[Kẹbar] Av babyloniskan; betyder ”stor (kanal)”.

En ”flod” i ”kaldéernas land”. I närheten av floden, i Tel-Abib, bodde några av de landsflyktiga judarna. (Hes 1:1–3; 3:15) När Hesekiel talade om ”floden Kebar” använde han tydligtvis det hebreiska ordet nahạr (som vanligen återges med ”flod”) i vid bemärkelse, vilket innebär att det också kan syfta på någon av alla de konstgjorda kanaler som en gång genomkorsade det bördiga området mellan floderna Eufrats och Tigris nedre lopp. Detta stämmer i så fall bra med det motsvarande babyloniska ordet, som likaså kan beteckna antingen en flod eller en kanal.

Kebars exakta läge är okänt, men de flesta experter på biblisk geografi förknippar floden med Shatt an-Nil, som har identifierats med den naru Kabaru (”Stora kanalen”) som omnämns på kilskriftstavlor från staden Nippur, 85 km sydöst om Babylon. Shatt an-Nil viker av från Eufrat norr om Babylon och rinner i sydöstlig riktning, förbi Nippur, innan den åter flyter samman med Eufrat söder om Ur, 240 km söder om Babylon.

I Tel-Abib, nära floden Kebar, fick profeten Hesekiel 613 f.v.t. den första syn som han beskriver i sin bok och som gjorde så stort intryck på honom att han var lamslagen i sju dagar. Det var också här han fick uppdraget att vara ”en väktare för Israels hus”. (Hes 1:1–3:21) Liknande syner som han fick vid senare tillfällen påminde honom om upplevelsen vid Kebar. (Hes 10:15, 20, 22; 43:3)