Ett folk som bodde i eller i närheten av Kanaan på Abrams (Abrahams) tid. Bibeln säger dock inget bestämt om deras härstamning. (1Mo 15:18–21)

På grund av likheten med ett arameiskt ord menar en del forskare att ”kenit” betyder ”smed”, men detta är osäkert. Bibeln säger  inget om att keniterna var smeder; däremot tycks det framgå att åtminstone några av dem var herdar. (Jfr 2Mo 2:15, 16; 3:1; Dom 1:16.) Enligt en annan teori skall ordet ”kenit” förbindas med ett hebreiskt ord som betyder ”näste”, vilket skulle stämma med att keniterna sägs ha sin boplats, eller sitt näste, ”på branta klippan”. (4Mo 24:21)

När Mose flydde från Egypten till Midjans land, gifte han in sig i en kenitisk familj som bodde där. När skildringen berör tiden då den här familjen vistades i Midjan, kallas de midjaniter, men i andra sammanhang kallas de keniter. Detta tyder på att Moses svärfar, Jetro, ”prästen i Midjan”, och hans svåger Hobab bara var midjaniter ur geografisk synvinkel. (2Mo 2:15, 16; 3:1; 18:1; 4Mo 10:29, 30; Dom 1:16) Om de å andra sidan verkligen härstammade från Midjan, kan det vara så att de kallades keniter därför att de tillhörde en kenitisk gren, eller släkt, av det midjanitiska folket. I så fall var de inte alls släkt med de keniter som fanns på Abrahams tid, dvs. innan Midjan var född.

När israeliterna skulle bryta upp från området vid berget Sinai, bad Mose Hobab att följa med dem och tjäna som ”ögon”, dvs. vägvisare, åt dem, eftersom han kände till området. Hobab sade visserligen nej till en början, men det verkar ändå som om han följde med, eftersom det senare sägs att keniterna bosatte sig i Judas vildmark, söder om Arad. (4Mo 10:29–32; Dom 1:16)

Längre fram skilde sig keniten Heber från de övriga keniterna och satte upp sitt tält vid Kedes. (Dom 4:11; se KEDES nr 3.) När de kanaaneiska styrkorna blev besegrade av Barak, flydde Sisera ”till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hebers hustru, och det var fred mellan Jabin, Hasors kung, och keniten Hebers hushåll.” Men där blev Sisera dödad av Jael. (Dom 4:17–21; 5:24–27)

På kung Sauls tid bodde en del keniter bland amalekiterna. När Saul skulle dra ut i krig mot amalekiterna, uppmanade han därför keniterna att skilja sig från dessa för att inte drabbas av olycka. Den här omtanken visade han keniterna därför att de själva hade visat ”lojal kärlek mot alla Israels söner, när ... [dessa] drog upp ur Egypten”. (1Sa 15:5, 6; jfr 2Mo 18:8, 9; 4Mo 10:29–33.) Längre fram sade David till den filisteiske kungen Akis att han hade gjort ett infall ”i keniternas södra område”. (1Sa 27:10) Men det här ingick i en krigslist. I själva verket rådde det vänskap mellan keniterna och israeliterna. David sände därför något av det byte han tagit från amalekiterna ”till dem i keniternas städer”, troligen i bergstrakten i södra Juda. (1Sa 30:29)

De släkter av skrivare som bodde i Jabes var keniter ”som kom från Hammat, far till Rekabs hus”. (1Kr 2:55) De blir nämnda i förbindelse med avkomlingar av Juda. (1Kr 2:3)

Att keniterna bodde tillsammans med olika folkslag vid olika tider och på olika platser tyder på att detta nomadiska eller halvnomadiska folk inte helt och hållet blev införlivat i något annat folk eller i någon annan stam.

Bibeln säger inte direkt vad som till slut hände med keniterna, som även kallades Kajin. I Bileams ordspråksmässiga budskap angående dem ställs frågan: ”Hur länge dröjer det innan Assyrien för bort dig i fångenskap?” (4Mo 24:21, 22) Det är därför möjligt att en del keniter bodde i och omkring nordriket Israel och blev förda i fångenskap till Assyrien tillsammans med israeliterna. (2Ku 15:29; 17:6)