfr Lu 14:15.) Kristi styre skulle inte bara göra slut på fattigdom och hunger utan också resultera i att döden blev uppslukad. (Jes 25:7, 8)

Det fanns också all anledning att lita på att hans regering skulle införa rättvisa och döma rättfärdigt, vilket de messianska profetiorna hade gett löfte om. (Jes 11:3–5; 32:1, 2; 42:1) Han visade stor respekt för lagen, särskilt för sin Guds och Faders lag, men också för lagar som var fastställda av ”de överordnade myndigheterna”, dvs. de världsliga regeringar som tilläts verka på jorden. (Rom 13:1; Mt 5:17–19; 22:17–21; Joh 18:36) Han avvisade ett försök att dra in honom på dåtidens politiska scen när en folkmassa ville ”göra honom till kung”. (Joh 6:15; jfr Lu 19:11, 12; Apg 1:6–9.) Han överträdde aldrig gränserna för sin myndighet. (Lu 12:13, 14) Ingen kunde bevisa att han var ”skyldig till synd”, vilket inte bara berodde på att han var född fullkomlig utan också på att han hela tiden noggrant höll sig till Guds ord. (Joh 8:46, 55) Han hade rättfärdighet och trofasthet som ett bälte om sig. (Jes 11:5) Han älskade rättfärdighet samtidigt som han hatade ondska, hyckleri och bedrägeri och harmades över dem som var giriga och okänsliga för andras lidande. (Mt 7:21–27; 23:1–8, 25–28; Mk 3:1–5; 12:38–40; jfr v. 41–44.) De ödmjuka och ringa kunde fatta mod, eftersom hans styre skulle utplåna orättvisa och förtryck. (Jes 11:4; Mt 5:5)

Jesus hade en klar förståelse av principerna i Guds lag, av dess verkliga innebörd och syfte, och han betonade det som var ”viktigare i lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten”. (Mt 12:1–8; 23:23, 24) Han var opartisk och favoriserade ingen, även om han kände särskild tillgivenhet för en av sina lärjungar. (Mt 18:1–4; Mk 10:35–44; Joh 13:23; jfr 1Pe 1:17.) Han satte aldrig de köttsliga släktskapsbanden framför de andliga, även om något av det sista han gjorde innan han dog på tortyrpålen var att visa omtanke om sin jordiska mor. (Mt 12:46–50; Lu 11:27, 28; Joh 19:26, 27) Som det var förutsagt behandlade han aldrig problem på ett ytligt sätt; han dömde inte ”blott efter det som hans ögon” såg eller tillrättavisade ”blott efter det som hans öron” hörde. (Jes 11:3; jfr Joh 7:24.) Han kunde se in i människors hjärta och urskilja deras tankar, överläggningar och motiv. (Mt 9:4; Mk 2:6–8; Joh 2:23–25) Hans öra var vänt mot Guds ord, och han sökte inte sin egen vilja utan sin Faders – en försäkran om att han som Guds förordnade domare alltid skulle döma rätt och rättfärdigt. (Jes 11:4; Joh 5:30)

En stor profet. Jesus uppfyllde villkoren för att vara en profet som var lik Mose men större än han. (5Mo 18:15, 18, 19; Mt 21:11; Lu 24:19; Apg 3:19–23; jfr Joh 7:40.) Jesus förutsade vilka lidanden han skulle utsättas för, hur han skulle dö, att lärjungarna skulle skingras, att Jerusalem skulle belägras och att staden och templet skulle jämnas med marken. (Mt 20:17–19; 24:1–25:46; 26:31–34; Lu  19:41–44; 21:20–24; Joh 13:18–27, 38) När han förutsade de sistnämnda händelserna uttalade han också profetior som skulle uppfyllas under hans närvaro, då hans kungarike skulle vara upprättat. Och i likhet med forntidens profeter utförde han tecken och under som var vittnesbörd från Gud om att han var sänd av honom. Han gjorde större gärningar än Mose – han stillade en storm på Galileiska sjön, gick på vattnet (Mt 8:23–27; 14:23–34), gjorde blinda, döva och ofärdiga friska och botade människor som led av så svåra sjukdomar som spetälska; han till och med uppväckte döda. (Lu 7:18–23; 8:41–56; Joh 11:1–46)

Ett enastående exempel när det gäller kärlek. Den egenskap som framträder tydligast i alla dessa sidor av Jesu personlighet är kärlek – framför allt hans kärlek till sin Fader men också till sina medskapelser. (Mt 22:37–39) Kärleken skulle därför vara själva kännetecknet på hans lärjungar. (Joh 13:34, 35; jfr 1Jo 3:14.) Hans kärlek var inte sentimental. Även om Jesus visade starka känslor, lät han sig alltid ledas av principer (Heb 1:9), och Faderns vilja var det som intresserade honom över allt annat (jfr Mt 16:21–23). Han bevisade sin kärlek till Gud genom att hålla hans bud (Joh 14:30, 31; jfr 1Jo 5:3) och genom att alltid förhärliga sin Fader (Joh 17:1–4). Under den sista kvällen med sina lärjungar nämnde han ”kärlek” och ”älska” närmare trettio gånger, och tre gånger gav han dem befallningen att ”älska varandra”. (Joh 13:34; 15:12, 17) Han sade till dem: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er.” (Joh 15:13, 14; jfr Joh 10:11–15.)

Som bevis på sin kärlek till Gud och till ofullkomliga människor lät han sig sedan föras ”som ett får till slaktningen”. Han fann sig i att bli ställd inför rätta, slagen med handflator och knytnävar, spottad på, gisslad och till sist fastspikad på en påle mellan två brottslingar. (Jes 53:7; Mt 26:67, 68; 27:26–38; Mk 14:65; 15:15–20; Joh 19:1) Genom sin offerdöd gav Jesus uttryck åt Guds kärlek till människorna (Rom 5:8–10; Ef 2:4, 5) samtidigt som han gav människor orsak att känna sig fullständigt övertygade om hans egen obrytbara kärlek till sina trogna lärjungar (Rom 8:35–39; 1Jo 3:16–18).

Eftersom den skrivna skildringen, trots sin korthet (Joh 21:25), förmedlar en så storslagen bild av Guds Son, måste verkligheten ha varit mycket mer storslagen. Jesu värmande ödmjukhet och omtänksamhet tillsammans med den fasthet han visade i sin kamp för rättfärdighet och rättvisa är en försäkran om att hans styre kommer att infria alla de förhoppningar som trogna män och kvinnor har haft genom århundradena, ja det kommer att överträffa deras högsta förväntningar. (Rom 8:18–22) I alla avseenden var han ett fullkomligt exempel för sina lärjungar att följa, ett exempel som var helt olikt de världsliga styresmännens exempel. (Mt 20:25–28; 1Kor 11:1; 1Pe 2:21) Han, deras Herre, tvättade fötterna på dem. Därigenom visade han den omtänksamhet, hänsyn och ödmjukhet som skulle känneteckna hans församling av smorda efterföljare, inte bara här på jorden utan också i himlen. (Joh 13:3–15) Även när de sitter på sina höga troner i himlen och tillsammans med Jesus Kristus har ”all myndighet i himlen och på jorden” under hans tusenåriga styre, måste de ödmjukt ta hand om Kristi jordiska undersåtar och kärleksfullt betjäna dem. (Mt 28:18; Rom 8:17; 1Pe 2:9; Upp 1:5, 6; 20:6; 21:2–4)

Förklarad rättfärdig och värdig. Genom att Jesus Kristus under hela livet bevarade sin ostraffliga ställning inför Gud och genom att han offrade sitt liv utförde han det ”rättfärdiggörelseverk” som visade att han var kvalificerad att tjäna som Guds smorde kung och präst i himlen. (Rom 5:17, 18) Genom att han fick uppstå från de döda till liv som en himmelsk Son till Gud blev han ”förklarad rättfärdig i ande”. (1Ti 3:16) Himmelska skapelser förkunnade att han var ”värdig att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och välsignelse”, eftersom han hade kämpat som ett lejon för rätt och rättvisa och dessutom hade offrat sig själv som ett lamm för att rädda andra. (Upp 5:5–13) Han hade uppnått det främsta syftet med att han kom till jorden, nämligen att helga sin Faders namn. (Mt 6:9; 22:36–38) Detta uppnådde han givetvis genom att använda namnet, men också genom att uppenbara den person namnet representerar och återspegla sin Faders enastående egenskaper – hans kärlek, vishet, rättvisa och  kraft – så att människor fick möjlighet att lära känna och uppleva vad Guds namn står för. (Mt 11:27; Joh 1:14, 18; 17:6–12) Och framför allt uppnådde han det genom att försvara Jehovas universella suveränitet och därmed visa att hans eget styre skulle stödja sig på denna den allra högsta källan till myndighet. Därför kunde det sägas om honom: ”Gud är din tron i evigheters evighet.” (Heb 1:8)

Herren Jesus Kristus är således ”vår tros främste förmedlare och fullkomnare”. Genom att han uppfyllde profetior och uppenbarade Guds avsikter för framtiden, och även genom det han sade, gjorde och var, lade han den fasta grundval som sann tro måste vila på. (Heb 12:2; 11:1)

 [Tabell på sidan 1237–1240]

DE VIKTIGASTE HÄNDELSERNA UNDER JESU JORDISKA LIV

Enligt de fyra evangelierna i kronologisk ordning

Före Jesu offentliga tjänst

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

3 f.v.t.

Jerusalem, templet

Johannes döparens födelse förutsagd för Sakarja

—

—

1:5–25

—

ca 2 f.v.t.

Nasaret; Judeen

Jesu födelse förutsagd för Maria, som besöker Elisabet

—

—

1:26–56

—

2 f.v.t.

Judeens bergsbygd

Johannes döparens födelse; senare: hans liv i ödemarkerna

—

—

1:57–80

—

2 f.v.t., ca 1 okt.

Betlehem

Jesus (Ordet; han genom vilken allt annat hade blivit till) föds som avkomling av Abraham och av David

1:1–25

—

2:1–7

1:1–5, 9–14

—

Nära Betlehem

Ängel förkunnar goda nyheter; herdarna besöker barnet

—

—

2:8–20

—

—

Betlehem; Jerusalem

Jesus omskärs (8:e dagen), frambärs i templet (efter den 40:e dagen)

—

—

2:21–38

—

1 f.v.t. el. 1 v.t.

Jerusalem; Betlehem; Nasaret

Astrologerna; flykten till Egypten; små barn mördas; Jesus vänder tillbaka

2:1–23

—

2:39, 40

—

12 v.t.

Jerusalem

Den 12-årige Jesus vid påskhögtiden; återvänder hem

—

—

2:41–52

—

29, våren

Vildmarken, Jordan

Johannes döparens tjänst

3:1–12

1:1–8

3:1–18

1:6–8, 15–28

Början av Jesu offentliga tjänst

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

29, hösten

Jordanfloden

Jesus blir döpt och smord; född som människa i Davids släktlinje, likväl förklarad vara Guds Son

3:13–17

1:9–11

3:21–38

1:32–34

—

Judeens vildmark

Jesus fastar och blir frestad

4:1–11

1:12, 13

4:1–13

—

—

Betania på andra sidan Jordan

Johannes döparens vittnesbörd om Jesus

—

—

—

1:15, 29–34

—

Övre Jordandalen

Jesu första lärjungar

—

—

—

1:35–51

—

Kana i Galileen; Kapernaum

Jesu första underverk; han besöker Kapernaum

—

—

—

2:1–12

30, påsken

Jerusalem

Firar påsken; driver ut handelsmännen ur templet

—

—

—

2:13–25

—

Jerusalem

Jesu samtal med Nikodemos

—

—

—

3:1–21

—

Judeen; Enon

Jesu lärjungar döper; Johannes skall minska

—

—

—

3:22–36

—

Tiberias

Johannes fängslas; Jesus beger sig till Galileen

4:12; 14:3–5

1:14; 6:17–20

3:19, 20; 4:14

4:1–3

—

Sykar i Samarien

På väg till Galileen undervisar Jesus samarierna

—

—

—

4:4–43

Jesu omfattande tjänst i Galileen

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

—

Galileen

Tillkännager för första gången att ”himlarnas kungarike har kommit nära”

4:17

1:14, 15

4:14, 15

4:44, 45

—

Kana; Nasaret; Kapernaum

Botar en pojke; läser upp sitt uppdrag; förkastas; flyttar till Kapernaum

4:13–16

—

4:16–31

4:46–54

—

Galileiska sjön, nära Kapernaum

Simon och Andreas, Jakob och Johannes blir kallade

4:18–22

1:16–20

5:1–11

—

—

Kapernaum

Botar en demonbesatt, även Petrus svärmor och många andra

8:14–17

1:21–34

4:31–41

—

—

Galileen

Första färden runt om i Galileen tillsammans med de fyra nu kallade

4:23–25

1:35–39

4:42, 43

—

—

Galileen

En spetälsk botas; stora skaror strömmar till Jesus

8:1–4

1:40–45

5:12–16

—

—

Kapernaum

Botar en förlamad

9:1–8

2:1–12

5:17–26

—

—

Kapernaum

Matteus blir kallad; festmåltid med tullindrivare

9:9–17

2:13–22

5:27–39

—

—

Judeen

Predikar i synagogor i Judeen

—

—

4:44

—

31, påsken

Jerusalem

Besöker högtiden; botar en man; tillrättavisar fariséerna

—

—

—

5:1–47

—

På väg tillbaka från Jerusalem(?)

Lärjungarna rycker av ax på sabbaten

12:1–8

2:23–28

6:1–5

—

 —

Galileen; Galileiska sjön

Botar förtvinad hand på sabbaten; drar sig undan till sjön; botar sjuka

12:9–21

3:1–12

6:6–11

—

—

Berg nära Kapernaum

De 12 utväljs till apostlar

—

3:13–19

6:12–16

—

—

Nära Kapernaum

Bergspredikan

5:1–7:29

—

6:17–49

—

—

Kapernaum

Botar en officers tjänare

8:5–13

—

7:1–10

—

—

Nain

Uppväcker änkans son

—

—

7:11–17

—

—

Galileen

Från fängelset sänder Johannes lärjungar till Jesus

11:2–19

—

7:18–35

—

—

Galileen

Städer klandras; uppenbarat för de späda; oket skonsamt

11:20–30

—

—

—

—

Galileen

Synderska smörjer Jesu fötter; liknelsen om låntagarna

—

—

7:36–50

—

—

Galileen

Andra predikofärden i Galileen tillsammans med de 12

—

—

8:1–3

—

—

Galileen

Botar demonbesatt; anklagas för att vara i förbund med Beelsebub

12:22–37

3:19–30

—

—

—

Galileen

Skriftlärda och fariséer begär ett tecken

12:38–45

—

—

—

—

Galileen

Kristi lärjungar är hans närmaste anhöriga

12:46–50

3:31–35

8:19–21

—

—

Galileiska sjön

Liknelser: såningsmannen, ogräset och andra; förklaringar

13:1–53

4:1–34

8:4–18

—

—

Galileiska sjön

Stillar storm på sjön

8:18, 23–27

4:35–41

8:22–25

—

—

Gadara, sydöst om Galileiska sjön

Två demonbesatta botas; demonerna tränger in i en svinhjord

8:28–34

5:1–20

8:26–39

—

—

Sannolikt Kapernaum

Kvinna botas; Jairos dotter uppväcks

9:18–26

5:21–43

8:40–56

—

—

Kapernaum(?)

Botar två blinda män och en stum som är demonbesatt

9:27–34

—

—

—

—

Nasaret

Besöker på nytt sin barndomsstad och blir återigen förkastad

13:54–58

6:1–6

—

—

—

Galileen

Tredje färden i Galileen, verksamheten utvidgas genom att apostlarna sänds ut

9:35–11:1

6:6–13

9:1–6

—

—

Tiberias

Johannes döparen halshuggs; Herodes skuldkänslor och fruktan

14:1–12

6:14–29

9:7–9

—

32, strax före påsken (Joh 6:4)

Kapernaum(?); nordöstra sidan av Galileiska sjön

Apostlarna återvänder från predikofärden; 5 000 bespisas

14:13–21

6:30–44

9:10–17

6:1–13

—

Nordöstra sidan av Galileiska sjön; Gennesaret

Försök att göra Jesus till kung; han går på vattnet; botar sjuka

14:22–36

6:45–56

—

6:14–21

—

Kapernaum

Förklarar att han är ”livets bröd”; många lärjungar lämnar honom

—

—

—

6:22–71

32, efter påsken

Sannolikt Kapernaum

Traditioner som gör Guds ord om intet

15:1–20

7:1–23

—

7:1

—

Fenicien; Dekapolis

Nära Tyros och Sidon; sedan till Dekapolis; 4 000 bespisas

15:21–38

7:24–8:9

—

—

—

Magadan

Sadducéer och fariséer begär återigen ett tecken

15:39–16:4

8:10–12

—

—

—

Nordöstra sidan av Galileiska sjön; Betsaida

Varnar för fariséernas surdeg; botar en blind

16:5–12

8:13–26

—

—

—

Caesarea Filippi

Jesus är Messias; förutsäger sin död och uppståndelse

16:13–28

8:27–9:1

9:18–27

—

—

Sannolikt berget Hermon

Jesus förvandlas inför Petrus, Jakob och Johannes

17:1–13

9:2–13

9:28–36

—

—

Caesarea Filippi

Botar en demonbesatt som lärjungarna inte kunde bota

17:14–20

9:14–29

9:37–43

—

—

Galileen

Förutsäger återigen sin död och uppståndelse

17:22, 23

9:30–32

9:43–45

—

—

Kapernaum

Skattepengar skaffas fram genom ett underverk

17:24–27

—

—

—

—

Kapernaum

Störst i himlarnas kungarike; hur man reder ut meningsskiljaktigheter; barmhärtighet

18:1–35

9:33–50

9:46–50

—

—

Galileen; Samarien

Lämnar Galileen för att vara med vid lövhyddohögtiden; allt måste sättas åt sidan för tjänstens skull

8:19–22

—

9:51–62

7:2–10

 Jesu senare tjänst i Judeen

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

32, lövhyddohögtiden

Jerusalem

Jesus undervisar offentligt vid lövhyddohögtiden

—

—

—

7:11–52

—

Jerusalem

Undervisar efter högtiden; botar en blind

—

—

—

8:12–9:41

—

Sannolikt Judeen

De 70 sänds ut att predika; återvänder och avlägger rapport

—

—

10:1–24

—

—

Judeen; Betania

Samariern som visade sig vara en sann nästa; Jesus hemma hos Marta och Maria

—

—

10:25–42

—

—

Sannolikt Judeen

Lär återigen ut mönsterbönen; uthållighet i bön

—

—

11:1–13

—

—

Sannolikt Judeen

Tillbakavisar falsk anklagelse; visar att den dåvarande generationen förtjänar att domfällas

—

—

11:14–36

—

—

Sannolikt Judeen

Äter hos en farisé, fördömer skrymtare

—

—

11:37–54

—

—

Sannolikt Judeen

Talar om Guds omsorg; den trogne förvaltaren

—

—

12:1–59

—

—

Sannolikt Judeen

Botar ofärdig kvinna på sabbaten; tre liknelser

—

—

13:1–21

—

32, invigningshögtiden

Jerusalem

Jesus vid invigningshögtiden; den rätte herden

—

—

—

10:1–39

Jesu senare tjänst öster om Jordan

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

—

På andra sidan Jordan

Många sätter tro till Jesus

—

—

—

10:40–42

—

Pereen (på andra sidan Jordan)

Undervisar i städer och byar på väg till Jerusalem

—

—

13:22

—

—

Pereen

Om att komma in i Guds kungarike; Herodes hotelse; hus lämnas åt dem själva

—

—

13:23–35

—

—

Sannolikt Pereen

Ödmjukhet; liknelsen om den storslagna kvällsmåltiden

—

—

14:1–24

—

—

Sannolikt Pereen

Att beräkna vad det kostar att vara en lärjunge

—

—

14:25–35

—

—

Sannolikt Pereen

Liknelser: det förlorade fåret, det borttappade myntet, den förlorade sonen

—

—

15:1–32

—

—

Sannolikt Pereen

Liknelser: den orättfärdige förvaltaren, den rike mannen och Lasarus

—

—

16:1–31

—

—

Sannolikt Pereen

Förlåtelse och tro; odugliga slavar

—

—

17:1–10

—

—

Betania

Jesus uppväcker Lasarus från de döda

—

—

—

11:1–46

—

Jerusalem; Efraim

Kaifas onda plan att döda Jesus; Jesus drar sig undan

—

—

—

11:47–54

—

Samarien; Galileen

Botar och undervisar på väg genom Samarien och Galileen

—

—

17:11–37

—

—

Samarien eller Galileen

Liknelser: den enträgna änkan; farisén och tullindrivaren

—

—

18:1–14

—

—

Pereen

Tar vägen genom Pereen; undervisar om skilsmässa

19:1–12

10:1–12

—

—

—

Pereen

Tar emot barn och välsignar dem

19:13–15

10:13–16

18:15–17

—

—

Pereen

Den rike unge mannen; liknelsen om arbetarna i vingården

19:16–20:16

10:17–31

18:18–30

—

—

Sannolikt Pereen

Jesus förutsäger för tredje gången sin död och uppståndelse

20:17–19

10:32–34

18:31–34

—

—

Sannolikt Pereen

Begäran om platser åt Jakob och Johannes i Jesu kungarike

20:20–28

10:35–45

—

—

—

Jeriko

Går genom Jeriko, botar två blinda; besöker Sackeus; liknelsen om de tio minorna

20:29–34

10:46–52

18:35–19:28

—

Jesu avslutande tjänst i och omkring Jerusalem

Tid

Plats

Händelse

Matteus

Markus

Lukas

Johannes

8 nisan 33

Betania

Kommer till Betania sex dagar före påsken

—

—

—

11:55–12:1

9 nisan

Betania

Måltid i Simon den spetälskes hus; Maria smörjer Jesus; judar kommer för att se Jesus och Lasarus

26:6–13

14:3–9

—

12:2–11

 —

Betania – Jerusalem

Kristus rider i triumf in i Jerusalem

21:1–11, 14–17

11:1–11

19:29–44

12:12–19

10 nisan

Betania – Jerusalem

Förbannar det ofruktbara fikonträdet; renar templet för andra gången

21:18, 19, 12, 13

11:12–17

19:45, 46

—

—

Jerusalem

De främsta prästerna och de skriftlärda planerar att tillintetgöra Jesus

—

11:18, 19

19:47, 48

—

—

Jerusalem

Samtal med greker; judarnas otro

—

—

—

12:20–50

11 nisan

Betania – Jerusalem

Det ofruktbara fikonträdet har torkat

21:19–22

11:20–25

—

—

—

Jerusalem, templet

Kristi myndighet ifrågasatt; liknelsen om de två sönerna

21:23–32

11:27–33

20:1–8

—

—

Jerusalem, templet

Liknelser om de onda vinodlarna och om bröllopsfesten

21:33–22:14

12:1–12

20:9–19

—

—

Jerusalem, templet

Snärjande frågor om skatt, uppståndelsen, största budet

22:15–40

12:13–34

20:20–40

—

—

Jerusalem, templet

Frågan om Messias härkomst

22:41–46

12:35–37

20:41–44

—

—

Jerusalem, templet

Svidande förkastelsedom över de skriftlärda och fariséerna

23:1–39

12:38–40

20:45–47

—

—

Jerusalem, templet

Änkans skärv

—

12:41–44

21:1–4

—

—

Olivberget

Förutsägelse om Jerusalems fall, Jesu närvaro, slutet på tingens ordning

24:1–51

13:1–37

21:5–38

—

—

Olivberget

Liknelser: de tio jungfrurna; talenterna; fåren och getterna

25:1–46

—

—

—

12 nisan

Jerusalem

De religiösa ledarna konspirerar för att döda Jesus

26:1–5

14:1, 2

22:1, 2

—

—

Jerusalem

Judas köpslår med prästerna om att förråda Jesus

26:14–16

14:10, 11

22:3–6

—

13 nisan (torsdag eftermiddag)

I och omkring Jerusalem

Förberedelser för påsken

26:17–19

14:12–16

22:7–13

—

14 nisan

Jerusalem

Äter påskmåltiden med de 12

26:20, 21

14:17, 18

22:14–18

—

—

Jerusalem

Jesus tvättar sina apostlars fötter

—

—

—

13:1–20

—

Jerusalem

Judas utpekas som förrädare och skickas bort

26:21–25

14:18–21

22:21–23

13:21–30

—

Jerusalem

Åminnelsemåltiden instiftas med de 11

26:26–29

14:22–25

22:19, 20, 24–30

[1Kor 11:23–25]

—

Jerusalem

Förutsäger att Petrus skall förneka honom och att lärjungarna skall skingras

26:31–35

14:27–31

22:31–38

13:31–38

—

Jerusalem

Hjälparen; inbördes kärlek; bedrövelse; Jesu bön

—

—

—

14:1–17:26

—

Getsemane

Svår ångest i trädgården; Jesus förråds och grips

26:30, 36–56

14:26, 32–52

22:39–53

18:1–12

—

Jerusalem

Förhörs av Hannas, Kaifas, Sanhedrin; förnekas av Petrus

26:57–27:1

14:53–15:1

22:54–71

18:13–27

—

Jerusalem

Förrädaren Judas hänger sig

27:3–10

—

[Apg 1:18, 19]

—

—

Jerusalem

Inför Pilatus, sedan inför Herodes och därefter tillbaka till Pilatus

27:2, 11–14

15:1–5

23:1–12

18:28–38

—

Jerusalem

Utlämnas till att dödas efter det att Pilatus sökt frige honom

27:15–30

15:6–19

23:13–25

18:39–19:16

(ca kl. 15, fredag)

Golgota, Jerusalem

Jesu död på tortyrpålen och händelser däromkring

27:31–56

15:20–41

23:26–49

19:16–30

—

Jerusalem

Jesu kropp tas ner från tortyrpålen och läggs i en grav

27:57–61

15:42–47

23:50–56

19:31–42

15 nisan

Jerusalem

Präster och fariséer sätter ut vakt vid graven

27:62–66

—

—

—

16 nisan och därefter

Jerusalem med omnejd

Jesu uppståndelse och andra händelser den dagen

28:1–15

16:1–8

24:1–49

20:1–25

—

Jerusalem; Galileen

Jesus Kristus uppenbarar sig vid flera tillfällen

28:16–20

[1Kor 15:5–7]

[Apg 1:3–8]

20:26–21:25

25 ijar

Olivberget, nära Betania

Jesu himmelsfärd, den 40:e dagen efter hans uppståndelse

[Apg 1:9–12]

—

24:50–53

—