En varm känsla av tillgivenhet för en närstående person, till exempel en vän, ett barn eller en förälder; en djup känsla av ömhet och sympati för någon; Guds välvilliga tillgivenhet för sina skapelser och deras vördnadsfulla tillgivenhet för honom; även den tillgivenhet som Guds skapelser visar varandra på ett tillbörligt sätt; den starka ömhet för någon av motsatt kön som är den känslomässiga drivkraften till att två människor förenas i äktenskap. En synonym till kärlek är ”hängivenhet”.

 I Bibeln används ordet kärlek om alla de ovannämnda formerna av denna känsla och dessutom om ytterligare en, nämligen kärlek som vägleds av principer, till exempel kärlek till rättfärdighet och kärlek till fiender, personer som man annars inte känner tillgivenhet för. Sådan kärlek innebär att man osjälviskt strävar efter rättfärdighet och är uppriktigt mån om andras eviga välfärd och att man låter detta komma till uttryck i handlingar som är till nytta för dem.

De hebreiska ord som först och främst används om de här nämnda slagen av kärlek är substantivet ’ahavạh (”kärlek”) och verbet ’ahẹv eller ’ahạv (”älska”). Sammanhanget avgör i vilken bemärkelse orden används.

I de kristna grekiska skrifterna används i huvudsak olika former av orden agạpē och filịa samt två ord avledda av storgẹ̄. (Ordet ẹros, dvs. kärleken mellan könen, förekommer inte.) Av dessa ord är agạpē det vanligaste.

Angående substantivet agạpē och verbet agapạō sägs det i Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words: ”Kärleken kan bli känd bara genom de handlingar den framkallar. Guds kärlek kan ses i den gåva han gett i form av sin Son, 1Jo 4:9, 10. Men denna kärlek grundar sig uppenbarligen inte på älskvärdhet eller tillgivenhet; den framkallas alltså inte av goda egenskaper hos dem som är föremål för den, Rom 5:8. Den var ett uttryck för ett medvetet beslut som Gud valde att fatta, och den har ingen annan påvisbar grund än det som finns i Guds egen natur, jfr 5Mo 7:7, 8.” (1981, bd 3, sid. 21)

Om verbet filẹō säger W. E. Vine att det ”skiljer sig från agapaō så till vida att fileō mer är ett uttryck för öm tillgivenhet. ... Det att älska (fileō) livet i bemärkelsen att man har en orättmätig önskan att bevara det och glömmer den egentliga meningen med livet fördöms av Herren, Joh 12:25. Det att älska (agapaō) livet i den bemärkelse som avses i 1Pe 3:10 innebär däremot att tänka på de sanna intressena i livet. Här skulle ordet fileō inte alls passa.” (Bd 3, sid. 21, 22)

I den grekiska ordboken i James Strongs Exhaustive Concordance of the Bible (1890, sid. 75, 76) sägs det under uppslagsordet filẹō: ”Att vara vän med (tycka om [någon eller något]), dvs. känna tillgivenhet för (om en personlig tillgivenhet som kommer av en känsla eller stämning, medan ... [agapạō] har en bredare betydelse och i synnerhet omfattar omdömet och viljans noga övervägda samtycke på grundval av principer, skyldigheter och en känsla för vad som är passande ...).” (Se TILLGIVENHET.)

Ordet agạpē betecknar ofta en kärlek som bygger på eller vägleds av principer. Som det framgår av många bibelställen förbinds sådan kärlek ofta med ömhet och tillgivenhet. I Johannes 3:35 säger Jesus: ”Fadern älskar [agapai] Sonen.” I Johannes 5:20 säger han: ”Fadern är fäst vid [filei] Sonen.” Guds kärlek till Jesus Kristus är helt visst förbunden med stor tillgivenhet. Jesus sade också: ”Den ... som älskar [agapọ̄n] mig, han skall bli älskad [agapēthẹ̄setai] av min Fader, och jag skall älska [agapẹ̄sō] honom.” (Joh 14:21) Faderns och Sonens kärlek är förbunden med öm tillgivenhet för dem som älskar dem. De som tillber Jehova måste på samma sätt älska honom och hans Son, och de skall dessutom älska varandra. (Joh 21:15–17)

Även om kristen kärlek kännetecknas av respekt för principer, saknar den alltså inte känslor – annars skulle den inte skilja sig från kall och hård rättvisa. Men den styrs inte av känslor eller sentimentalitet; den bortser aldrig från principer. De kristna visar med all rätt kärlek mot andra som de inte känner tillgivenhet för, och de gör det med tanke på dessa människors bästa. (Gal 6:10) Även om de inte känner särskild tillgivenhet för dem, har de medkänsla med dem och uppriktig omtanke om dem i den utsträckning och på det sätt som rättfärdiga principer tillåter och föreskriver.

Agạpē-kärleken är alltså en kristen kärlek som vägleds av principer, men det finns en felaktig form av agạpē som styrs av själviskhet. Jesus sade till exempel: ”Om ni älskar [agapạte] dem som älskar er, vilken förtjänst ger det er? Också syndarna älskar ju de människor som älskar dem. Och om ni gör gott mot dem som gör er gott, vilken förtjänst ger det er i själva verket? Också syndarna gör detsamma. Och om ni lånar ut räntefritt åt dem som ni hoppas få något av, vilken förtjänst ger det er? Också syndare lånar ut räntefritt åt syndare för att få lika igen.” (Lu 6:32–34) Sådana människor styrs av principen: ”Om du gör gott mot mig så skall jag göra gott mot dig.”

Aposteln Paulus sade om en tidigare medarbetare: ”Demas har ... övergett mig, eftersom han har fattat kärlek [agapẹ̄sas] till den nuvarande tingens ordning.” (2Ti 4:10) Demas älskade uppenbarligen världen av själviska motiv, kanske älskade han de materiella fördelarna. Jesus säger: ”Människorna har älskat [ēgạpēsan] mörkret mer än ljuset, för deras gärningar var onda. Den som gör det som är ont, han hatar nämligen ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” (Joh 3:19, 20) Sådana  människor älskar mörkret därför att det hjälper dem att dölja sina onda gärningar.

Jesus sade: ”Älska [agapạte] era fiender.” (Mt 5:44) Det var Gud själv som fastställde den princip som gäller i detta fall, precis som aposteln Paulus säger: ”Gud bevisar sin egen kärlek [agạpēn] till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. ... Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi nu, då vi har blivit försonade, så mycket mera räddas genom hans liv.” (Rom 5:8–10) Ett framträdande exempel på sådan kärlek är det Gud gjorde i förbindelse med Saul från Tarsos, som senare blev aposteln Paulus. (Apg 9:1–16; 1Ti 1:15) Kärleken till våra fiender bör därför vägledas av den princip som Gud själv har fastställt, och den bör visas i lydnad för hans bud, oavsett om denna kärlek är förbunden med varma känslor och tillgivenhet eller inte.

Gud. Aposteln Johannes skriver: ”Gud är kärlek.” (1Jo 4:8) Han är kärleken personifierad. Kärleken är hans mest framträdande egenskap. Man kan emellertid inte vända på det och säga att ”kärlek (en abstrakt egenskap) är Gud”. Han uppenbarar sig själv i Bibeln som en person och talar i bildlig bemärkelse om sina ”ögon”, sina ”händer”, sitt ”hjärta”, sin ”själ” osv. Han har även andra utmärkande egenskaper, däribland rättvisa, kraft och vishet. (5Mo 32:4; Job 36:22; Upp 7:12) Dessutom kan han känna hat, som är motsatsen till kärlek. Hans kärlek till rättfärdighet kräver att han hatar ondska. (5Mo 12:31; Ord 6:16) Kärlek innefattar förmågan att känna och ge uttryck åt varm tillgivenhet, något som bara en person kan göra och som bara en annan person kan bli föremål för. Guds Son, Jesus Kristus, är definitivt inte en abstrakt egenskap. Han sade uttryckligen att han var hos sin Fader, arbetade tillsammans med honom, behagade honom och lyssnade till honom, och han talade även om änglar som såg hans Faders ansikte. Allt detta skulle ha varit omöjligt om det vore tal om en abstrakt egenskap. (Mt 10:32; 18:10; Joh 5:17; 6:46; 8:28, 29, 40; 17:5)

Bevis på hans kärlek. Det finns ett överflöd av vittnesbörd om att Jehova, universums Skapare och Gud, är kärlek. Det framgår av det fysiska skaparverket. Med anmärkningsvärd omsorg är det skapat med tanke på människans hälsa, välfärd och glädje. Människan är skapad för att kunna glädja sig åt livet, inte bara för att existera. Hon kan njuta av att äta och glädja sig åt skaparverkets skönhet och färgprakt, åt djuren, åt gemenskap med andra människor och mycket annat. (Ps 139:14, 17, 18) Men Jehova har gett uttryck åt sin kärlek i ännu högre grad genom att skapa människan till sin avbild så att hon liknar honom (1Mo 1:26, 27), med förmåga till kärlek och andlighet, och genom att uppenbara sig för människan genom sitt ord och sin heliga ande (1Kor 2:12, 13).

Jehovas kärlek till människorna är som en faders kärlek till sina barn. (Mt 5:45) Han undanhåller dem inte något som är till deras bästa, oavsett vad det kan kosta honom; hans kärlek övergår allt vi kan känna eller ge uttryck åt. (Ef 2:4–7; Jes 55:8; Rom 11:33) Det största beviset på hans kärlek, det mest kärleksfulla en förälder kan göra, var det han gjorde för människorna när han gav sin egen trofaste, enfödde Son till nytta för dem. (Joh 3:16) Som aposteln Johannes skriver: ”Vad oss beträffar, så älskar vi, därför att han först har älskat oss.” (1Jo 4:19) Jehova är alltså kärlekens upphov. Aposteln Paulus skriver: ”Annars vill väl knappast någon dö för en rättfärdig; jo, för den gode kanske någon rentav vågar dö. Men Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:7, 8; 1Jo 4:10)

Guds eviga kärlek. Jehovas kärlek till sina trogna tjänare är evig. Den varken svalnar eller upphör, oavsett vilka omständigheter hans tjänare befinner sig i, gynnsamma eller ogynnsamma, och vilka problem, stora eller små, de måste kämpa med. Aposteln Paulus förklarade: ”Ty jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller regeringar eller något som nu är eller något som skall komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38, 39)

Guds suveränitet grundad på kärlek. Det är till ära för Jehova att hans suveränitet och det stöd hans skapelser ger den i första hand är grundade på kärlek. Han godtar bara sådana som älskar hans suveräna herradöme på grund av hans fina egenskaper och därför att det är rättfärdigt och som föredrar detta herradöme framför alla andra. (1Kor 2:9) I stället för att sträva efter att vara oberoende väljer de att tjäna under hans suveräna herradöme, och detta gör de på grund av sin kunskap om honom och om hans kärlek, rättfärdighet och vishet, som de inser vida överträffar deras egen kärlek, rättfärdighet och vishet. (Ps 84:10, 11) Djävulen däremot strävade själviskt efter att göra sig oberoende av Gud, och det gjorde även Adam och Eva. I själva verket ifrågasatte Djävulen Guds sätt att styra och hävdade att det var kärlekslöst och orättfärdigt (1Mo 3:1–5) och att  Guds skapelser inte tjänade honom av kärlek utan av själviska motiv (Job 1:8–12; 2:3–5).

Jehova Gud lät Djävulen leva och tillät honom att pröva hans tjänare, till och med hans enfödde Son, ända till döden. Gud förutsade att Jesus Kristus skulle vara trogen. (Jes 53) Hur kunde han lita så obetingat på sin Son? På grund av kärlek. Jehova kände sin Son och visste hur mycket Sonen älskade sin Fader och älskade rättfärdighet. (Heb 1:9) Han kände sin Son utan och innan. (Mt 11:27) Han litade fullständigt på att Sonen skulle förbli trogen. Dessutom är ”kärleken ... ett fullkomligt föreningsband”, det starkaste bandet i universum. (Kol 3:14) Fullkomlig kärlek utgjorde ett obrytbart band mellan Fadern och Sonen. Av samma skäl kunde Gud lita på sin organisation av tjänare. Han visste att kärlek skulle få de flesta av dem att orubbligt hålla sig till honom under prövningar och att hans organisation av skapelser aldrig som helhet skulle överge honom. (Ps 110:3)

Jesus Kristus. Eftersom Jesus under mycket lång tid hade haft ett mycket nära förhållande till sin Fader, kärlekens upphov, och kände honom väl kunde han säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh 14:9; Mt 11:27) Jesu kärlek är därför fullständig, fullkomlig. (Ef 3:19) Han sade till sina lärjungar: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.” (Joh 15:13) Han hade sagt till dem: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra – att alldeles som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34) Detta var ett nytt bud, för i den mosaiska lagen, som Jesus och hans lärjungar då var underställda, fanns befallningen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (3Mo 19:18; Mt 22:39) Detta krävde alltså att man älskade andra så som man älskade sig själv, men inte att man skulle visa en så självuppoffrande kärlek att man till och med var villig att ge sitt liv för någon annan. Jesu liv och död var ett exempel på det slag av kärlek det här nya budet handlade om. Kristi efterföljare skall inte bara göra gott när det finns behov av det, utan skall också under Kristi ledning ta initiativet till att hjälpa andra i andligt avseende och på andra sätt. De skall arbeta aktivt för andras bästa. Ett av de största uttrycken för kärlek är att förkunna de goda nyheterna för andra och undervisa dem, även fiender, eftersom detta kan leda till evigt liv för dem. De kristna skall inte bara ge andra Guds goda nyheter utan också sina ”egna själar” när de hjälper och samarbetar med dem som tar emot de goda nyheterna. (1Th 2:8) De bör också vara beredda att ge sin själ (sitt liv) för deras skull. (1Jo 3:16)

Hur man utvecklar kärlek. Genom sin heliga ande skapade Gud den förste mannen och den första kvinnan med ett visst mått av kärlek, hans mest framträdande egenskap, och med förmåga att utveckla denna kärlek och fördjupa den. Kärleken är en frukt av Guds ande. (Gal 5:22) Sådan kärlek har man inte utan vidare, som fallet kan vara med vissa medfödda fysiska eller intellektuella karaktärsdrag och egenskaper, exempelvis fysisk skönhet, musikbegåvning och liknande. En människa kan inte ha sådan kärlek utan att känna Gud och tjäna honom och utan att meditera över den och sätta värde på den. Det är bara genom att utveckla kärlek som man kan efterlikna Gud, kärlekens upphov. (Ps 77:11; Ef 5:1, 2; Rom 12:2) Adam lät inte sin kärlek till Gud växa. Han gjorde inga framsteg när det gällde att utveckla fullkomlig kärlek, vilket framgår av att han inte hade något starkt band till Gud; han var inte knuten till honom med hjälp av detta fullkomliga föreningsband. Men trots att Adam var ofullkomlig och syndig fick hans avkomlingar, som ”liknade honom och var hans avbild”, förmågan att visa kärlek. (1Mo 5:3) Människor i allmänhet ger uttryck åt kärlek, men det är ofta en missriktad, felaktig och förvrängd form av kärlek.

Kärlek kan vara missriktad. Av ovannämnda orsaker framgår det att man bara kan ha äkta kärlek som är rätt inriktad om man söker och följer den vägledning som man får genom Guds ande och kunskapen från Guds ord. Som exempel kan nämnas den tillgivenhet föräldrar känner för sina barn. Om föräldrarna låter denna kärlek utvecklas på fel sätt, kanske på grund av sentimentalitet, kan det leda till att de ger barnen allt de pekar på och inte förvägrar dem någonting. De utövar inte sin föräldramyndighet och underlåter att tukta och tillrättavisa barnen när det är nödvändigt. (Ord 22:15) En sådan förment kärlek kan bottna i en otillbörlig stolthet över familjen och vara ett uttryck för själviskhet. Bibeln framhåller att sådana människor i själva verket inte visar sann kärlek utan snarare hat, eftersom de inte handlar på ett sätt som är till bestående nytta för barnen. (Ord 13:24; 23:13, 14)

Så är inte den kärlek som kommer från Gud. Denna kärlek får oss att göra det som är gott och nyttigt för andra. ”Kärleken bygger upp.” (1Kor 8:1) Kärlek är inte detsamma som sentimentalitet. Kärleken är fast och stark och vägleds av vishet från Gud, och den håller först och främst fast vid det som är rent och rätt. (Jak 3:17) Gud visade detta genom att straffa israeliterna  strängt för deras olydnad, vilket han gjorde med tanke på deras eviga bästa. (5Mo 8:5; Ord 3:12; Heb 12:6) Aposteln Paulus skrev till de kristna: ”Det är till er tuktan att ni håller ut. Gud handlar med er som med söner. För vad är det för en son som en far inte tuktar? ... Vidare: vi hade fäder som var av vårt kött till att tukta oss, och vi visade dem respekt. Skall vi då inte mycket mer underordna oss vårt andliga livs Fader och leva? De tuktade oss ju några få dagar, efter vad som föreföll dem gott, men han gör det till vår nytta, för att vi skall få del av hans helighet. Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den åt dem som har blivit övade genom den en frukt som leder till frid, nämligen rättfärdighet.” (Heb 12:7–11)

Kunskap leder kärleken i rätt riktning. Kärleken måste först och främst vara riktad mot Gud. Annars kan den bli missriktad och rentav leda till dyrkan av en skapelse eller ett föremål. Det är viktigt att känna till Guds avsikter, eftersom man då vet vad som är bäst för en själv och för andra och också hur man skall ge uttryck åt kärlek på rätt sätt. Jesus sade: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din styrka.” (Mk 12:29, 30; Mt 22:36–38) Denna kärlek skall inte bara vara ett yttre sken utan skall vara ett uttryck för vad som finns i vårt inre. Kärleken är naturligtvis nära förbunden med känslorna. (1Pe 1:22) Men om man inte i sitt sinne har kunskap om vad sann kärlek är och hur den kommer till uttryck, kan det leda till att man visar kärlek på fel sätt. (Jer 10:23; 17:9; jfr Flp 1:9.) Man måste med sinnet lära känna Gud och hans egenskaper och avsikter och veta hur han visar kärlek. (1Jo 4:7) I överensstämmelse med detta, och eftersom kärleken är den viktigaste egenskapen, är överlämnandet åt Gud ett överlämnande åt Jehova själv som person (vars mest framträdande egenskap är kärlek) och inte åt ett arbete eller ett ideal. Man måste älska av hela sin själ, hela sitt väsen, och man skall göra det av hela sin styrka.

Kärleken kan vidga sig. Den sanna kärleken, som är en frukt av Guds ande, kan vidga sig. (2Kor 6:11–13) Den är inte snål, inskränkt eller begränsad. Den måste omfatta andra för att vara fullständig. Man måste först och främst älska Gud (5Mo 6:5) och hans Son (Ef 6:24) och därefter hela den kristna brödraskaran i världen (1Pe 2:17; 1Jo 2:10; 4:20, 21). En äkta man skall älska sin hustru, och en hustru skall älska sin man. (Ord 5:18, 19; Pre 9:9; Ef 5:25, 28, 33) Föräldrar skall älska sina barn. (Tit 2:4) Man skall älska sina medmänniskor, även sina fiender, och göra gott mot dem. (Mt 5:44; Lu 6:32–36) Om andens frukter, av vilka kärleken är den främsta, sägs det i Bibeln: ”Mot sådant finns ingen lag.” (Gal 5:22, 23) Det finns ingen lag som kan sätta gränser för sådan kärlek. Den kan visas när som helst och var som helst och i obegränsad utsträckning mot dem som den tillkommer. Det enda som kristna bör vara skyldiga varandra är kärlek. (Rom 13:8) Ett kännetecken på sanna kristna är att de har kärlek inbördes. (Joh 13:35)

Hur kärleken verkar. Kärleken, en sådan kärlek som Gud är, är så storslagen att den är svår att definiera. Det är lättare att beskriva hur den verkar. I den följande genomgången av denna fina egenskap kommer vi att se hur den kommer till uttryck hos kristna. I sin beskrivning av kärleken betonar aposteln Paulus först hur nödvändig kärleken är för en kristen. Därefter redogör han i detalj för hur den frambringar osjälviska handlingar: ”Kärleken är tålmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skryter inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.” (1Kor 13:4–7)

”Kärleken är tålmodig och omtänksam.” Den finner sig i ogynnsamma omständigheter och andras felsteg i den avsikten att de som handlar fel, eller andra som är involverade, till sist skall bli räddade och att Guds suveränitet skall bli hävdad. (2Pe 3:15) Kärleken är omtänksam oavsett vilka provokationer den utsätts för. Att en kristen är ovänlig eller hård mot andra leder inte till något gott. Kärleken kan likväl vara fast och ingripa för rättvisans och rättfärdighetens skull. Personer med myndighet kan tukta överträdare, men även i den situationen skall de visa omtanke. Ovänlighet är varken till nytta för en ovänlig rådgivare eller för den som har handlat fel, utan kan tvärtemot göra det ännu svårare för överträdaren att ändra sinne och handla rätt. (Rom 2:4; Ef 4:32; Tit 3:4, 5)

”Kärleken är inte svartsjuk.” Den blir inte avundsjuk när det går bra för andra. Den gläder sig över att se att en medmänniska blir betrodd med större ansvar. Den blir inte missunnsam ens när det går bra för en fiende. Den är frikostig. Gud låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. (Mt 5:45) Guds tjänare som visar kärlek är nöjda med sin lott (1Ti 6:6–8), och de strävar inte själviskt efter en högre ställning  eller efter någon annans ställning. Satan, Djävulen, var självisk och avundsjuk och missnöjd med sin ställning, och han önskade rentav att Jesus Kristus skulle tillbe honom. (Lu 4:5–8)

Kärleken ”skryter inte, blir inte uppblåst”. Den strävar inte efter att få andras bifall och beundran. (Ps 75:4–7; Jud 16) Om man har kärlek trycker man inte ner andra för att själv framstå som större, utan upphöjer i stället Gud och försöker uppriktigt uppmuntra och bygga upp andra. (Rom 1:8; Kol 1:3–5; 1Th 1:2, 3) Man gläder sig när andra kristna gör framsteg. Och man skryter inte över det man själv tänker uträtta. (Ord 27:1; Lu 12:19, 20; Jak 4:13–16) Man inser att allt man gör är beroende av den kraft som kommer från Jehova. (Ps 34:2; 44:8) Jehova sade till israeliterna: ”Den som berömmer sig, han skall berömma sig av detta: att han har insikt och att han har kunskap om mig, att jag är Jehova, den som verkar i kärleksfull omtanke, i rättvisa och rättfärdighet på jorden; ty däri finner jag verkligen behag.” (Jer 9:24; 1Kor 1:31)

Kärleken ”bär sig inte oanständigt åt”. Den är inte ohyfsad. Den ägnar sig inte åt oanständiga handlingar, till exempel sexuella övergrepp eller ett anstötligt uppförande. Den är inte oförskämd, vulgär, ohövlig, fräck, grov eller respektlös mot någon. De som har kärlek kommer varken genom sitt yttre eller genom sitt uppförande att väcka anstöt hos sina kristna bröder. Paulus skrev till församlingen i Korinth: ”Låt allting ske anständigt och med ordning.” (1Kor 14:40) Kärlek får också de kristna att uppträda passande mot sådana som inte delar deras tro. (Rom 13:13; 1Th 4:12; 1Ti 3:7)

Kärleken ”söker inte sina egna intressen”. Den följer principen: ”Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” (1Kor 10:24) Det innebär att man har omtanke om andras eviga välfärd. Denna uppriktiga omtanke om andra är en av kärlekens starkaste drivkrafter och en av dem som är till störst nytta och ger bäst resultat. De som är kärleksfulla kräver inte att allt skall göras på deras sätt. Paulus sade: ”För de svaga har jag blivit svag för att kunna vinna de svaga. För alla slags människor har jag blivit allt för att i alla händelser kunna rädda några. Men allt gör jag för de goda nyheternas skull, för att kunna bli delaktig i dem med andra.” (1Kor 9:22, 23) Kärleken håller inte heller benhårt på sina rättigheter. Den är mer angelägen om andras andliga välfärd. (Rom 14:13, 15)

Kärleken ”blir inte uppretad”. Den söker inte efter en anledning till att bli uppretad eller en ursäkt för det. Den låter sig inte provoceras till vredesutbrott, som är en av köttets gärningar. (Gal 5:19, 20) De som har kärlek blir inte lätt förnärmade av det andra säger eller gör. De är inte rädda för att få sin stolthet sårad.

Kärleken ”för inte räkenskap över oförrätten”. Den känner sig inte förfördelad och för inte räkenskap över varenda liten oförrätt, som om den måste gottgöras eller hämnas i sinom tid, medan man fram till dess undviker all kontakt med den som begått oförrätten. Ett sådant handlingssätt skulle vara ett uttryck för hämndgirighet, något som fördöms i Bibeln. (3Mo 19:18; Rom 12:19) Kärleken tillskriver inte andra dåliga motiv, utan den är överseende och inställd på att hellre fria än fälla. (Rom 14:1, 5)

Kärleken ”gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen”. Kärleken gläder sig med sanningen, även om sanningen avslöjar att det man tidigare trott eller sagt var felaktigt. Den håller sig till Guds sanningsord. Den tar alltid ställning för det som är rätt och finner ingen glädje i det som är orätt, i lögner eller i någon form av orättvisa, oavsett vem som drabbas – inte ens om det är en fiende. Om något är orätt eller vilseledande tvekar kärleken inte att säga sanningen eller att försvara andra. (Gal 2:11–14) Den lider hellre ont än begår en annan oförrätt i ett försök att ge igen. (Rom 12:17, 20) Men om en person blir tillrättavisad av någon som har befogenhet kommer den kärleksfulle inte att av sentimentalitet ta parti för den som blivit tillrättavisad och vara kritisk mot tillrättavisningen eller mot den som gav den. Ett sådant handlingssätt skulle inte vara ett uttryck för kärlek till den som blivit tillrättavisad. Visserligen kanske den tillrättavisade skulle uppskatta det, men det skulle i själva verket vara mer till skada än till nytta för vederbörande.

Kärleken ”fördrar allting”. Den är villig att hålla ut och att lida för rättfärdighetens skull. En ordagrann återgivning lyder: ”Den täcker över allting.” (Int) Den som har kärlek är inte snar att gå till andra och berätta att någon har begått en oförrätt mot honom. Om det inte är en allvarlig överträdelse kommer han att överse med den. Annars kommer han att följa det tillvägagångssätt som Jesus föreskriver i Matteus 18:15–17, om det är tillämpligt i den aktuella situationen. Om den felande ber om förlåtelse sedan han mellan fyra ögon gjorts uppmärksam på överträdelsen och därefter gottgör skadan, kommer den som har kärlek att visa att han verkligen förlåter honom och att han likt Gud i sin kärlek helt har övertäckt överträdelsen. (Ord 10:12; 17:9; 1Pe 4:7, 8)

 Kärleken ”tror allting”. Kärleken tror på det Gud har sagt i sitt sanningsord, även om vissa omständigheter verkar tala emot det och den icke troende världen har en hånfull inställning. Denna kärlek, i synnerhet kärleken till Gud, innebär ett erkännande av hans sannfärdighet, ett erkännande som bygger på vittnesbörden om att han alltid har varit trofast och pålitlig. Den kan jämföras med den kärlek man har till en sann och trogen vän som man tror på även om det han säger kanske inte omedelbart kan bevisas. (Jos 23:14) Kärleken tror på allt Gud säger, även om man kanske inte alltid kan förstå det helt och fullt, och den är villig att vänta tålmodigt tills en sak blir tydligare förklarad eller tills man får en klarare förståelse. (1Kor 13:9–12; 1Pe 1:10–13) Kärleken har också förtroende för Guds sätt att leda den kristna församlingen och för hans förordnade tjänare, och den stöder de beslut som dessa fattar på grundval av Guds ord. (1Ti 5:17; Heb 13:17) Kärleken är emellertid inte lättrogen; den följer rådet i Guds ord att ”pröva de inspirerade uttalandena för att se om de kommer från Gud”, och den prövar allt med Bibeln som måttstock. (1Jo 4:1; Apg 17:11, 12) Kärlek gör att de kristna har förtroende för sina trogna kristna bröder. De är inte misstänksamma mot dem och misstror dem inte så länge det inte finns tydliga bevis för att de har handlat orätt. (2Kor 2:3; Gal 5:10; Flm 21)

Kärleken ”hoppas allting”. Den sätter sitt hopp till allt det Jehova har lovat. (Rom 12:12; Heb 3:6) Den fortsätter att arbeta och väntar tålmodigt på att Jehova skall låta ansträngningarna bära frukt, att han skall få det som har planterats att växa. (1Kor 3:7) De som har kärlek hoppas på det bästa för sina kristna bröder oavsett vilka omständigheter dessa befinner sig i, även för dem som är svaga i tron. De inser att de bör ha samma inställning som Jehova, som har tålamod med de svaga. (2Pe 3:15) De fortsätter att hjälpa dem som de undervisar om sanningen, och de hoppas och väntar på att dessa av Guds ande skall drivas att tjäna honom.

Kärleken ”uthärdar allting”. De kristna måste ha kärlek för att kunna bevara sin ostrafflighet mot Jehova. Oavsett vad Djävulen kan göra för att pröva om deras hängivenhet och trofasthet mot Gud är äkta, kommer kärleken att uthärda på ett sådant sätt att de kristna förblir trogna mot Gud. (Rom 5:3–5; Mt 10:22)

”Kärleken upphör aldrig.” Den kommer aldrig att ta slut eller försvinna. Ny kunskap och förståelse kan göra det nödvändigt att korrigera det man tidigare trott, och hoppet förändras när det man hoppas på blir verklighet och man får nya saker att hoppas på, men kärleken består alltid i hela sin fullhet och blir ständigt allt starkare. (1Kor 13:8–13)

”En tid att älska”. Kärleken hålls tillbaka från sådana som Jehova anser vara ovärdiga den, sådana som framhärdar i ondska. Alla människor blir föremål för kärlek tills de visar att de är Guds fiender. Då är den tid under vilken de har fått erfara kärlek över. Både Jehova Gud och Jesus Kristus älskar rättfärdighet och hatar laglöshet. (Ps 45:7; Heb 1:9) De som hatar den sanne Guden förtjänar inte att bli älskade. Det skulle inte vara till någon nytta att visa dem kärlek, eftersom de som hatar Gud inte reagerar positivt på Guds kärlek. (Ps 139:21, 22; Jes 26:10) Det är därför med all rätt som Gud hatar dem och har fastställt en tid då han skall ingripa mot dem. (Ps 21:8, 9; Pre 3:1, 8)

Vad man inte skall älska. Aposteln Johannes skriver: ”Älska inte världen, inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns kärleken till Fadern inte i honom, ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och det högfärdiga skrytet med ens resurser i livet, det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1Jo 2:15, 16) Längre fram i samma brev skriver han: ”Hela världen ligger i den ondes våld.” (1Jo 5:19) De som älskar Gud hatar därför allt som är ont. (Ps 101:3; 119:104, 128; Ord 8:13; 13:5)

Bibeln visar att äkta män och hustrur bör älska varandra och att denna kärlek även omfattar det äktenskapliga samlivet (Ord 5:18, 19; 1Kor 7:3–5), men den slår också fast att det är fel att följa det köttsliga, världsliga handlingssättet att hänge sig åt erotisk kärlek med någon som inte är ens äktenskapspartner (Ord 7:18, 19, 21–23). En annan sak som kännetecknar världen är materialism, ”kärleken till pengar” (filargyrịa, ordagr.: ”det att hålla av silver”; Int), som är en rot till allt slags ont. (1Ti 6:10; Heb 13:5)

Jesus Kristus varnade för att sträva efter att bli ärad av människor. Han fördömde i skarpa ordalag judarnas hycklande religiösa ledare, som tyckte om att stå och be i synagogorna och i hörnen av de breda gatorna för att människor skulle se dem och som älskade att ha de främsta platserna vid kvällsmåltiderna och i synagogorna. Han sade att de redan fullt ut hade fått sin lön, det som de ville ha och älskade, nämligen ära och vördnad från människor. Därför kunde de inte vänta sig någon lön från Gud. (Mt 6:5; 23:2, 5–7; Lu 11:43) Skildringen lyder: ”Likväl var det många också av styresmännen som faktiskt satte tro till honom [dvs. Jesus], men för fariséernas skull ville de inte öppet erkänna honom för att inte bli utstötta ur synagogan; de älskade  nämligen äran från människor mer än till och med äran från Gud.” (Joh 12:42, 43; 5:44)

Jesus sade till sina lärjungar: ”Den som håller av [filọ̄n] sin själ tillintetgör den, men den som hatar sin själ i den här världen skall bevara den för evigt liv.” (Joh 12:23–25) Den som väljer att värna om sitt liv nu hellre än att offra livet som en Kristi efterföljare kommer att gå miste om det eviga livet, men den som låter livet i den här världen komma i andra hand och som älskar Jehova och Kristus och deras rättfärdighet över allt annat kommer att uppnå evigt liv.

Gud hatar lögnare eftersom de inte älskar sanningen. Han sade följande till aposteln Johannes i en syn: ”Utanför [dvs. utanför den heliga staden, det nya Jerusalem] är hundarna och de som utövar spiritism och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna och var och en som tycker om [filọ̄n] lögn och lever i lögn.” (Upp 22:15; 2Th 2:10–12)

Kärleken kan svalna. När Jesus Kristus berättade för sina lärjungar vad som skulle ske i framtiden, nämnde han att kärleken (agạpē) skulle svalna hos många som sade sig tro på Gud. (Mt 24:3, 12) Aposteln Paulus sade att ett av kännetecknen på de ”kritiska tider” som skulle komma var att människorna skulle bli ”penningkära”. (2Ti 3:1, 2) Det är därför tydligt att man kan förlora de rätta principerna ur sikte och att den sanna kärlek man en gång hade kan svalna. Detta visar hur viktigt det är att man ständigt visar sin kärlek och utvecklar den genom att meditera över Guds ord och genom att forma sitt liv i överensstämmelse med hans principer. (Ef 4:15, 22–24)