(hebr.: ‛ẹghel)

Det hebreiska ordet betecknar en ung hane av nötkreatur, en ungtjur. Kalvar användes som offerdjur (3Mo 9:2, 3), och vid speciella tillfällen slaktade man en gödd kalv och tillredde en festmåltid av den. (1Mo 18:7, 8; 1Sa 28:24; Lu 15:23)

En gammal sed som man följde när man ingick en högtidlig överenskommelse eller ett förbund var att man delade en kalv i två delar och gick mellan styckena. (Jfr 1Mo 15:9–21.) När Jeremia använde detta uttryck, var det utan tvivel för att framhålla hur heligt det förbund var som judarna hade slutit inför Gud, ett förbund som förpliktade dem att frige de landsmän som de höll i slaveri. (Jer 34:17–19)

Bildspråk. Det trolösa Israel blev tuktat ”som en otämjd kalv”, en kalv som inte hade lärt sig att gå under oket. (Jer 31:18) Egyptens lejda soldater liknas vid gödda kalvar som inte skulle kunna hålla stånd mot babylonierna utan skulle ta till flykten. (Jer 46:21, 26) När alla onda och förmätna människor har blivit stoft, skall de som fruktar Guds namn gå ut och stampa i marken som gödda kalvar som just blivit utsläppta ur båset. (Mal 4:1, 2)

Kalvdyrkan. Den första form av avgudadyrkan som israeliterna hemföll åt efter uttåget ur Egypten var kalvdyrkan. Medan Mose var uppe på berget och tog emot Guds lag blev folket otåligt och bad Aron att han skulle göra en gud åt dem. Av de guldringar som folket kom med gjorde Aron en gjuten bild av en kalv, utan tvivel en tjurkalv. (Ps 106:19, 20) Israeliterna menade att kalven representerade Jehova, och den fest som de höll följande dag kallade de ”en högtid till Jehovas ära”. De frambar offer åt guldkalven, böjde sig ner för den, åt och drack och roade sig med sång och dans. (2Mo 32:1–8, 18, 19; Neh 9:18)

Den gjutna kalven behöver inte ha varit tillverkad av massivt guld. Jesaja säger till exempel om en gjuten bild att metallarbetaren ”överdrar den med guld”. (Jes 40:19) Guldkalven kan följaktligen ha varit tillverkad av trä och sedan överdragen med guld. När Mose brände den förvandlades därför träet till träkol, och guldlagret smälte helt eller delvis. Det träkol och guld som var kvar krossades och maldes till fint stoft, som Mose strödde ut över vattnet. (2Mo 32:20; 5Mo 9:21)

Israeliterna hade sannolikt i hög grad påverkats av den avgudadyrkan som fanns i Egypten, där man tillbad gudar i skepnad av kor, tjurar och andra djur, och det var förmodligen det som fick dem att hemfalla åt kalvdyrkan så snart efter befrielsen från Egypten. Detta bekräftas av Stefanus, som sade: ”I sina hjärtan  vände de tillbaka till Egypten och sade till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan gå framför oss.’ ... Så gjorde de en kalv i de dagarna och bar fram ett slaktoffer åt avguden och började glädja sig över sina händers verk.” (Apg 7:39–41)

Den förste kungen i tiostammarsriket, Jerobeam, lät göra två guldkalvar, därför att han fruktade att hans undersåtar skulle göra uppror och vända tillbaka till Davids hus om de fortsatte att gå upp till Jerusalem för att tillbe. (1Ku 12:26–28) Det framgår inte av Bibeln i vilken utsträckning Jerobeams val av en kalv som symbol för Jehova var influerat av israeliternas tidigare kalvdyrkan, av det han själv hade sett under sin vistelse i Egypten (1Ku 12:2) eller av de religiösa sedvänjorna bland kanaanéerna och andra folk, som ofta avbildade sina gudar stående på ett djur, till exempel en tjur.

Jerobeam ställde upp den ena guldkalven i Dan, en stad långt uppe i norr, och den andra i Betel, 17 km norr om Jerusalem. Han sade till sina undersåtar att det var för mycket för dem att gå upp till Jerusalem för att tillbe och att kalven representerade den Gud som hade fört dem ut ur Egypten. (Jfr 2Mo 32:8.) Eftersom prästerna av Levis stam förblev lojala mot tillbedjan av Jehova i Jerusalem, anställde Jerobeam egna präster som tog ledningen i den falska tillbedjan av guldkalvarna i Dan och Betel. (2Kr 11:13–15) Han anordnade också en högtid som påminde om lövhyddohögtiden, men den firades en månad senare än högtiden i Jerusalem. (3Mo 23:39; 1Ku 12:28–33; 2Kr 13:8, 9)

Jehova fördömde denna kalvdyrkan och förutsade genom sin profet Ahia att det skulle komma olycka över Jerobeams hus. (1Ku 14:7–12) Trots detta fortsatte kalvdyrkan att ha en stark ställning i tiostammarsriket. Till och med kung Jehu, som utrotade baalsdyrkan i Israel, lät denna kalvdyrkan fortsätta, sannolikt för att hålla tiostammarsriket åtskilt från Judas rike. (2Ku 10:29–31) På 800-talet f.v.t. uppreste Jehova profeterna Amos och Hosea för att de skulle fördöma kalvdyrkan (som bland annat bestod i att man kysste kalvarna) och förutsäga tiostammarsrikets undergång. Guldkalven i Betel skulle föras bort till kungen i Assyrien, vilket skulle få folket och avgudaprästerna att sörja. Offerhöjderna skulle förstöras, och törnen och tistlar skulle växa på de altaren som hade använts i samband med falsk tillbedjan. (Hos 10:5–8; 13:2; Am 3:14; 4:4; 5:5, 6) Olyckan inträffade när tiostammarsriket besegrades av Assyrien 740 f.v.t. Omkring hundra år senare förutsade Jeremia att moabiterna skulle få skämmas lika mycket över sin gud Kemosh som israeliterna hade fått skämmas över Betel, sitt centrum för kalvdyrkan. (Jer 48:13; se AVGUD, AVGUDADYRKAN [Under kungarnas styre]; BETEL nr 1; KO; TJUR, OXE.)