[Josịa] Om namnet är besläktat med en arabisk rot, betyder det ”må Jehova bota”, ”Jehova har botat”.

1. Son till den judeiske kungen Amon och Jedida, Adajas dotter. (2Ku 22:1) Josia hade minst två hustrur, Hamutal och Sebida. (2Ku 23:31, 34, 36) Av hans fyra söner som nämns i Bibeln var det bara den förstfödde, Johanan, som inte var kung i Juda. (1Kr 3:14, 15)

Josia blev kung i Juda som åttaåring efter det att hans far blivit mördad i en sammansvärjning och de skyldiga blivit avrättade. (2Ku 21:23, 24, 26; 2Kr 33:25) Omkring sex år senare födde Sebida Josias andre son, Jehojakim. (2Ku 22:1; 23:36) I sitt åttonde regeringsår började Josia söka Jehova för att lära känna hans vilja och handla i överensstämmelse med den. (2Kr 34:3) Det var också vid den här tiden som Hamutal födde åt honom sonen Jehoahas (Sallum). (2Ku 22:1; 23:31; Jer 22:11)

Under sitt 12:e år som kung satte Josia i gång en kampanj mot avgudadyrkan, en kampanj som tydligen pågick till hans 18:e regeringsår. Altaren som hade använts i falsk tillbedjan revs ner, och de vanhelgades genom att man brände människoben på dem. Dessutom förstördes heliga pålar, huggna bilder och gjutna bildstoder. Josia vidtog dessa åtgärder så långt upp som i den norra delen av det område som hade tillhört tiostammarsriket men som nu låg öde därför att assyrierna hade erövrat det och fört invånarna i landsflykt. (2Kr 34:3–8) Det är tydligt att Sefanjas och Jeremias fördömelser av avgudadyrkan hade effekt. (Jer 1:1, 2; 3:6–10; Sef 1:1–6)

Efter det att Josia hade fullbordat reningen av Juda, och medan man höll på att reparera Jehovas tempel, fann översteprästen Hilkia  ”boken med Jehovas lag som hade getts genom Moses hand”, troligtvis själva originalet. Hilkia överlämnade det sensationella fyndet till Safan, kungens sekreterare, som tog med sig lagboken in till kung Josia. Efter att ha meddelat kungen hur reparationsarbetet vid templet skred framåt läste Safan ur boken för honom. När den trogne kungen hörde Guds ord rev han sönder sina kläder, och han sände sedan en delegation på fem man för att fråga Jehova för sin och för folkets räkning. Männen gick till profetissan Hulda, som bodde i Jerusalem, och återvände sedan med följande budskap: Det skall komma olycka till följd av folkets olydnad mot Jehovas lag, men eftersom du, kung Josia, har ödmjukat dig, skall du föras till din begravningsplats i frid och inte se olyckan. (2Ku 22:3–20; 2Kr 34:8–28; se HULDA.)

Nu samlade Josia alla invånarna i Juda och Jerusalem, däribland de äldste, prästerna och profeterna, och läste upp Guds lag för dem, och de slöt ett förbund om att vara trogna mot Jehova. Sedan följde en ny, tydligen ännu mer intensiv kampanj mot avgudadyrkan. Alla präster för främmande gudar i Juda och Jerusalem blev avsatta, och de levitiska präster som hade blivit inblandade i otillbörlig tillbedjan på offerhöjderna fråntogs privilegiet att tjäna vid Jehovas altare. De offerhöjder som hade byggts flera hundra år tidigare, under Salomos regeringstid, gjordes fullständigt otjänliga för tillbedjan. I uppfyllelse av en profetia som hade uttalats omkring 300 år tidigare av en icke namngiven ”gudsman” rev Josia ner det altare som den israelitiske kungen Jerobeam hade byggt i Betel. Offerhöjderna avlägsnades både i Betel och i de andra städerna i Samaria, och avgudaprästerna offrades på de altaren där de hade framburit offer. (1Ku 13:1, 2; 2Ku 23:1–20; 2Kr 34:29–33)

I sitt 18:e regeringsår anordnade Josia ett påskfirande den 14 nisan. Det överträffade alla de påskfiranden som hade firats sedan profeten Samuels dagar. Josia bidrog själv med småboskap, 30 000 djur, och nötboskap, 3 000 djur. (2Ku 23:21–23; 2Kr 35:1–19)

Omkring fyra år senare blev Josia far till Mattanja (Sidkia), som föddes av hans hustru Hamutal. (2Ku 22:1; 23:31, 34, 36; 24:8, 17, 18)

Mot slutet av Josias 31 år långa regeringsperiod (659–629 f.v.t.) ledde farao Neko sin här norrut för att undsätta assyrierna. Av en eller annan anledning som inte nämns i Bibeln underlät kung Josia att ge akt på ”Nekos ord från Guds mun” och försökte slå tillbaka de egyptiska styrkorna vid Megiddo, men han blev dödligt sårad. Han fördes tillbaka till Jerusalem i en stridsvagn och dog antingen på vägen eller strax efter det att han kommit fram. Hans död orsakade stor sorg bland hans undersåtar. ”Hela Juda och Jerusalem sörjde över Josia. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia, och alla sångarna och sångerskorna nämner Josia i sina klagosånger än i dag.” (2Kr 35:20–25; 2Ku 23:29, 30; se ASSYRIEN [Världsväldets undergång].)

Tre av Josias söner och en av hans sonsöner härskade som kungar över Juda, men ingen av dem följde hans goda exempel i fråga om att vända tillbaka till Jehova av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin handlingskraft. (2Ku 23:24, 25, 31, 32, 36, 37; 24:8, 9, 18, 19) Detta visar också att även om Josia hade lyckats avlägsna alla de föremål som användes i förbindelse med avgudadyrkan, hade folket i allmänhet inte helhjärtat vänt om till Jehova. Den annalkande olyckan var således oundviklig. (Jfr 2Ku 23:26, 27; Jer 35:1, 13–17; 44:15–18.)

2. ”Sefanjas son”; bodde i Jerusalem efter landsflykten och är troligen identisk med Hen. (Sak 6:10, 14)