Ett system för indelning av tiden i år, månader, veckor och dagar. Långt före människans skapelse lade Gud grunden för sådan mätning av tiden. Av 1 Moseboken 1:14, 15 framgår det att ett av Guds syften med de ”ljuskällor i himlens öppna rymd” som han hade skapat var att de skulle tjäna ”till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”. Soldygnet, solåret och månmånaden är således naturliga tidsindelningar, som bestäms av jordens dagliga rotation kring sin axel, jordens årliga kretslopp runt solen och månens månatliga faser i förhållande till jorden och solen. Indelningen i veckor och timmar är däremot godtycklig.

Ända sedan människan skapades har tiden mätts i år. Det sägs till exempel att den första människan, Adam, var ”130 år” när han blev far till Set. (1Mo 5:3)

Indelningen i månader kom också tidigt i bruk. Vid tiden för den stora översvämningen räknade man tydligen med månader på 30 dagar, eftersom det sägs att 5 månader var detsamma som 150 dagar. (1Mo 7:11, 24; 8:3, 4) Av skildringen framgår det likaså att Noa indelade året i 12 månader. (Se ÅR.)

Sjudagarsperioder nämns också i detta sammanhang och kan redan tidigt i människans historia ha varit en vanlig tidsenhet. (1Mo 7:4, 10; 8:10, 12) Men det finns inget som tyder på att Gud gav människan anvisning om att fira en varje vecka återkommande sabbat förrän han uttryckligen befallde israeliterna att göra detta efter uttåget ur Egypten. (Se VECKA.)

Under århundradenas lopp har människor utvecklat olika kalendersystem, och en del av dem är i bruk än i dag. De äldsta kalendrarna var i regel månkalendrar, dvs. månadens längd motsvarade ett fullständigt månvarv, till exempel från nymåne till nymåne. En sådan så kallad lunation varar i genomsnitt 29 dagar, 12 timmar och 44 minuter. En månad hade därför i regel antingen 29 eller 30 dagar, men i den bibliska berättelsen avser ordet ”månad” i allmänhet 30 dagar. (Jfr 5Mo 21:13; 34:8; också Upp 11:2, 3.)

Ett år med 12 månmånader är omkring 11 dagar kortare än ett solår på 365 1⁄4 dygn. Eftersom årstidsväxlingarna följer solåret var det nödvändigt att justera kalendern efter detta, och resultatet blev det så kallade lunisolaråret eller bundna månåret, dvs. ett solår med månmånader. Justeringen gjordes genom att man antingen lade till några dagar varje år eller sköt in en extra månad under vissa år.

Den hebreiska kalendern. Israeliterna använde en kalender med ett sådant lunisolarår eller bundet månår. Detta framgår av det förhållandet att Jehova Gud fastställde att deras religiösa år skulle börja med vårmånaden abib och påbjöd att de skulle fira vissa högtider på bestämda dagar, högtider som hade samband med inbärgningen av olika grödor. För att dessa högtider skulle sammanfalla med de aktuella skördetiderna behövde israeliterna ett kalendersystem som synkroniserade året med årstiderna genom att utjämna skillnaden mellan månåret och solåret. (2Mo 12:1–14; 23:15, 16; 3Mo 23:4–16)

 Det framgår inte av Bibeln vilken metod man ursprungligen använde för att avgöra när man skulle skjuta in extra dagar eller en extra månad, dvs. en skottmånad. Det är emellertid rimligt att tro att antingen vårdagjämningen eller höstdagjämningen utgjorde ett riktmärke som visade när årstiderna inte längre överensstämde med kalendern, så att en justering måste göras. Den trettonde månad som israeliterna sköt in för att åstadkomma denna justering kallades efter landsflykten veadar (den andra adar). Den omtalas emellertid inte uttryckligen i Bibeln.

Det finns inga skriftliga vittnesbörd om en fastlagd eller standardiserad judisk kalender före 300-talet v.t. (ca år 359), då Hillel II bestämde att en skottmånad skulle skjutas in sju gånger under varje 19-årsperiod, nämligen i det 3:e, 6:e, 8:e, 11:e, 14:e, 17:e och 19:e året. En sådan 19-årsperiod kallas vanligtvis Metons cykel efter den grekiske matematikern Meton (som levde på 400-talet f.v.t.), även om det finns belägg för att babylonierna hade utvecklat och förfinat en sådan cykel långt tidigare. (Se Babylonian Chronology, 626 B.C.–A.D. 75, R. A. Parker och W. H. Dubberstein, 1971, sid. 1, 3, 6.) Denna cykel innebär att nymånen och fullmånen åter inträffar på samma datum i solåret vart 19:e år.

De judiska månaderna räknades från nymåne till nymåne. (Jes 66:23) Det hebreiska ordet chọdhesh, som återges med ”månad” (1Mo 7:11) eller ”nymåne” (1Sa 20:27), är således besläktat med chadhạsh, som betyder ”ny”. Ett annat ord för månad, jẹrach, återges med ”månmånad”. (1Ku 6:38) Längre fram använde man signaleldar eller budbärare för att underrätta folket om att en ny månad hade börjat.

I Bibeln benämns de enskilda månaderna i regel bara med ett nummer efter ordningsföljden under året, från den första till den tolfte. (Jos 4:19; 4Mo 9:11; 2Kr 15:10; Jer 52:6; 4Mo 33:38; Hes 8:1; 3Mo 16:29; 1Ku 12:32; Esr 10:9; 2Ku 25:1; 5Mo 1:3; Jer 52:31) Före landsflykten i Babylon nämns bara fyra månader vid namn, nämligen abib, den första månaden (2Mo 13:4), siv, den andra (1Ku 6:37), etanim, den sjunde (1Ku 8:2), och bul, den åttonde (1Ku 6:38). Namnens betydelse är relaterad till årstiden, vilket är ytterligare ett bevis för att israeliterna hade ett lunisolarår. (Se de enskilda månaderna under respektive namn.)

Efter landsflykten antog israeliterna de månadsnamn som användes i Babylon, och sju av dessa nämns i Bibeln: nisan, den första månaden, som tidigare kallades abib (Est 3:7), sivan, den tredje (Est 8:9), elul, den sjätte (Neh 6:15), kislev, den nionde (Sak 7:1), tebet, den tionde (Est 2:16), shebat, den elfte (Sak 1:7), och adar, den tolfte (Esr 6:15).

De namn som användes om de övriga fem månaderna efter landsflykten förekommer i den judiska Talmud och andra verk. De är ijar, den andra månaden, tammuz, den fjärde, ab, den femte, tishri, den sjunde, och marcheshvan, den åttonde. Den trettonde månaden, som sköts in med vissa års mellanrum, kallades veadar, dvs. den andra adar.

Med tiden fastställdes längden på de flesta månader till ett bestämt antal dagar. Nisan (abib), sivan, ab, tishri (etanim) och shebat hade alltid 30 dagar, och ijar (siv), tammuz, elul och tebet hade alltid 29 dagar. Marcheshvan (bul), kislev och adar kunde emellertid ha antingen 29 eller 30 dagar. De sistnämnda månadernas varierande längd gjorde det möjligt att företa de nödvändiga justeringarna i månkalendern och förhindrade dessutom att vissa högtider inföll på dagar som det inte var tillåtet att fira dem på enligt senare judiska religiösa ledare.

Medan israeliternas religiösa år började på våren med månaden abib (nisan), som Gud hade befallt vid uttåget ur Egypten (2Mo 12:2; 13:4), visar den bibliska berättelsen att de tidigare hade haft ett år som löpte från höst till höst. Gud godkände denna anordning, och följden blev att hans folk i själva verket följde ett dubbelsystem med såväl en religiös kalender som en borgerlig kalender baserad på jordbruksåret. (2Mo 23:16; 34:22; 3Mo 23:34; 5Mo 16:13) Efter landsflykten började det borgerliga året den 1 tishri (på hösten), och det judiska nyåret, rosh ha-shana (”årets huvud”), firas fortfarande detta datum.

Det enda fynd som kan sägas vara en skriven hebreisk kalender påträffades vid utgrävningar av den forntida staden Geser 1908 och anses härstamma från 900-talet f.v.t. Det är en ”bondekalender” som i korthet beskriver jordbruksårets verksamhet och börjar med hösten. Den räknar två månader vardera för lagring, sådd och vårodling, därefter en månad vardera för linskörd, kornskörd och en allmän skörd, sedan två månader för beskärning av vinstockarna och slutligen en månad för inbärgning av sommarfrukten. (3Mo 26:5)

Diagrammet till denna artikel visar hur månaderna inföll under det religiösa respektive det borgerliga året och vilka månader de motsvarar i den kalender som används i våra dagar.

Av de många hänvisningar till olika högtider som görs i evangelierna och Apostlagärningarna framgår det att judarna fortfarande  följde den judiska kalendern på Jesu och apostlarnas tid. Dessa högtider är till hjälp när det gäller att fastställa den ungefärliga tidpunkten för de händelser som nämns i skildringarna. (Mt 26:2; Mk 14:1; Lu 22:1; Joh 2:13, 23; 5:1; 6:4; 7:2, 37; 10:22; 11:55; Apg 2:1; 12:3, 4; 20:6, 16; 27:9)

Som aposteln Paulus tydligt visar i Galaterna 4:9–11 och Kolosserna 2:16, 17 är de kristna inte förpliktade att följa en religiös kalender med vissa fastställda helgdagar eller högtider. Den enda högtid som de är befallda att fira varje år är Herrens kvällsmåltid, som sammanfaller med den judiska påsken och fastställs efter månkalendern. (Mt 26:2, 26–29; 1Kor 11:23–26; se HERRENS KVÄLLSMÅLTID.)

Den julianska och den gregorianska kalendern. År 46 f.v.t. genomdrev Julius Caesar en kalenderreform som innebar att romarna fick en tideräkning baserad på solåret i stället för på månåret. I den julianska kalendern, som grundade sig på den grekiske astronomen Sosigenes beräkningar, hade året 365 dagar fördelade på 12 månader av godtycklig längd och började den 1 januari. Vart fjärde år var ett skottår, då man lade till en extra dag för att utjämna skillnaden mellan kalenderåret och det tropiska året (solåret), som är nästan ett kvarts dygn längre.

Det visade sig emellertid att det julianska kalenderåret var drygt 11 minuter och 14 sekunder längre än solåret. På 1500-talet hade avvikelsen kommit upp i 10 hela dygn. År 1582 vidtog påven Gregorius XIII därför en smärre justering av den julianska kalendern. Justeringen gick ut på att de sekelårtal som inte var jämnt delbara med 400 inte längre skulle betraktas som skottår. Genom en påvlig bulla 1582 skulle 10 dagar av detta år utgå, så att den 4 oktober följdes av den 15 oktober. Den gregorianska kalendern används nu allmänt i större delen av världen. Den ligger till grund för dateringen av de historiska händelserna i detta uppslagsverk.

Även om de kristna i våra dagar vanligtvis följer den kalender som är i bruk i deras eget land, är de väl medvetna om att evighetens Gud, Jehova, har sin egen tideräkning, som inte styrs av mänskliga beräkningssystem. Som hans profet Daniel skrev: ”Han förändrar tider och tidsperioder, avsätter kungar och tillsätter kungar, ger vishet åt de visa och kunskap åt dem som vet vad urskillningsförmåga är. Han uppenbarar det djupa och det fördolda; han vet vad som är i mörkret, och hos honom bor ljuset.” (Dan 2:21, 22) Som universums Suverän står han högt över vår roterande jord med dess dagar och nätter, dess måncykler och solår. I sitt ord, Bibeln, använder han emellertid sådana system för att tidsbestämma sina handlingar och avsikter, så att hans jordiska skapelser har möjlighet att veta var de befinner sig i förhållande till hans överlägsna tideräkning. (Se KRONOLOGI.)