Den enda boken i de hebreiska skrifterna som uteslutande handlar om att en profet får i uppdrag av Jehova att förkunna ett domsbudskap för en icke-israelitisk stad, ett budskap som leder till att invånarna i staden ändrar sinne. Händelserna som skildras i boken är unika för dess skribent, Jona, Amittajs son. Eftersom han uppenbarligen är identisk med den Jona som nämns i 2 Kungaboken 14:25, måste han ha profeterat under den tid då Jerobeam II var kung i Israel (ca 844–804 f.v.t.). Händelserna i Jonas bok bör därför ha inträffat på 800-talet f.v.t. (Se JONA nr 1.)

Äkthet. Eftersom många händelser i Jonas bok är av övernaturlig karaktär, har den ofta angripits av bibelkritiker. Skildringarna av en storm som hastigt uppstår och därefter snabbt lägger sig igen, en fisk som slukar Jona och tre dagar senare spyr upp honom oskadd på land och en flaskkurbitsört som plötsligt skjuter upp och lika snabbt vissnar igen har alla ansetts vara ohistoriska, eftersom sådant inte händer i dag. Denna invändning skulle kunna vara befogad om det i Jonas bok hävdades att sådana händelser var vanliga på den  tiden. Men så är inte fallet. Boken skildrar händelser som Guds särskilt utvalde och utsände profet var med om. De som menar att dessa händelser inte kan ha inträffat måste därför förneka antingen att Gud finns till eller att han kan använda naturkrafter, växter, djur och människor på ett speciellt sätt för att genomföra sin vilja. (Se Mt 19:26.)

Vilket slags havsdjur kan ha slukat Jona?

En vanlig invändning förr i tiden var att det inte finns något havsdjur som kan sluka en människa. Men det argumentet håller inte. Kaskeloten med sitt enorma, fyrkantiga huvud som utgör ungefär en tredjedel av kroppslängden skulle utan problem kunna sluka en hel människa. (Walkers Mammals of the World, reviderad av R. Nowak och J. Paradiso, 1983, bd II, sid. 901) En intressant detalj är att det finns vittnesbörd om att hamnstaden Joppe i forna tider var en bas för valfångare. En annan möjlighet är att Jona slukades av en vithaj. År 1939 fångade man en vithaj som i sin mage hade två hela hajar som var två meter långa – var och en var alltså av ungefär samma storlek som en människa. Vithajen har påträffats i alla hav, även i Medelhavet. (Australian Zoological Handbook, The Fishes of Australia, G. P. Whitley, Sydney 1940, del 1 – The Sharks, sid. 125; The Natural History of Sharks, R. H. Backus och T. H. Lineaweaver III, 1970, sid. 111, 113) Det bör dock framhållas att det i Bibeln bara sägs: ”Nu såg Jehova till att en stor fisk slukade Jona.” Det sägs inget om vilket slags fisk det var. (Jon 1:17) Man kan därför inte med säkerhet avgöra detta. I själva verket är människans kunskap om djurlivet i havet tämligen ofullständig. I tidskriften Scientific American (september 1969, sid. 162) sägs det: ”När vi utforskar de stora havsdjupen ytterligare kommer vi utan tvivel, precis som förr i tiden, att upptäcka varelser som ännu inte är beskrivna, bland annat exemplar av arter som man trodde var utdöda för länge sedan.”

Några menar att bokens äkthet kan ifrågasättas av den orsaken att profetens verksamhet inte bekräftas av assyriska uppteckningar. Men det är inte förvånande att sådana upplysningar saknas. Det var vanligt bland forntidens nationer att höja sina framgångar till skyarna men tiga om sina nederlag och förödmjukelser, och de utplånade ofta allt som ställde dem i ofördelaktig dager. Dessutom har inte alla forntida uppteckningar bevarats eller hittats, och därför kan ingen med  säkerhet säga att det aldrig har existerat en skildring av det som hände på Jonas tid.

Något annat som har framförts som bevis för att Jonas bok är ohistorisk är att vissa detaljuppgifter saknas, t.ex. namnet på den assyriske kungen och på den plats där Jona spyddes upp på torra land. Men de som framför den invändningen tar inte hänsyn till att alla historiska skildringar är förkortade redogörelser, eftersom historiker bara tar med de upplysningar de anser vara viktiga eller nödvändiga för syftet med skildringen. Bibelkommentatorn C. F. Keil säger träffande: ”Inte i ett enda av de forntida historikernas verk ser man en sådan fullständighet, och de bibliska historikerna brydde sig ännu mindre om att förmedla sådant som inte hade nära förbindelse med skildringens huvudämne eller med händelsernas religiösa betydelse.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd X, inledning till Jona, sid. 381)

Eftersom de arkeologiska vittnesbörden, så som man tolkar dem, tycks visa att muren kring Nineve bara var 13 km lång, menar man att Jonas bok överdriver stadens storlek när det sägs att det tog tre dagar att gå genom den. (Jon 3:3) Men detta är inget giltigt skäl till att betvivla den uppgift som finns i Bibeln. Både i bibliskt och i nutida språkbruk kan namnet på en stad även innefatta förstäderna. Första Moseboken 10:11, 12 visar dessutom att Nineve, Rehobot-Ir, Kalach och Resen tillsammans utgjorde ”den stora staden”.

Man har också försökt skapa misstro mot boken genom att påpeka att Jona inte skrev i första person. Men då glömmer man att det var vanligt att bibelskribenter talade om sig själva i tredje person. (2Mo 24:1–18; Jes 7:3; 20:2; 37:2, 5, 6, 21; Jer 20:1, 2; 26:7, 8, 12; 37:2–6, 12–21; Dan 1:6–13; Am 7:12–14; Hag 1:1, 3, 12, 13; 2:1, 10–14, 20; Joh 21:20) Även Xenofon, Thukydides och andra forntida profana historiker gjorde det, men äktheten hos deras verk har aldrig ifrågasatts av den orsaken.

Med inledningsorden: ”Jehovas ord kom till Jona”, gör Jonas bok anspråk på att vara från Gud. (Jon 1:1) Judarna har sedan gammalt erkänt äktheten hos denna bok och andra profetiska böcker som inleds på liknande sätt. (Jer 1:1, 2; Hos 1:1; Mik 1:1; Sef 1:1; Hag 1:1; Sak 1:1; Mal 1:1) Detta är i sig självt ett gott vittnesbörd om bokens äkthet. Följande har sagts: ”Det är otänkbart ... att de judiska auktoriteterna skulle ha tagit med en sådan bok i Bibelns kanon, om de inte hade haft mycket säkra vittnesbörd om dess tillförlitlighet och äkthet.” (The Imperial Bible-Dictionary, utgiven av P. Fairbairn, London 1874, bd I, sid. 945)

Dessutom är boken i full överensstämmelse med resten av Bibeln. Den visar att räddning kommer från Jehova (Jon 2:9; jfr Ps 3:8; Jes 12:2; Upp 7:10), och den belyser vilken barmhärtighet, fördragsamhet, tålmodighet och oförtjänt omtanke han visar syndiga människor (Jon 3:10; 4:2, 11; jfr 5Mo 4:29–31; Jer 18:6–10; Rom 9:21–23; Ef 2:4–7; 2Pe 3:9).

Ytterligare något som vittnar om bokens äkthet är att skildringen präglas av ärlighet och uppriktighet. Jonas felaktiga inställning till sitt uppdrag och till Guds beslut att skona nineviterna döljs inte.

Men det mest avgörande vittnesbördet kommer från Guds egen Son. Han sade: ”Inget tecken skall ges ... [denna generation] utom profeten Jonas tecken. Ty alldeles som Jona tre dagar och tre nätter var i den väldiga fiskens buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens hjärta. Män från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med denna generation och skall domfälla den; för de ändrade sinne vid det som Jona predikade, men se, här är något mer än Jona.” (Mt 12:39–41; 16:4) Att Kristus Jesus skulle uppstå var lika verkligt som att Jona blev befriad ur fiskens buk. Och den generation som hörde Jona predika måste ha varit lika verklig som den generation som hörde det Kristus Jesus sade. Om männen från Nineve var sagofigurer skulle de inte kunna uppstå vid domen och domfälla en oemottaglig generation av judar.

[Ruta på sidan 1281]

HUVUDPUNKTER I JONAS BOK

Det Jona upplevde när han fick uppdraget att profetera för ett hedniskt folk, invånarna i Nineve

Skriven omkring 844 f.v.t., omkring hundra år innan assyrierna förde Israel i landsflykt

Jonas flykt (1:1–2:10)

Jona får i uppdrag att varna nineviterna för Jehovas vrede, men i stället går han ombord på ett skepp som skall till Tarsis

Det blåser upp till kraftig storm, och man är rädd för att lida skeppsbrott

De rädda sjömännen ropar till sina gudar, försöker lätta skeppet och kastar sedan lott för att avgöra vem som är skuld till olyckan

Lotten faller på Jona; han säger till sjömännen att kasta honom överbord, eftersom han är skuld till stormen

Sjömännen vill inte göra detta utan försöker få skeppet tillbaka till land; när det inte lyckas kastar de Jona i havet; genast avtar stormen

I vattnet slukas Jona av en stor fisk

Inne i fiskens buk ber Jona till Jehova och lovar att infria det han har gett löfte om

Till slut spyr fisken upp Jona på torra land

Jona går till Nineve (3:1–4:11)

Jehova ger återigen Jona anvisning om att gå till Nineve och förkunna hans varning

Jona går till Nineve och förkunnar att staden skall omstörtas om 40 dagar

Nineviterna ändrar sinne; på kungens befallning klär de sig själva och sina husdjur i säckväv och ropar till Gud om att han skall vara barmhärtig; Jehova känner ”ånger” över den förutsagda olyckan

Jona blir rasande över att Nineve skall skonas; han gör en hydda åt sig utanför staden, sätter sig i skuggan under den och väntar på vad som skall hända

Jehova låter en flaskkurbitsört skjuta upp och ge Jona välkommen skugga; följande dag sticker en mask örten, som torkar bort; Jehova använder Jonas reaktion på detta för att förklara varför han visade barmhärtighet mot de över 120 000 invånarna i Nineve