Dessa måltider beskrivs inte närmare i Bibeln, och den säger inte heller något om hur ofta de hölls. (Jud 12) Varken Herren Jesus Kristus eller hans apostlar hade befallt de kristna att hålla sådana måltider, och det är tydligt att de inte skall uppfattas som ett obligatoriskt eller permanent inslag i församlingens verksamhet. En del menar att det rörde sig om fester som materiellt rika kristna höll och som deras fattiga medkristna blev inbjudna till, så att faderlösa, änkor, rika och mindre bemedlade var samlade kring ett rikt dukat bord i broderskapets anda.

Tertullianus, en skribent som levde på 100- och 200-talet, ger en beskrivning av dessa kärleksmåltider och berättar att deltagarna bad en bön till Gud innan de lade sig till bords. De åt och drack med måtta, bara så mycket som behövdes för att bli mätta, för de kom ihåg att de måste tillbe Gud också på kvällen. Deras samtal vittnade om att de var medvetna om att Herren lyssnade. Var och en sjöng en sång, och måltiden avslutades med bön. (Apologeticus, XXXIX, 16–18)

Att dessa måltider från början hade ett gott syfte framgår av det ord som användes för att beskriva dem – agạpē. Agạpē är det grekiska ord som används om den högsta formen av kärlek, den kärlek som är grundad på principer. Det är denna kärlek som Bibeln säger att ”Gud är”. (1Jo 4:8) Den omtalas som en frukt av Guds ande i Galaterna 5:22 och beskrivs närmare i 1 Korinthierna 13:4–7.

Inte Herrens kvällsmåltid. Det verkar inte finnas någon grund för att förbinda sådana kärleksmåltider med Herrens kvällsmåltid (Åminnelsen). Några har den uppfattningen och menar att kärleksmåltiderna ägde rum antingen före eller efter åminnelsehögtiden. Herrens kvällsmåltid är en årlig högtid som alltid hålls den 14:e dagen i månmånaden nisan, men kärleksmåltiderna tycks ha hållits oftare och inte nödvändigtvis på regelbunden basis. Paulus tillrättavisade de kristna i Korinth för att de tog med sig sin egen kvällsmat till den möteslokal där Herrens kvällsmåltid skulle hållas, och sedan skrev han: ”Ni har ju hus att äta och dricka i, inte sant? ... Om någon är hungrig, så kan han äta hemma.” (1Kor 11:22, 34) Åminnelsen skulle högtidlighållas med allvar och eftertanke. De kristna skulle begrunda dess innebörd och inte komma tillsammans för att äta och dricka i sin möteslokal.

Dessa kärleksmåltider motsvarar inte heller det som i Apostlagärningarna 2:42, 46 och 20:7 omtalas som att ”hålla (inta) måltider” (”brödbrytandet”; ”bryta bröd”, 2000; se också NV, noter). Bröd bakades vanligtvis på den tiden som tunna kakor. Osyrat bröd var dessutom sprött. Man skar inte upp brödet utan bröt bitar av det. Därför uppkom uttrycket ”bryta bröd”, vilket ofta användes om att inta vanliga måltider. (Apg 2:46, 2000; jfr NV.)

Missbrukade av några. Kärleksmåltiderna var bokstavliga måltider som missbrukades på olika sätt av sådana som inte hade den rätta andliga inställningen. Eftersom varken Herren Jesus Kristus eller hans apostlar hade befallt de kristna att hålla sådana måltider, utan det bara var en sed som hade uppstått, upphörde de så småningom. Av Judas brev framgår det att några kom till dessa måltider med felaktiga motiv: ”Dessa är blindskären vid era kärleksmåltider, när de festar tillsammans med er, herdar som förser sig utan fruktan.” (Jud 12) Av Petrus ord framgår det att onda personer och sådana som lärde ut falska läror hade smugit sig in bland de sanna kristna: ”De betraktar lyxliv om dagen som en njutning. De är smutsfläckar och skamfläckar, de som frossar i sina bedrägliga läror medan de festar tillsammans med er.” (2Pe 2:13) Också i dag kommer de kristna tillsammans för att ha trevligt, och de hjälper varandra materiellt så gott de kan, men det finns ingen grund för att återinföra kärleksmåltiderna som en sed i den kristna församlingen. (Jak 1:27; 2:15)