[Jọna] Betyder ”duva”.

1. ”Amittajs son”; Jona var en av Jehovas profeter och kom från gränsstaden Gat-Hefer (2Ku 14:25) som låg i Sebulons område. (Jos 19:10, 13) I uppfyllelse av Jehovas ord genom Jona lyckades Israels kung, Jerobeam II, återställa ”Israels gräns från ingången mot Hamat ända till Arabahavet [Salthavet]”. (2Ku 14:23–25; jfr 5Mo 3:17.) Det tycks således som om Jona tjänade som profet för tiostammarsriket någon tid under Jerobeam II:s regering. Han är tydligtvis identisk med den profet som Jehova sände ut för att förkunna ett domsbudskap mot Nineve (Jon 1:1, 2) och alltså också identisk med den bibelskribent som har skrivit Jonas bok.

I stället för att genomföra sitt uppdrag att förkunna för nineviterna valde Jona att fly från det. I hamnstaden Joppe betalade han för en plats på ett skepp som skulle till Tarsis (vanligtvis förknippat med Spanien), över 3 500 km väster om Nineve. (Jon 1:1–3; 4:2)

Efter att ha gått ombord föll han i djup sömn i ”det innersta under fartygets däck”. Under tiden orsakade Jehova en väldig stormvind, så att skeppet höll på att slås i spillror, och sjömännen ropade till sina gudar om hjälp och började kasta saker överbord för att lätta fartyget. Fartygets kapten väckte Jona och bad honom ropa till sin ”gud”. Till slut kastade sjömännen lott för att få veta vem som var orsak till att stormen hade uppstått. Jehova såg tydligtvis till att lotten föll på Jona. När sjömännen frågade ut Jona erkände han att han hade flytt från sitt uppdrag, och eftersom han inte ville att någon annan skulle gå under på grund av honom bad han dem kasta honom i havet. När alla försök att föra skeppet tillbaka till land hade misslyckats gjorde sjömännen som Jona sade, och havet upphörde att rasa. (Jon 1:4–15)

När Jona sjönk ner i djupet slingrade sig sjögräs omkring hans huvud. Till slut sjönk han inte mer, och det visade sig att han befann sig inuti en stor fisk. Jona bad till Jehova, lovprisade honom som sin Räddare och lovade att infria det han hade gett löfte om. På tredje dagen spydde fisken upp profeten på torra land. (Jon 1:17–2:10)

Är det rimligt att tro att nineviterna skulle ändra sinne och klä sig i säckväv på grund av Jonas varning?

När Jona för andra gången uppmanades att gå till Nineve gav han sig av på den långa resan. ”Slutligen började Jona gå in i staden, så långt som man kunde gå på en dag, medan han ropade ut och sade: ’Bara fyrtio dagar till, så skall Nineve omstörtas.’” (Jon 3:1–4) Det framgår inte av Bibelns skildring om Jona kunde tala assyriska eller om han på mirakulöst vis fick denna förmåga. Det är möjligt att han talade hebreiska och att hans kungörelse blev översatt av någon eller några som kunde språket. Om han talade hebreiska kan hans ord ha väckt stor nyfikenhet och fått många att fundera över vad denne främling sade.

En del kritiker finner det svårt att tro att nineviterna och deras kung reagerade positivt på Jonas förkunnelse. (Jon 3:5–9) Det är emellertid i det här sammanhanget intressant att lägga märke till vad C. F. Keil skriver i sin kommentar om detta: ”Att Jonas förkunnelse  kunde göra ett så starkt intryck på nineviterna att hela staden ångrade sig i säck och aska är förståeligt när man tänker på hur lätt orientalerna låter sig påverkas känslomässigt och på den vördnad för ett högsta väsende som är utmärkande för Asiens alla hedniska religioner samt på den stora aktning som assyrierna från äldsta tider haft för spådomskonst och orakel ..., och när man dessutom tar den omständigheten i betraktande att närvaron av en utlänning – som utan något uppenbart egenintresse och med oförfärad frimodighet förebrådde den stora kungliga staden för dess gudlösa handlingar och därtill, med den självsäkerhet som var karakteristisk för de profeter som var sända av Gud, tillkännagav dess nära förestående undergång – inte kunde undgå att göra ett mäktigt intryck på folks sinnen, ett intryck som måste ha förstärkts ytterligare om ryktet om de israelitiska profeternas mirakulösa gärningar hade nått Nineve.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd X, Jona 3:9, sid. 407, 408)

När det hade gått 40 dagar utan att det hade hänt något med Nineve, blev Jona mycket missnöjd över att Jehova inte hade låtit olycka komma över staden. Han bad till och med Jehova att han skulle ta hans liv. Men Jehova svarade honom med frågan: ”Har du rätt att upptändas av vrede?” (Jon 3:10–4:4) Jona gick så ut ur staden och gjorde en hydda åt sig. Där, öster om Nineve, satte han sig ner för att se vad som skulle hända med staden. (Jon 4:5)

När en flaskkurbitsört på mirakulöst vis växte upp och gav Jona skugga blev han mycket glad. Men glädjen blev kortvarig. Tidigt nästa morgon blev växten angripen av en mask och torkade bort. Nu kunde den inte längre ge Jona skugga, och han utsattes för en brännande östanvind, och solen stack honom hela tiden på huvudet. På nytt bad han att få dö. (Jon 4:6–8)

Med hjälp av denna flaskkurbitsört gav Jehova Jona en lektion i barmhärtighet. Jona ömmade för flaskkurbitsörten och frågade säkert sig själv varför den måste dö. Ändå hade han varken planterat den eller skött om den. Jehova, livets Skapare och Uppehållare, hade mycket större anledning att ömma för Nineve. Stadens invånare och de husdjur som fanns där var mycket mer värda än en enkel flaskkurbitsört. Jehova frågade därför Jona: ”Skulle då inte jag ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många husdjur?” (Jon 4:9–11) Att Jona förstod lärdomen framgår av hans egen öppenhjärtiga skildring av det han upplevde.

Det är möjligt att Jona längre fram träffade åtminstone en av de män som hade varit ombord på skeppet från Joppe, kanhända i templet i Jerusalem, och att han av honom fick höra om de löften sjömännen hade avlagt efter det att stormen hade bedarrat. (Jon 1:16; jfr Jon 2:4, 9; se JONAS BOK; NINEVE.)

2. Far till apostlarna Petrus och Andreas (Mt 16:17; Joh 1:40–42); i Johannes 1:42 och 21:15–17 kallas han enligt vissa handskrifter Johannes.