Behållare, ibland med lock (4Mo 19:15), för vätskor eller torra varor. (1Ku 17:10; Est 1:7; Jer 40:10) Många var tillverkade av lera, trä, metall eller sten. (3Mo 6:28; 15:12; 4Mo 7:85; 1Ku 10:21; Mt 26:7) Vissa användes i hushållet, till exempel de skålar som man kom med till David och hans män när de flydde från Absalom. (2Sa 17:27–29) Till de vanligare behållarna hörde krukor och kärl ”i form av skålar” (Jes 22:24), säckar (1Mo 42:25), korgar (Mk 8:19, 20; 2Kor 11:33), skinnläglar och vinsäckar (Dom 4:19; Lu 5:37, 38), ämbar och hinkar (4Mo 24:7; Joh 4:11; se REDSKAP).

Krukor, krus och flaskor. Krukorna var i regel djupa, cylindriska behållare med ett, två eller fyra handtag och var för det mesta tillverkade av lera (Jes 30:14; Jer 19:1, 10; Klag 4:2) men ibland av sten (Joh 2:6). Under kungatiden i Israel kan en kruka av normal storlek ha varit ca 65 cm hög och ca 40 cm i diameter. Krukorna kunde stå på ställ (3Mo 11:35), och man förvarade vätskor som vatten, olja eller vin i dem (1Sa 10:3; 25:18; 2Sa 16:1; 1Ku 18:33; 2Ku 4:2; Jer 13:12). Torra varor, till exempel mjöl, förvarades också i krukor. (1Ku 17:12) Ibland förvarade man dokument, till exempel köpekontrakt, i lerkrukor eller lerkärl, där de var skyddade. (Jer 32:13–15) Gamla handskrifter som man har funnit i trakten av Qumran vid Döda havet, bland annat den välkända Jesajarullen, hade bevarats i lerkrukor.

Vattenkrus (1Sa 26:11, 12, 16; 1Ku 19:6) och flaskor (1Sa 10:1; 1Ku 14:3; 2Ku 9:3) var vanligtvis tillverkade av lera och varierade mycket i storlek och form. Det fanns även behållare av andra material med smal hals och propp. Egyptierna hade dekorerade vaser som användes som flaskor, och de kunde vara gjorda av alabaster, ben, brons, elfenben, glas, guld, porslin, silver eller sten. Glasflaskor användes i det forntida Assyrien, och lerflaskor var vanliga i flera av Bibelns länder.

Skålar och fat. I skålar hade man sådana vätskor som vin (Am 6:6), mjölk (Dom 5:25) och vatten (Dom 6:38). De var tillverkade av lera, sten eller metall. Det hebreiska ordet mizrạq avser en metallskål som tydligen användes i samband med offer vid tillbedjan. (2Mo 27:3; 4Mo 4:14; 7:13; 1Ku 7:50; 2Kr 4:8) Större skålar som användes vid måltider, till exempel gästabudsskålar (tsallạchath, Ord 26:15; sẹfel, Dom 5:25), var ibland av keramik. Arkeologiska fynd visar att keramikskålar under kungatiden i Israel  var ca 20 cm djupa och hade en invändig diameter på ca 40 cm och ibland var försedda med fyra handtag. Ordet gullạh betyder ”skål” (Sak 4:2), men det återges också med ”skålformig”, till exempel när kapitälen på pelarna som stod framför Salomos tempel beskrivs (1Ku 7:41). Ordet saf används om de skålar som israeliterna hade påskoffrets blod i när de var i Egypten (2Mo 12:22) och om de kar som Nebukadnessar förde till Babylon (Jer 52:19). De två grekiska orden för ”skål” är trỵblion och fiạlē. Trỵblion avser en förhållandevis djup skål som man åt ur (Mt 26:23), medan fiạlē avser en skål som ofta användes när man frambar offer som bestod av vätska (Upp 16:2–17). Faten (hebr.: qe‛arạh; grek.: pịnax) var utan tvivel flatare än skålarna. (2Mo 25:29; 37:16; 4Mo 4:7; 7:84, 85; Mt 14:8, 11; Mk 6:25, 28)

Det grekiska ordet niptẹ̄r används om det ”fat” (”tvättfat”, 2000) som Jesus använde när han tvättade lärjungarnas fötter. (Joh 13:5; jfr Int.)

Bägare. Bägaren, ett förhållandevis litet dryckeskärl, var som regel gjord av lera och i vissa fall av metall. (Ord 23:31; Jer 35:5; Mk 9:41) Några bägare var formade så att de passade i handen. De flesta bägare var låga, handtagslösa skålar. De som hade handtag kunde också användas som öskar.

Bildspråk. I Predikarens bok beskrivs döden som den tidpunkt då ”krukan vid källan slås sönder”. Denna kruka är tydligtvis hjärtat, som vid döden upphör att ta emot blodet och pumpa runt det i kroppen. Det blir lika oanvändbart som ett sönderslaget kärl som inte kan hålla vatten. Också hjärnan, som bildligt kallas ”den gyllene skålen” (tydligtvis kraniet med hjärnan), upphör att fungera och börjar lösas upp, ”krossas”. (Pre 12:6, 7)

Kärl. I Bibeln kallas människor ofta kärl. (Apg 9:15) De kristna är bräckliga lerkärl som har blivit betrodda med en underbar skatt, den kristna tjänsten. (2Kor 4:7) Kvinnor beskrivs som ett ”svagare kärl”. Kristna äkta män måste därför ta hänsyn till sin hustrus fysiska och biologiska begränsningar. Därmed efterliknar de Jehova, som visade kvinnorna hänsyn i den lag han gav till Israel (3Mo 18:19; 20:18), och handlar ”enligt kunskap, i det ... [de] visar dem ära som ett svagare kärl, det kvinnliga”. (1Pe 3:7)

Man bör hålla sig undan från de kärl som är ”utan ära” (personer som uppför sig orätt) och jaga efter det som är i överensstämmelse med Jehovas vilja. Då kan man vara ”ett kärl för ett ärofullt ändamål, helgat, till nytta för sin ägare, berett till allt gott verk”. (2Ti 2:20, 21) Att Jehova har avstått från att omedelbart tillintetgöra ”vredens kärl”, onda människor, gör att rättfärdigt sinnade människor skonas, eftersom det ger dem tid att bli formade som ”barmhärtighetens kärl”. (Rom 9:17–26)

Bägare. Bägaren används ofta som en symbol för Guds vedergällning eller Guds vrede. En sådan bägare kan onda personer, städer eller hela folk och nationer få dricka. (Ps 11:6; 75:8; Jes 51:17, 22; Jer 25:12–29; 51:41; Klag 4:21; Upp 14:9, 10; 16:19; 18:5–8) Det forntida Babylon var en symbolisk ”gyllene bägare i Jehovas hand”, ur vilken många nationer fick dricka nederlagets bittra dryck. (Jer 51:7) Jehova säger också profetiskt: ”Se, jag gör Jerusalem till en skål som får alla folken runt omkring att ragla.” Här används alltså ordet ”skål” (hebr.: saf) i samma betydelse. (Sak 12:1, 2)

När Jerusalems ödeläggelse närmade sig fick invånarna veta att ingen skulle ”ge dem tröstebägaren att dricka på grund av någons far och på grund av någons mor”. Detta anspelade möjligtvis på att man normalt gav en bägare vin till den som sörjde över sina döda föräldrar. (Jer 16:5–7; jfr Ord 31:6.)

Den symboliska ”bägare” som Jehova fyllde åt Jesus Kristus var hans vilja med avseende på Jesus. När Jesus bad att denna ”bägare”, om det var möjligt, skulle gå honom förbi var det utan tvivel för att han tänkte på den vanära det skulle dra över Gud att han, Jesus, avrättades som en hädare och upprorsmakare. Likväl var han villig att underkasta sig Jehovas vilja och dricka den symboliska bägaren. (Mt 26:39, 42; Joh 18:10, 11) Den ”bägare” Jehova hade bestämt för Jesus bestod dock inte bara i lidande, utan också i att hans dop till döden fullbordades genom att han blev uppväckt till odödligt liv i himlen. (Lu 12:50; Rom 6:4, 5; Heb 5:7) Den var därför också ”den storslagna räddningens bägare” för honom. (Ps 116:13) I överensstämmelse med Guds vilja delar Jesus den ”bägare” som han har fått att dricka med den lilla hjorden av hans medarvingar till Riket. (Lu 12:32; Mk 10:35–40)