Ställe där vatten naturligt tränger fram ur marken (2Mo 15:27) i motsats till brunnar och cisterner, som vanligen grävdes eller höggs ut (1Mo 26:15). Två hebreiska ord för ”källa” är ‛ạjin (ordagr.: ”öga”) och det besläktade ma‛jạn. Det motsvarande grekiska ordet är pēgẹ̄. Ibland rensade och fördjupade man naturliga källor, och det kan förklara varför källor vid några tillfällen också kallades brunnar. (1Mo 16:7, 14; 24:11, 13; Joh 4:6, 12; se BRUNN; CISTERN.)

Mose beskrev det utlovade landet som ett land ”med källor och djupa vatten som väller fram på dalslätten och i bergstrakten”. (5Mo 8:7) Det finns många källor i Palestina – i genomsnitt mellan sex och sju per 100 km². Eftersom berggrunden i Juda och Efraim huvudsakligen består av porösa bergarter, kan vinterregnen snabbt tränga långt ner i marken. Till sist kommer vattnet ner till ett vattentätt lager som det följer tills det tränger fram som källådror på Jordandalens västsida och Döda havets västra strand. Några källflöden mynnar rentav direkt i Döda havet. Många av de källor som mynnar direkt i Döda havet eller i de nedre delarna av Jordan är varma. På västra sidan av bergskedjan kommer vattnet fram som källådror  längs den östliga delen av de långsträckta kustslätterna, men en del av det rinner direkt ut i Medelhavet via underjordiska vattenådror. En del källor, till exempel de som finns kring Jerusalem och Hebron, ligger ända uppe på eller strax nedanför de högsta delarna av Palestinas högland. Floderna Litani och Jordan samt vattendragen i Damaskusområdet rinner upp i de många källor som bildas av smältvatten från Libanonbergen och Hermon.

Källornas stora betydelse framgår av att många ortnamn börjar med ”En-”, som betyder ”källa”. (Jos 15:62; 17:11; 1Ku 1:9; se AJIN.) Städer och byar låg ofta i närheten av källor, eftersom de flesta av Palestinas ”floder” i själva verket är vattenförande bara under regntiden och torkar ut under sommarmånaderna. Av strategiska skäl byggdes städerna ofta på höjder, och källorna låg därför i många fall utanför stadsmurarna i dalen nedanför. Därmed blev det livsviktigt att säkra vattentillförseln. Man byggde ledningar som förde vattnet direkt från källan in i staden. Kung Hiskia byggde en sådan vattenledning för att leda vattnet från Gihonkällan in i Davidsstaden. (2Ku 20:20; 2Kr 32:30) Man kunde också bygga skyddade gångar eller tunnlar till källan så att stadsborna hade tillgång till vatten även om staden var under belägring. När assyrierna invaderade Juda täppte Hiskia till vattenkällorna utanför Jerusalem för att angriparna inte skulle få något vatten. (2Kr 32:2–4; se BEFÄSTNINGAR; HISKIA nr 1 [Byggnads- och ingenjörsarbeten].)

Bildspråk. Jehova har skapat ”djupets källor”. (Ord 8:28; 1Mo 7:11) Han kallas också ”livets källa”, ”källan med levande vatten” och ”Israels Källa”. (Ps 36:9; Jer 2:13; Ps 68:26) Det vatten som hans Son, Jesus Kristus, ger blir i mottagaren ”en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv”. (Joh 4:14) Joel förutsade att det skall utgå en källa från Jehovas hus efter det att nationerna blivit krossade som druvor i en vinpress på Jehosafats lågslätt. (Joel 3:12, 13, 18)

För att betona för de kristna, som har till uppgift att delge andra livets vatten, hur viktigt det är att använda tungan på rätt sätt ställer Jakob frågan: ”Inte låter väl en källa sött och bittert vatten välla fram ur samma öppning?” (Jak 3:11)

I berättelsen om när Jesus botade en kvinna som hade lidit av blödningar i 12 år sägs det att ”hennes blods källa” torkade ut. (Mk 5:25–29) Uttrycket ”vattenkälla” används också om en källa till sexuell tillfredsställelse. (Ord 5:18)