Det hebreiska ordet basạr och det grekiska sarx betecknar i första hand kroppens mjukdelar, oavsett om det handlar om människor, landdjur, fåglar eller fiskar, i synnerhet de delar som består av muskel- och fettvävnad. Bibeln visar att kött från olika slag av levande varelser skiljer sig åt. (1Kor 15:39) Detta har bekräftats av vetenskaplig forskning. Man har funnit att det är stor skillnad på köttets kemiska sammansättning och cellstruktur hos människor, landdjur, fåglar och fiskar.

Det är tack vare Skaparen, Jehova Gud, som allt ”kött”, alla köttsliga skapelser, lever och är till. I Bibeln omtalas han som ”Gud över allt kötts andar [livskraften inbegripen]”. (4Mo 27:16; jfr 1Mo 6:17.) Han säger att köttsliga skapelsers själ (liv) är i blodet. (3Mo 17:11–14) Från början fick människan växter till föda, inte kött. Men efter den stora översvämningen på Noas tid fick människan också lov att äta köttet från djur, förutsatt att hon inte åt ”kött med sin själ – sitt blod”. (1Mo 9:3, 4; se FÖDA, MAT.)

Att äta människokött omnämns som en förbannelse från Gud. Det är något det mänskliga sinnet känner en naturlig motvilja mot, och därför var det motbjudande för israeliterna. (5Mo 28:45, 53–57; 2Ku 6:28–30) Israeliterna fick inte heller äta köttet från ett självdött djur eller ett som blivit rivet av ett rovdjur. Detta skulle vara något avskyvärt, och dessutom hade blodet från ett sådant djur inte runnit av på rätt sätt. (2Mo 22:31; 3Mo 17:15, 16; 5Mo 14:21)

Gud befallde sina tjänare att de skulle hälla ut blodet från ett djur på marken och täcka över det med stoft innan de åt köttet. De skulle vara noga med att inte äta blodet, och överträdelse av detta bud straffades med döden. (5Mo 12:23–25; 3Mo 7:27) Den kristna församlingens styrande krets under det första århundradet upprepade detta förbud mot att äta kött från kvävda djur och från djur som dödats utan att blodet fått rinna av. De kristna förbjöds också att äta kött som del av ett gemenskapsoffer till avgudar, något som var vanligt bland dåtidens hedningar. (Apg 15:19, 20, 28, 29; se AVGUDAR, KÖTT OFFRAT ÅT.) De kristna får äta kött, men aposteln Paulus visade att människan kan klara sig utan kött, när han sade att han var villig att ”aldrig någonsin mer äta kött” om detta skulle få en medkristen att snava och falla. (Rom 14:21; 1Kor 8:13)

Den kropp av kött som en människa hade fått skulle betraktas som okränkbar, och ingen fick avsiktligt misshandla eller lemlästa den, varken personen själv eller någon annan. (3Mo 19:28; 5Mo 14:1; 2Mo 21:12–27)

Släktskap. Begreppet ”kött” kan också användas som uttryck för släktskap. Eva var närmaste tänkbara släkting till Adam, eftersom hon var, som han själv uttryckte det: ”Ben av mina ben och kött av mitt kött.” (1Mo 2:23; se också 1Mo 29:14; 37:27; 2Sa 5:1.) Det nära förhållandet mellan man och hustru beskrivs således: ”De skall bli ett kött.” (1Mo 2:24; Mt 19:5, 6) Paulus säger att Jesus var den ”som efter köttet härstammade från Davids avkomma”. (Rom 1:3; jfr Rom 9:3.)

Personen, mänskligheten, jordiska skapelser. Det bibliska begreppet ”kött”, som omfattar de synliga, påtagliga kroppsdelarna, används också i en utvidgad bemärkelse om hela kroppen i allmänhet. (3Mo 17:14 [”kött”]; 1Ku 21:27 [”kropp”]; 2Ku 4:34 [”kropp”]) Det kan också beteckna personen, individen, som en människa av kött. (Rom 7:18; Kol 2:1, 5) Hela mänskligheten kan betecknas som ”allt kött” – särskilt i förhållande till Gud, som är en ande (1Mo 6:12; Jes 66:16; Lu 3:6), och ibland inbegrips  även djuren (1Mo 7:16, 21). I Bibeln ställs ”kött” ofta i kontrast till Gud för att betona att människan är liten och obetydlig i förhållande till honom. (1Mo 6:3; 2Kr 32:8; Ps 56:4) I sin upphöjda ställning tänker emellertid Jehova på detta, tar hänsyn till det och visar människorna enastående kärleksfull omtanke, barmhärtighet och tålamod. (Ps 78:39; jfr Ps 103:13–15; 1Pe 1:24, 25.)

Ordet ”kött” kan också avse en särskild del av kroppen, i synnerhet det manliga könsorganet. I 3 Moseboken 15:2 heter det: ”Om någon man har en flytning från sitt könsorgan [ordagr.: ”sitt kött”], är hans flytning oren.” (Jfr 1Mo 17:11; 2Mo 28:42; Ef 2:11; Kol 2:13.)

Andliga kroppar. Aposteln Paulus skriver: ”Om det finns en själisk kropp, så finns det också en andlig.” (1Kor 15:44) Detta bekräftas av aposteln Petrus när han skriver till personer av köttslig, mänsklig natur som är kallade att bli Kristi medarvingar att de skall bli delaktiga av ”gudomlig natur”, dvs. andligt liv i den osynliga himlen. (2Pe 1:4) Detta kräver att de får andra kroppar, eftersom ”kött och blod inte kan ärva Guds kungarike, inte heller ärver förgängligheten oförgängligheten”. (1Kor 15:50–54)

Jesu Kristi kropp av kött. Jesus, som var ”Ordet” och var ”av himlen”, avstod från sin andliga natur och ”blev kött”. (Joh 1:1; 1Kor 15:47; Flp 2:5–8; Joh 1:14; 1Ti 3:16) Att han inte var någon ande när han föddes som människa och att han inte bara iklädde sig en kropp av kött, så som änglar hade gjort i det flydda (1Mo 18:1–3; 19:1; Jos 5:13–15), bekräftas av aposteln Johannes, som säger att den som förnekar att Jesus Kristus kom ”i köttet” är antikrist (1Jo 4:2, 3). För att tillhandahålla lösen för mänskligheten och därigenom hjälpa dem som tillsammans med honom skulle få del av den himmelska kallelsen blev Ordet kött – han föddes som människa och var inte någon inkarnation. I Bibeln får vi veta: ”Då ju ’barnen’ har del i blod och kött, fick också han på liknande sätt del av blod och kött.” (Heb 2:14–16) Hans tid på jorden omtalas som hans ”kötts dagar”. (Heb 5:7) ”Det bröd jag ger, ja, det är mitt kött till förmån för världens liv”, sade Jesus. Han sade vidare att de som hoppades förbli i gemenskap med honom skulle äta hans kött och dricka hans blod. De som inte förstod den andliga, symboliska innebörden av hans ord uppfattade detta uttalande som en uppmaning till kannibalism och tog illa vid sig. (Joh 6:50–60)

Även om Jesus under sin jordiska tjänst visste att han måste dö som ett återlösningsoffer, sägs det att hans kropp (ordagr.: ”kött”) skulle ”komma till ro i ett hopp”. Detta berodde på att han visste att hans Fader skulle uppväcka honom, att hans offer skulle leda till återlösning och att hans kött inte skulle se förgängelse. (Apg 2:26, not, 31) Jehova Gud skaffade av allt att döma undan Jesu kropp av kött på sitt eget sätt, kanske genom att sönderdela den i de atomer som den bestod av. (Lu 24:2, 3, 22, 23; Joh 20:2) Jesus tog inte tillbaka sin kropp av kött. Det skulle ha gjort återlösningen – som han hade gett sin kropp för – ogiltig. Aposteln Petrus bekräftar att Kristus steg upp till himlen, där andeskapelser och inte skapelser av kött har sin boning, när han säger: ”Han dödades i köttet men gjordes levande i anden.” (1Pe 3:18) Innan Kristus steg upp till himlen som en mäktig, odödlig andevarelse materialiserade han sig i flera olika kroppar av kött som passade för tillfället, så att hans lärjungar skulle få synliga, påtagliga bevis för att han hade uppstått. (Joh 20:13–17, 25–27; 21:1, 4; Lu 24:15, 16)

Av Paulus brev till hebréerna framgår det att förhänget i helgedomen mellan det heliga och det allra heligaste, som representerade himlen, hade en symbolisk betydelse. Det var en bild av Jesu kött, eftersom vägen till liv i himlen inte var öppen förrän han hade offrat sin kropp av kött. (Heb 9:24; 10:19, 20)

Den ofullkomliga människan. Begreppet ”kött” används ofta i Bibeln för att beteckna den ofullkomliga människan, född ”i synd” som en av den upproriske Adams avkomlingar. (Ps 51:5; Rom 5:12; Ef 2:3) Hos människor som försöker tjäna Gud är ”anden [den motiverande kraft som utgår från det symboliska hjärtat] ivrig, men köttet är svagt”. (Mt 26:41) Inom dessa Guds tjänare pågår en ständig kamp: Guds heliga ande är en kraft för rättfärdighet, men det syndfulla köttet för ständigt krig mot andens inflytande och försöker få dem att göra köttets gärningar. (Rom 7:18–20; Gal 5:17) Det syndfulla köttets gärningar ställs i kontrast till andens frukt i Galaterna 5:19–23.

Aposteln Paulus säger också att lagen som gavs genom Mose till Israel var ”svag på grund av köttet”, dvs. israeliternas ofullkomliga kött. Lagen, som det aronitiska prästerskapet stod under, var andlig, från Gud, men köttsliga människor som var sålda ”under synden” fördömdes av den i stället för att förklaras rättfärdiga. (Rom 8:3; 7:14; Heb 7:28) Översteprästerna, som efter köttet härstammade från Aron och var insatta i enlighet med lagen, kunde inte frambära ett offer som var tillräckligt för att bringa försoning för synder. (Heb 7:11–14, 23; 10:1–4)

 När aposteln Paulus säger att köttet ”inte är underordnat Guds lag och faktiskt inte heller kan vara det”, menar han inte att köttet i sig självt nödvändigtvis är moraliskt fördärvat. Han säger att Jesus Kristus, fastän han fick del av blod och kött och blev ”lik sina ’bröder’”, var ”sveklös, obefläckad, skild från syndarna”, ”prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd”. (Rom 8:7; Heb 2:14, 17; 4:15; 7:26) Jehova bevisade att det mänskliga köttet kan vara syndfritt. ”Genom att sända sin egen Son i syndigt kötts likhet och för syndens skull domfällde han [Gud] synden i köttet.” (Rom 8:3) Till slut skall alla som utövar tro bli fullkomliga på grundval av Kristi offer, och människorna kommer då att kunna hålla Guds rättfärdiga lagar fullkomligt. (Upp 21:4)

Det var bland annat ”köttets begär” som fick Eva att synda. Djävulen försökte också utan framgång fresta Kristus med köttets begär. (1Jo 2:16; 1Mo 3:6; Lu 4:1–4) Jesu efterföljare kan genom att låta Guds ande verka fritt i sitt liv och genom Jehovas oförtjänta omtanke besegra det syndfulla köttet. (Gal 5:16, 22–26; Rom 8:1–4)

De kristna kämpar inte mot människor av kött och blod. Det är inte ett köttsligt tänkesätt utan Jehova Guds ande som uppenbarar hans avsikter för de troende och leder dem. (Mt 16:17; 1Kor 2:9, 14; Ef 3:5) De kristna utkämpar därför inte sin krigföring ”efter ... köttet”, och de kämpar inte mot människor av kött och blod; inte heller använder de köttsliga vapen mot någon. De har en kamp mot ”de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. (2Kor 10:3, 4; Ef 6:12) De gör inte ”kött till sin arm” utan förtröstar på Jehova, ”Anden”. (Jer 17:5; 2Kor 3:17) Med Guds hjälp bemödar de sig om att rena sig från ”varje förorening av kött och ande”, och Gud iakttar dem och dömer dem, inte efter vad de är i köttet, som människor ofta gör, utan efter vad de är i andligt avseende. (1Kor 4:3–5; 2Kor 5:16, 17; 7:1; 1Pe 4:6; se ANDE; FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG; SJÄL.)