[Kaldẹen], kaldéer

Kaldeen var ursprungligen namnet på den södra delen av den babyloniska slätten, det bördiga deltaområde där floderna Eufrat och Tigris mynnade ut i Persiska viken. Förr i tiden hade dessa floder förmodligen skilda utlopp, och städerna Eridu och Ur var hamnstäder. Men med tiden har floderna avlagrat så mycket sediment i viken att kustlinjen flyttats mot sydöst, vilket har resulterat i att Eufrat och Tigris nu flyter samman innan de når havet. I forna tider var den viktigaste staden i detta område Ur, Abrahams hemstad, varifrån han och hans familj drog ut på Guds befallning före 1943 f.v.t. (1Mo 11:28, 31; 15:7; Neh 9:7; Apg 7:2–4) Omkring 300 år senare förmådde Satan, Djävulen, kaldeiska rövarband att tillfoga den trogne Job stora förluster. (Job 1:17)

Efter hand som kaldéerna fick inflytande längre norrut kom hela det babyloniska området att bli känt som ”kaldéernas land”. Profeten Jesaja förutsade både kaldéernas framtida maktposition och deras fall. (Jes 13:19; 23:13; 47:1, 5; 48:14, 20) Deras makt var särskilt stor under 600- och 500-talen f.v.t., då kaldén Nabopolassar och hans efterträdare, Nebukadnessar II, Evil-Merodak (Amel-Marduk), Neriglissar, Labashi-Marduk, Nabonid och Belsassar, härskade över det tredje världsväldet, Babylon. (2Ku 24:1, 2; 2Kr 36:17; Esr 5:12; Jer 21:4, 9; 25:12; 32:4; 43:3; 50:1; Hes 1:3; Hab 1:6) Denna dynasti fick sitt slut när ”Belsassar, den kaldeiske kungen”, dräptes. (Dan 5:30) Medern Darius gjordes till ”kung över kaldéernas kungarike”. (Dan 9:1; se BABYLON nr 2.)

Redan tidigt i historien var kaldéerna kända för sina kunskaper i matematik och astronomi. På Daniels tid fanns det en speciell grupp ”visa” som ansåg sig vara spåkunniga, och dessa kallades ”kaldéer”. (Dan 2:2, 5, 10; 4:7; 5:7, 11)