[Kẹmosh]

Moabiternas huvudgud; moabiterna omtalas som ”Kemoshs folk”. (4Mo 21:29; Jer 48:46) Somliga forskare identifierar Kemosh med Baal-Peor, eftersom den guden också sätts i samband med moabiterna. (4Mo 25:1–3) I svåra tider – och kanske även annars – offrade man av allt att döma barn åt Kemosh. (2Ku 3:26, 27)

Den svarta basaltstele som kallas Mesastenen och som restes av den moabitiske kungen Mesa till minne av hans uppror mot Israel ger ytterligare insikt i hur moabiterna betraktade sin gud Kemosh. Enligt inskriften på denna stele var det Kemosh som gav seger i strid, och krig fördes på hans befallning. Kung Mesa gav Kemosh äran för befrielsen från det israelitiska förtrycket, och de olyckor som kung Omri av Israel hade låtit komma över Moab betraktade han som ett tecken på att Kemosh hade varit vred på nationen.

Jefta talade om Kemosh som ammoniternas gud. (Dom 11:24) Somliga forskare ifrågasätter riktigheten i Jeftas uttalande, eftersom Kemosh på alla andra ställen förknippas med moabiterna. Man bör emellertid komma ihåg att ammoniterna dyrkade många olika gudar. (Dom 10:6) Och eftersom ammoniterna och moabiterna var grannfolk som båda härstammade från Abrahams brorson Lot, är det inte förvånande att båda folken tillbad Kemosh.

Dyrkan av Kemosh infördes tydligen i Israel under Salomos regering. Det var utan tvivel under inflytande av sina moabitiska hustrur som Salomo byggde en offerhöjd åt Kemosh ”på berget som var framför Jerusalem”. (1Ku 11:1, 7, 8, 33) I samband med Josias genomgripande religiösa reformer mer än 300 år senare gjordes denna offerhöjd otjänlig för tillbedjan. (2Ku 23:13)

När profeten Jeremia förutsade att Moab skulle drabbas av olycka, förutsade han också att huvudguden Kemosh skulle dra bort i landsflykt tillsammans med sina präster och furstar. Moabiterna skulle skämmas över sin gud på grund av hans maktlöshet, precis som israeliterna i tiostammarsriket hade fått skämmas  över Betel, sannolikt på grund av den kalvdyrkan som hade ägt rum där. (Jer 48:7, 13, 46)