Odlande av jord; ibland inklusive kreatursskötsel. Jordbruket började i Edens trädgård när Gud satte Adam i trädgården ”till att odla den och ta vård om den”. (1Mo 2:5, 15) Men på grund av att de två första människorna var olydiga mot Gud utvidgades inte den paradisiska trädgården; tvärtom kom marken under Guds förbannelse. Under svett och möda fick man nu arbeta för att få jorden att ge det nödvändiga för livets uppehälle. (1Mo 3:17–19)

Adams och Evas förste son, Kain, blev ”jordbrukare”, medan Abel blev fåraherde. (1Mo 4:2–4) Efter den stora översvämningen ”började Noa som jordbrukare och planterade en vingård”. (1Mo 9:20) Längre fram levde Abraham, Isak och Jakob huvudsakligen som nomader och herdar med sina hjordar, ungefär som Jabal hade gjort före översvämningen. (1Mo 4:20) Det finns dock belägg för att Isak och Jakob också odlade säd, och vete nämns särskilt. (1Mo 26:12; 27:37; 30:14; 37:7)

Jordbruk i Israel. Arkeologiska utgrävningar visar att Palestina är ett av de områden där man från äldsta tider har bedrivit jordbruk i större omfattning. Det utlovade landet var mycket fruktbart. På Lots tid var Jordandistriktet ”som Jehovas trädgård, som Egyptens land ända till Soar”. (1Mo 13:10) Innan israeliterna drog ut ur Egypten hade de fått god erfarenhet av jordbruk, eftersom man i Egypten odlade vete, lin, korn, gurka, vattenmelon, purjolök, rödlök, vitlök och andra grödor. (2Mo 9:25, 26, 31, 32; 4Mo 11:5; 5Mo 11:10) I 40 år vandrade de sedan omkring i vildmarken utan att bosätta sig, och de var relativt avskärmade från hedniska folk och deras nedbrytande inflytande.

När israeliterna hade kommit in i det utlovade landet började de leva som jordbrukare och herdar. Det var till stor fördel att landet redan var uppodlat. Det stora flertalet av de hebréer som lärt sig jordbruk i Egypten hade vid det här laget dött i vildmarken,  och därför fanns det få, om ens några, kunniga jordbrukare med praktisk erfarenhet som kunde börja bruka jorden i ett land som var nytt och främmande för dem. (4Mo 14:22–30; Heb 3:16, 17) Det var därför en stor fördel att de nu fick överta ”välfyllda hus”, ”uthuggna vattencisterner” och ”vingårdar och olivträd” som redan var planterade och gav avkastning. (5Mo 6:10, 11; 8:6–9)

Sedan landet hade delats upp i stamområden delades jordlotter ut, tydligen med hjälp av mätsnöre. (Ps 78:55; Hes 40:3; Am 7:17; Mik 2:4, 5) När gränserna väl var fastställda skulle de respekteras. (5Mo 19:14; 27:17; Ord 22:28; Hos 5:10; jfr Job 24:2.)

I de lagar som israeliterna fick hade jordbruket en viktig plats. Landet tillhörde Jehova och fick därför inte missbrukas. (3Mo 25:23) Jorden i landet fick inte säljas för all framtid, och med undantag av egendomar i muromgärdade städer skulle jord som sålts på grund av olyckliga omständigheter och ekonomiska motgångar återlämnas till den ursprunglige ägaren under jubelåret. (3Mo 25:10, 23–31) Lagen påbjöd en sabbatsvila vart sjunde år, då jorden låg i träda och återfick sin fruktbarhet – detsamma som man i dag uppnår genom växelbruk. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:3–7) Detta kan ha förefallit riskabelt och prövade verkligen israeliternas tro på Guds löfte om att ta hand om dem och ge dem så mycket att de kunde klara sig fram till skörden året därpå. Samtidigt lärde de sig att vara sparsamma och förutseende. Jubelåret (som inföll vart 50:e år) var också ett år av vila för landet. (3Mo 25:11, 12)

De tre årliga högtider som Israel fick befallning om att fira var förlagda så att de sammanföll med skördetiderna: det osyrade brödets högtid sammanföll med kornskörden, pingsten med veteskörden och lövhyddohögtiden med den sista skörden vid årets utgång. (2Mo 23:14–16) För israeliterna var årstiderna och skördetiderna fasta punkter för tidsbestämning, och de användes oftare vid datering än kalendermånaderna. Att israeliterna livnärde sig på jordbruk var också till andligt skydd för dem, eftersom det i stor utsträckning gjorde dem oberoende av andra folk och begränsade handelskontakterna med de kringliggande nationerna till ett minimum.

Även om landet genom Guds välsignelse skulle bli ett land som flödade av ”mjölk och honung” måste israeliterna ändå lösa problem som var förbundna med odlandet av jorden. Om de var lydiga skulle de inte ha behov av omfattande anläggningar för konstbevattning. (5Mo 8:7; 11:9–17) Regntiden började med de tidiga regnen omkring mitten av oktober och varade till tiden för de sena regnen, som upphörde omkring mitten av april. (5Mo 11:14) Därefter följde fem månader då det normalt inte föll något regn. Hettan och torkan under denna period mildrades av den ymniga dagg som föll på natten och som friskade upp jorden och växtligheten. (1Mo 27:28; 5Mo 33:28; se DAGG.)

För att motverka jorderosion på sluttningar anlade man terrasser med stödmurar av sten som hindrade att den värdefulla matjorden sköljdes bort. Vid arkeologiska utgrävningar har man på några bergssluttningar frilagt 60 eller fler sådana terrasser. För att skydda odlingarna byggde man hyddor, kojor eller till och med permanenta torn i vingårdarna och på fälten, så att en vakt kunde övervaka området därifrån. (Jes 1:8; 5:2; Mt 21:33)

Om kung Ussia sägs det särskilt att han var ”en man som älskade jordbruk [ordagr.: marken (åkerjorden)]”. (2Kr 26:10)

Israeliternas olydnad ledde senare till att Gud drog tillbaka sin välsignelse, vilket fick katastrofala följder för jordbruket – felslagna skördar, torkor, gräshoppsplågor, mjöldagg och andra problem. Hundratals år av skogsskövling och vanskötsel av terrassanläggningarna har dessutom lett till att enorma mängder matjord sköljts bort i stora delar av Palestina. Trots detta har den kvarvarande jorden i allmänhet varit mycket fruktbar ända fram till vår tid. (Se SKÖRD; SÅDD; TRÖSKNING och liknande ämnen under deras respektive rubriker.)