Ett inspirerat brev i de kristna grekiska skrifterna skrivet av Judas, som var bror till Jakob och därmed uppenbarligen även halvbror till Jesus Kristus. (Se JUDAS nr 5.) Eftersom brevet är riktat till ”de kallade som är älskade i samhörighet med Gud, Fadern, och bevarade åt Jesus Kristus”, var detta ett allmänt brev som tydligtvis skulle cirkulera bland alla kristna. (Jud 1)

När Judas skrev brevet hade en farlig situation uppstått bland de kristna. Omoraliska, djuriska människor hade smugit sig in bland dem och vände Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet. Av den anledningen skrev inte Judas om den räddning som är gemensam för kristna som blir kallade till Guds himmelska kungarike, vilket han egentligen hade tänkt. Under ledning av Guds ande gav han i stället förmaningar för att hjälpa sina medtroende att stå emot det fördärvliga inflytande som fanns i församlingen. Judas uppmanade dem att ”kämpa hårt” för tron genom att försvara sig mot omoraliska personer, genom att hålla fast vid den rena tillbedjan och ett gott uppförande och genom att ”be med helig ande”. (Jud 3, 4, 19–23) Judas hänvisar till de änglar som syndade, invånarna i Sodom och Gomorra, Kain, Bileam och Kora för att med kraft visa att Jehovas dom kommer att verkställas över de ogudaktiga lika säkert som den verkställdes över otrogna änglar och onda människor i forna tider. Han visar också hur lågt de som försökte besudla de kristna hade sjunkit. (Jud 5–16, 19)

Upplysningar som bara finns i Judas brev. Även om brevet är kort innehåller det upplysningar som inte finns någon annanstans i Bibeln. Det är bara detta brev som nämner ärkeängeln Mikaels diskussion med Djävulen om Moses kropp och den profetia Enok hade uttalat många hundra år tidigare. (Jud 9, 14, 15) Man vet inte om Judas fick de här upplysningarna genom en direkt uppenbarelse eller från en tillförlitlig muntlig eller skriftlig källa. Om det sistnämnda är fallet, kan detta förklara varför det hänvisas till Enoks profetia även i den apokryfiska Henoksboken (som man menar skrevs någon gång under de två sista århundradena f.v.t.). En gemensam källa kan ha legat till grund för  uttalandet i både det inspirerade brevet och den apokryfiska boken.

Var och när brevet skrevs. Judas skrev troligen sitt brev i Palestina, eftersom inget tyder på att han någonsin lämnade detta område. Tack vare de inre vittnesbörden är det möjligt att fastställa ungefär när brevet skrevs. Att Judas varken nämner Cestius Gallus angrepp mot Jerusalem (år 66) eller stadens fall för romarna under Titus (år 70) tyder på att han skrev brevet före år 66. Om delar av Jesu profetia angående Jerusalems ödeläggelse (Lu 19:43, 44) redan hade börjat uppfyllas, skulle Judas säkert ha använt även detta som ett varnande exempel på att Gud verkställer dom. Eftersom Judas tydligtvis citerar från Petrus andra brev när han nämner hånfulla människor som skulle framträda ”i den sista tiden” (jfr 2Pe 3:3 med Jud 18), måste han ha skrivit sitt brev efter det att Petrus hade skrivit sitt andra brev, möjligen omkring år 65.

Äkthet. Judas brev togs tidigt med i förteckningar över Bibelns kanoniska böcker. Från 100-talet till 300-talet erkändes det som kanoniskt av bland annat Klemens av Alexandria, Tertullianus, Origenes, Eusebios, Kyrillos av Jerusalem, Athanasios, Epifanios, Gregorios av Nazianzos, Filastrius, Hieronymus och Augustinus. Brevet nämns även i det muratoriska fragmentet (ca 170 v.t.).

[Ruta på sidan 1325]

HUVUDPUNKTER I JUDAS BREV

Ett kortfattat men kraftfullt brev som varnar för onda människor som skulle nästla sig in i församlingen

Troligen skrivet omkring 65 v.t., över 30 år efter Kristi död och uppståndelse

En situation som kräver kristen uthållighet (v. 1–4)

Ogudaktiga människor har smugit sig in i församlingen och använder Guds oförtjänta omtanke som en ursäkt för tygellöshet

De kristna måste kämpa hårt för tron

Attityder, uppförande och människor som kristna bör akta sig för (v. 5–16)

Glöm inte att de israeliter som räddades ut ur Egypten men som senare brast i tro blev tillintetgjorda

De änglar som övergav sin tillbörliga ställning blev straffade

De grovt omoraliska städerna Sodom och Gomorra straffades med evig eld

Trots dessa exempel försöker några föra in liknande handlingssätt i församlingen

Mikael talade inte skymfligt, inte ens till Djävulen; men dessa människor ”skymfar dem som är härliga”

De följer Kains, Bileams och Koras dåliga exempel

De utgör en fara som kan jämföras med blindskär; precis som vattenlösa moln och döda träd som är uppryckta med rötterna åstadkommer de inget nyttigt

Enok profeterade om Guds dom över sådana ogudaktiga syndare

De knotar och klagar, är självupptagna och använder bedrägligt smicker

Hur de kristna kan stå emot detta dåliga inflytande (v. 17–25)

Kom ihåg att apostlarna förutsade att det skulle finnas sådana människor i ”den sista tiden”

De kristna bör inte vara som de, utan bygga upp sig själva på trons grund, be med helig ande, bevara sig själva i Guds kärlek och vänta på Jesu barmhärtighet

De bör också hjälpa andra, visa barmhärtighet mot dem som tvivlar och rädda dem genom att rycka dem ur elden