Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Kilikien

Kilikien

[Kilịkien]

Ett förhållandevis litet och smalt landskap i sydöstra Mindre Asien. Söder om Kilikien låg Medelhavet, och i väster låg Pamfylien. I norr utgjorde Taurusbergen gränsen mot Lykaonien och Kappadokien, och i öster låg Amanusbergen (nu Nurbergen), en utlöpare söderut från Taurusbergen som utgjorde gränsen mot Syrien. Detta var Kilikiens gränser under en stor del av dess forntida historia.

Landskapet var i stort sett naturligt uppdelat i två områden: Cilicia tracheia (det bergiga Kilikien) i väster och Cilicia pedias (det platta Kilikien) i öster. Cilicia tracheia var ett ödsligt och skogbevuxet högland i Taurusbergen. De många klippiga uddarna längs den sönderskurna kusten gjorde att det fanns många skyddade hamnar och vikar. Området var sedan forna tider ett tillhåll för sjörövare, som plundrade skepp som seglade längs kusten. Cilicia pedias omfattade den vidsträckta kustslätten, ett vattenrikt och mycket bördigt område. De många städer som låg utspridda på denna slätt under romartiden var i viss utsträckning självstyrande. Den viktigaste var Tarsos, den stad där Saul (Paulus) föddes. (Apg 21:39; 22:3; 23:34)

I Kilikien producerades förutom vete, lin och frukt också material av gethår, som under romartiden kallades cilicium. Av detta material sydde man bland annat tält. Tälttillverkningen i området kan förklara varför Paulus från unga år hade erfarenhet av tältmakaryrket.

Kilikiens läge var av strategisk betydelse, både militärt och kommersiellt. Den viktigaste handelsvägen från Syrien gick genom Syriska porten, ett högt beläget pass i Amanusbergen (Nurbergen) 30 km norr om Antiokia. Den fortsatte genom Kilikien till Tarsos och därifrån uppför Taurusbergen till Kilikiska porten, den trånga passage som leder in i centrala och västra Mindre Asien.

I början av det romerska styret delades Kilikien. En del av det västra området överläts åt lokala dynastiers styre, medan resten tydligtvis lydde under omkringliggande vasallriken. Det var inte förrän på Vespasianus tid (72 v.t.) som Kilikiens östra och västra delar återförenades till en provins. I början av apostlarnas tid rådde det således ett särskilt nära förhållande mellan Kilikien och Syrien, och det återspeglas i Apostlagärningarna 15:23, 41 och Galaterna 1:21. Det ”Kilikien” som nämns i dessa bibelställen avser enligt somliga forskare Cilicia pedias. Men när det i Apostlagärningarna 27:5 sägs att Paulus seglade ”över öppna havet utmed Kilikien och Pamfylien” på väg till Rom för att ställas inför rätta, avser det ”Kilikien” som nämns där tydligtvis hela Kilikien, både den östra och den västra delen.

Det fanns judar från Kilikien med bland dem som disputerade med Stefanus före hans död. (Apg 6:9) Omkring år 49 hade det redan bildats församlingar i Kilikien, och den kristna styrande kretsen i Jerusalem sände ett brev till dessa församlingar. (Apg 15:23) När Paulus var på sin andra och tredje missionsresa gick den naturliga färdvägen genom Kilikien och Kilikiska porten.