Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Kläder

Kläder

Bortsett från att vissa klädesplagg nämns och till viss del beskrivs i Bibeln finns det ganska få historiska upplysningar om hebréernas kläder – mycket färre än om egyptiernas och assyriernas kläder. Orsaken är att Israels nation inte upphöjde sina militära segerherrar genom att resa minnesmärken med avbildningar av dem och av vanliga israeliter, så att vi på det sättet kan få en uppfattning om hur de var klädda. Däremot finns det ett stort antal egyptiska, assyriska och andra lågreliefer som visar hur dessa folk gick klädda. Många skildrar också fångar från andra nationer. Några av de fångar som avbildas antas vara hebréer, men detta kan inte fastslås med säkerhet. Det verkar dock rimligt att anta att några av de klädesplagg som används i Bibelns länder i vår tid är ganska lika de kläder som användes där för flera hundra år sedan, eftersom kläderna bör ha haft samma syfte då som nu och eftersom många seder och bruk inte har förändrats på flera hundra år. Å andra sidan tyder vissa arkeologiska vittnesbörd på att hebréerna använde färgrikare kläder än vår tids beduiner. Dessutom har kläder som i dag bärs av judar och andra folk i Mellanöstern blivit präglade av såväl religiösa uppfattningar som grekisk, romersk och västlig kultur, vilket gör att en jämförelse i bästa fall bara ger oss en viss föreställning om de forntida hebréernas klädsel.

Material. Det allra första material som användes till kläder var fikonlöv, som Adam och Eva sydde ihop till höftskynken. (1Mo 3:7) Senare gjorde Jehova långa kläder av skinn åt dem. (1Mo 3:21) Elia och Elisa använde ”en klädnad av hår” som ämbetsklädnad när de tjänade som profeter. Elia hade även ett läderbälte. Johannes döparen gick klädd på liknande sätt. (2Ku 1:8; 2:13; Heb 11:37; Mt 3:4) De som sörjde klädde sig ofta i säckväv (Est 4:1; Ps 69:10, 11; Upp 11:3), vanligtvis av djurhår (Upp 6:12). De flesta tyger var av lin eller ull. (3Mo 13:47–59; Ord 31:13) Fattiga använde ofta grövre tyger av get- eller kamelhår, men de använde också ull. Linne var ett dyrare material. Bomull kan också ha använts. Det är bara på ett ställe i Bibeln som man med säkerhet kan säga att siden nämns, och det är i uppräkningen av det stora Babylons handelsvaror. (Upp 18:12) Kläderna kunde ha olika färger, vara brokiga eller randiga, och några plagg var broderade. (Dom 5:30) Tyget kunde vara vävt på olika sätt. Översteprästens vita tunika av fint lingarn var vävd ”i rutmönster”. (2Mo 28:39) Israeliter som inte var präster kunde ha på sig ett klädesplagg av lin och ett annat av ull, men Guds lag förbjöd dem att ha klädesplagg av blandat garn. (3Mo 19:19; 5Mo 22:11; se FÄRGNING; TYG.)

Klädesplagg. Det vanligaste ordet för kläder i de hebreiska skrifterna är bẹghedh. Andra ord används också i denna generella betydelse, men de förekommer även i sammanhang där de avser bestämda klädesplagg.

Underklädnader. Det verkar som om man använde en underklädnad, kanske i form av ett höftskynke eller ett slags benkläder som bars närmast kroppen, eftersom det var förbundet med skam att visa sig naken. Prästerna skulle ha på sig ”benkläder” (hebr.: mikhnasạjim) av linne för att undvika att blotta sig när de tjänade vid altaret. Hedniska präster utförde ibland tjänst nakna, något som var avskyvärt i Jehovas ögon. (2Mo 28:42, 43)

Det hebreiska ordet sadhịn betecknar ett slags underklädnad som både män och kvinnor använde. (Jes 3:23) Somliga menar att denna klädnad ofta var utformad som ett omlottplagg. Jordbrukare, fiskare, snickare, vedhuggare, vattenbärare och andra kunde bära detta plagg utan att ha på sig någon ytterklädnad. När en ytterklädnad bars utanpå var underklädnaden troligtvis skjortliknande och nådde ner till eller nedanför knäna, var försedd med ärmar och bars med eller utan skärp. Den kunde vara gjord av ull eller lin.

Det hebreiska plagget kuttọneth, som avser en lång klädnad, motsvarar av allt att döma det plagg som på grekiska kallas khitọ̄n. Båda orden används oftast om en tunika eller skjortliknande klädnad, kortärmad eller långärmad, som nådde ner till knäna eller anklarna. Detta var det plagg man i allmänhet använde till vardags inomhus och även utomhus. Ibland täckte tyget den ena skuldran medan den andra var bar, och plagget var vitt eller olikfärgat. För att det skulle vara lättare att röra sig kan de längsta modellerna ha haft en ca 30 cm lång slits i vardera sidan. Några av dessa plagg var av lin, men de flesta var troligen av ull, i synnerhet bland de fattiga. Också detta plagg användes av både män och kvinnor, men kvinnornas var tydligtvis längre än männens.

Kuttọneth är det ord som används om översteprästens och underprästernas tunika. (2Mo 28:39, 40) Ordet används också om Josefs långa, randiga skjortlika klädnad (1Mo 37:3) och om Tamars randiga långa klädnad, som hon förtvivlad och förödmjukad rev sönder (2Sa 13:18). Jesu innerklädnad (khitọ̄n), som soldaterna kastade lott om, var vävd i ett enda stycke. (Joh 19:23, 24) En kuttọneth eller khitọ̄n kunde användas med eller utan skärp. Prästerna använde skärp, och detta var troligen det mest vanliga. Det är möjligt att plagget fanns i flera utföranden, som lämpade sig för olika slags arbeten. Det är rimligt att anta att den som skulle utföra kroppsarbete eller annan fysisk aktivitet använde en förhållandevis kort modell som gav god rörelsefrihet. Det bildspråk Judas använder i vers 23 i sitt brev är mycket passande, eftersom en khitọ̄n var i kontakt med kroppen.

Ytterkläder. Utanpå sin vita kuttọneth, tunikan av vitt linne, hade översteprästen en me‛ịl, en ärmlös överklädnad som ofta var öppen fram. (3Mo 8:7) Detta plagg var dock inte förbehållet prästerna, utan användes också av folk i allmänhet. Samuel, Saul och David och även Job och hans tre vänner hade enligt Bibeln ärmlösa överklädnader. (1Sa 2:19; 15:27; 18:4; 24:4; 1Kr 15:27; Job 1:20; 2:12) I vart och ett av dessa fall är det tydligt att det rör sig om en ytterklädnad, ett extra plagg som man hade utanpå ett annat. I Septuaginta har ordet me‛ịl några gånger återgetts med de grekiska orden stolẹ̄ och himạtion, som båda avser en ytterklädnad. Detta plagg var ofta längre än en kuttọneth. Även de hebreiska skrifternas salmạh kan ha varit ett slags ytterklädnad.

Israelitiska klädesplagg. Simlah. Me‛il. Kuttoneth

Stolẹ̄, ett plagg som nämns i de kristna grekiska skrifterna, var en praktfull dräkt som nådde ner till fötterna. Jesus kritiserade de skriftlärda för att de tyckte om att gå omkring i den dräkten på offentliga platser för att dra till sig uppmärksamhet och visa hur betydelsefulla de var. (Lu 20:46) Ängeln vid Jesu grav var klädd i denna dräkt. (Mk 16:5) Det var en sådan dräkt, ”den bästa”, som den förlorade sonen kläddes i när han återvände. (Lu 15:22) I Johannes syn är Guds tjänare som lidit martyrdöden klädda i sådana dräkter (Upp 6:11), och det är även de som tillhör den ”stora skaran” (Upp 7:9, 13, 14).

Det grekiska ordet esthẹ̄s betecknade vanligtvis en klädnad som var rikt utsmyckad eller praktfull. Änglar som visade sig hade sådana kläder. (Lu 24:4; se också Jak 2:2, 3.) Herodes klädde Jesus i en sådan klädnad för att håna honom. (Lu 23:11) Efter det att Jesus hade blivit gisslad på order av Pilatus hängde soldaterna på honom en scharlakansröd mantel, en khlamỵs (Mt 27:28, 31) eller en himạtion (Joh 19:2, 5). Detta var tydligtvis en mantel av det slag som normalt bars av kungar, magistrater, militärbefälhavare och andra myndighetspersoner.

Den ytterklädnad som de flesta bar och som samtidigt var det största och tyngsta plagget var manteln (hebr.: simlạh). Den kunde vara gjord av ull, lin eller gethår och kanske i några fall av får- eller getskinn. Det var ofta detta plagg som man rev sönder som ett uttryck för sorg. (1Mo 37:34; 44:13; Jos 7:6) Manteln verkar ha varit ett stort rektangulärt stycke tyg (eller skinn) som vanligtvis lades över den vänstra axeln, fördes bakom ryggen, under högerarmen, över bröstet och lades över vänstra axeln igen, så att högerarmen var fri. När det var dåligt väder drogs den tätare omkring kroppen och lades över bägge armarna, och den kunde också täcka huvudet. I några fall bestod den av ett kvadratiskt tygstycke med hål för armarna. Denna mantel, som i vissa avseenden kan liknas vid en sjal, kunde användas för att täcka över något (1Mo 9:23), som sängtäcke (2Mo 22:27; 5Mo 22:17) och för att bära eller svepa in saker i (2Mo 12:34; Dom 8:25; 1Sa 21:9).

Både män och kvinnor använde detta plagg, men kvinnans simlạh skilde sig från mannens, kanske i fråga om storlek, färg och utsmyckning, till exempel broderier. Gud befallde att en kvinna inte skulle klä sig i manskläder och att en man inte skulle bära en kvinnas mantel, ett förbud som utan tvivel utfärdades för att förhindra orätta sexuella handlingar. (5Mo 22:5)

En fattig man hade troligen endast en mantel, medan de välbärgade hade flera ombyten. (2Mo 22:27; 5Mo 10:18; 1Mo 45:22) Eftersom den fattige svepte in sig i sin klädnad för att hålla värmen om natten, var det förbjudet att ta en änkas klädnad som pant och att behålla en fattig mans klädnad över natten. Detta avsåg i första hand manteln. (5Mo 24:13, 17)

Det grekiska ordet himạtion, ”ytterklädnad”, avser ett plagg som i stort sett bör ha motsvarat manteln (simlạh) i de hebreiska skrifterna. Ibland rörde det sig tydligtvis om en löst sittande klädnad, men oftast bestod plagget bara av ett rektangulärt tygstycke. Det var lätt att ta av och på, och i regel tog man av det när man skulle utföra fysiskt arbete. (Mt 24:18; Mk 10:50; Joh 13:4; Apg 7:58) Jesus talade om det här plagget när han sade: ”Den som tar ifrån dig ytterklädnaden [himạtion] skall du inte heller vägra underklädnaden [khitọ̄na].” (Lu 6:29) Med dessa ord menade han troligen att kläderna kunde tas ifrån en person på ett olagligt sätt eller med tvång; då var det naturligt att ytterklädnaden togs av först. I Matteus 5:40 nämns plaggen i omvänd ordning. Här talar Jesus om en rättssak, där domarna kanske först ville tilldöma den som klagade innerklädnaden, khitọ̄n, som var mindre värd än ytterklädnaden.

Att orden himạtion och khitọ̄n ibland kan ha använts synonymt om ”kläder” i allmänhet framgår av Matteus och Markus redogörelser för rättegången mot Jesus. Översteprästen rev demonstrativt sönder sina kläder som ett uttryck för sin skenheliga avsky och vrede. Matteus använder här ordet himạtion, medan Markus använder ordet khitọ̄n. (Mt 26:65; Mk 14:63) Det kan också vara så att översteprästen i sitt raseri först rev sönder ett klädesplagg och sedan ett annat.

Den mantel (grek.: felọnēs) som Paulus bad Timoteus ta med sig till honom i fängelset var troligen en resemantel som skulle skydda mot kyla eller dåligt väder. Det var inte en religiös eller prästerlig skrud. (2Ti 4:13)

Det hebreiska ordet ’addẹreth betecknar en ämbetsklädnad som bars av till exempel en profet eller en kung. (2Ku 2:8; Jon 3:6) Profeternas ämbetsklädnad var troligen gjord av kamel- eller gethår. (2Ku 1:8; Mt 3:4; Mk 1:6; jfr 1Mo 25:25.) Elia förordnade Elisa till sin efterträdare genom att kasta sin ämbetsklädnad över honom, och då Elia hade farit upp till himlen i en stormvind tog Elisa upp denna klädnad. (1Ku 19:19; 2Ku 2:13) Under erövringen av Jeriko, en stad som var ”vigd åt tillintetgörelse”, handlade Akan i strid med Jehovas befallning genom att ta en ämbetsklädnad från Shinar. (Jos 7:1, 21)

Det grekiska ordet ẹndyma används om en bröllopsdräkt (Mt 22:11, 12), om de kläder som bars av ängeln vid Jesu grav (Mt 28:3), om Johannes döparens kläder av kamelhår och om kläder i allmänhet (Mt 3:4; 6:25, 28; Lu 12:23).

Slöjor. Kvinnans ”huvudbonad” eller ”slöja” (SFB, Åk, 1917, 2000), som aposteln Paulus talar om i samband med tecknet på att kvinnan underordnar sig ledarskap, kallas på grekiska peribọlaion, dvs. något man sveper om sig, ungefär som en sjal. (1Kor 11:15) Den skiljer sig från den ”slöja” som Mose lade över ansiktet när det strålade så mycket att israeliterna inte kunde se på det. (2Mo 34:33–35; 2Kor 3:13) Rebecka tog på sig en ”huvudduk” när hon skulle möta Isak, sin blivande man, som ett tecken på att hon ville underordna sig honom. (1Mo 24:65) Det hebreiska ord som används här, tsa‛ịf, har i 1 Moseboken 38:14, 19 återgetts med ”sjal” (NV) eller ”slöja” (SFB, Åk, 1917, 2000).

Bälten, skärp och gördlar. Innerklädnaden eller ytterklädnaden hölls ofta ihop av ett skärp eller ett bälte. När man skulle utföra fysiskt arbete av något slag brukade man spänna ett bälte om höfterna, och ofta drog man upp de nedersta delarna av klädnaden mellan benen och stack in ändarna under bältet, så att man fick större rörelsefrihet. (1Ku 18:46; 2Ku 4:29; 9:1) Översteprästen hade ett vävt skärp utanpå sin linnetunika, och när han hade efoden på sig hölls fram- och bakstycket av detta förklädesliknande plagg ihop i midjan av en gördel i samma material. (2Mo 28:4, 8, 39; 39:29) En annan orsak till att det var vanligt att ha bälte var att det var praktiskt att fästa olika saker i det, till exempel pengar, ett bläckhorn eller en skida med en dolk eller ett svärd. (Dom 3:16; 2Sa 20:8; Hes 9:3; se också BÖRS.)

Eftersom tjänare, slavar och andra som utförde kroppsarbete bar skärp eller bälten, blev detta en symbol för att utföra tjänst eller att betjäna andra. När Jesus sade: ”Bind något om höfterna”, var detta ett bildligt uttryck som syftade på att Guds tjänare skulle vara redo till andlig verksamhet. (Lu 12:35) Jesus lade en gång av sina ytterkläder och band en handduk om sig. Han betjänade sedan apostlarna genom att tvätta deras fötter, och genom sitt exempel lärde han dem att betjäna sina bröder. Änglar som Johannes såg i en syn hade bälten av guld – ett tecken på att de utförde en mycket dyrbar och betydelsefull tjänst. (Joh 13:1–16; Upp 15:6)

Elia hade ett bälte (hebr.: ’ezọ̄r) av läder ”bundet om höfterna”, och Johannes döparen hade en gördel (grek.: zọ̄nē). (2Ku 1:8; Mt 3:4)

Fransar och tofsar. Gud befallde israeliterna att göra sig fransar på fållarna till sina kläder och sätta ett blått snöre ovanför fransen. Detta verkar ha varit speciellt för israeliternas klädedräkt och tjänade som en synlig påminnelse om att de var avskilda som ett folk som var heligt för Jehova. Det skulle hjälpa dem att alltid komma ihåg att de skulle lyda Jehovas bud. (4Mo 15:38–41) De skulle också fästa tofsar i de fyra hörnen av sin klädnad, kanske i de fyra hörnen på manteln. (5Mo 22:12) På fållen till översteprästens blå ärmlösa överklädnad var guldbjällror och granatäpplen av garn fästa växelvis runt om. (2Mo 28:33, 34)

Nålar. För att hålla ihop en klädnad eller ett skärp kan hebréerna ha använt en stor nål. I Mellanöstern har man funnit några stora nålar som är spetsiga i ena änden och har ett hål på mitten där ett snöre fästes. Plagget hölls ihop genom att man stack in nålen i tyget och virade snöret runt nålens utstickande ändar. Det verkar som om det på 900-talet f.v.t. introducerades ett slags nål i Israel som påminner om våra dagars säkerhetsnål.

Den rätta synen på kläder. Jehovas tjänare får veta att de inte bör vara överdrivet bekymrade när det gäller kläder. (Mt 6:25–32) Kristna kvinnor avråds från att sträva efter att ha en dyr och prålig klädstil och uppmanas i stället att klä sig blygsamt och med välordnad klädsel, som visar att de har ett sunt sinne. En kristen kvinna bör alltså tänka på hur hon är klädd, men hon bör lägga störst vikt vid att pryda sig med en stilla och mild ande. (1Ti 2:9; 1Pe 3:3–5) I Ordspråksboken beskrivs dock en god hustru som en som ser till att familjen är välklädd, då hon flitigt gör kläder med sina egna händer. (Ord 31:13, 21, 24)

På Bibelns tid var det många kvinnor som använde sin klädsel för att nå själviska mål. Det var vanligt att kvinnor i hedniska nationer klädde sig i sina finaste kläder när den stad som de bodde i höll på att intas av fiender. Avsikten var att attrahera soldaterna, som kanske ville ta dem till hustrur. Men om en israelitisk soldat ville ta en kvinna bland fångarna till hustru, måste hon göra sig av med sina klädesplagg, som i vissa fall kunde ha anknytning till hednisk religion, innan han kunde gifta sig med henne. (5Mo 21:10–13)

Efter det att Israel hade sjunkit djupt ner i avgudadyrkan och omoral fördömde Jehova nationens kvinnor, som gjorde sig tilldragande för män, till och med män av andra nationer, genom att klä sig och pryda sig på ett högmodigt sätt och använda smycken som hade anknytning till falsk religion. (Jes 3:16–23; jfr Ord 7:10.)

Bildspråk. Uttryck som har med kläder att göra används bildligt på många ställen i Bibeln. Jehova skildrar Jerusalem som en kvinna han en gång klädde i vackra klädnader men som förlitade sig på sin skönhet och började umgås med hedniska nationer och pryda sig som en prostituerad för att attrahera dem. (Hes 16:10–14; se också Hes 23:26, 27; Jer 4:30, 31.)

Jehova omtalar sig själv som en som är klädd i värdighet, prakt, höghet, ljus, rättfärdighet och nitälskan och i ”hämndens kläder”. (Ps 93:1; 104:1, 2; Jes 59:17) Han klär sitt folk i rättfärdighet och i räddningens kläder. (Ps 132:9; Jes 61:10) Hans fiender skall bli klädda i skam och förödmjukelse. (Ps 35:26) Paulus befaller de kristna att klä av sig den gamla personligheten och klä sig i den nya personligheten, som bland annat kännetecknas av medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, ödmjukhet, tålamod och, i synnerhet, kärlek. (Kol 3:9–14)

Liksom en uniform eller en speciell klädedräkt kan identifiera en person som tillhör en viss organisation eller stöder en viss rörelse kan en klädedräkt i Bibelns bildspråk beteckna den ståndpunkt man intar och de handlingar man utför i överensstämmelse med den. Detta gäller till exempel i den liknelse där Jesus berättar om en man som inte hade bröllopsdräkt. (Mt 22:11, 12; se HUVUDBONAD; SANDAL.) I Uppenbarelseboken 16:14, 15 varnar Herren Jesus Kristus de sanna kristna för att somna andligen och mista ”sina ytterkläder”, dvs. sin identitet som trogna vittnen för den sanne Guden. Detta skulle kunna vara katastrofalt omedelbart före ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”.

Sönderrivning av kläder. Ett vanligt tecken på sorg bland judarna och andra orientaler var att man rev sönder sina kläder, i synnerhet vid beskedet om en nära släktings död. I många fall revs kläderna upp på framsidan, men bara så mycket att bröstet blottades och inte nödvändigtvis så fullständigt att kläderna blev oanvändbara.

Första gången den här seden omnämns i Bibeln är i samband med att Ruben, Jakobs äldste son, kom tillbaka till den cistern som man hade kastat Josef i. När han inte hittade Josef där rev han sönder sina kläder och sade: ”Pojken är borta! Och jag – vart skall jag ta vägen?” Som förstfödd hade Ruben ett särskilt ansvar för sin yngre bror. När hans far, Jakob, fick höra att Josef antagligen var död, rev han också sönder sina mantlar och svepte sig i säckväv som ett uttryck för sorg. (1Mo 37:29, 30, 34) Senare, när Benjamin i Egypten blev beskylld för att vara en tjuv, visade Josefs halvbröder sin sorg genom att riva sönder sina kläder. (1Mo 44:13)

När Arons två äldsta söner, Nadab och Abihu, blev tillintetgjorda av Jehova för sin onda handling, sade Mose däremot till Aron och hans två andra söner: ”Låt inte ert huvudhår hänga ovårdat, och riv inte sönder era kläder, ty då kommer ni att dö.” (3Mo 10:6) Men vid andra tillfällen fick underpräster i Arons släkt tydligtvis lov att visa sin sorg på detta sätt när en nära släkting hade dött, men översteprästen fick inte låta sitt hår hänga ovårdat eller riva sönder sina kläder. (3Mo 21:1–4, 10, 11)

Det finns också många andra exempel på att man rev sönder sina kläder som ett tecken på sorg: Job rev sönder sin ärmlösa överklädnad när han fick veta att hans barn hade dött. (Job 1:20) När Jobs tre så kallade vänner såg i vilket ynkligt tillstånd han befann sig, gav de sken av att ha sorg genom att gråta, riva sönder sina kläder och kasta upp stoft i luften. (Job 2:12) Josua rev sönder sina kläder efter nederlaget vid Aj (Jos 7:6), och likaså den unge man som meddelade att kung Saul var död (2Sa 1:2). David rev sönder sina kläder när han fick det falska beskedet om att hans son Absalom hade mördat alla hans andra söner. (2Sa 13:30, 31) Kung Hiskia och hans tjänare rev sönder sina kläder när de fick höra de ord som assyriern Rabsake hade talat mot Jehova och Jerusalem. (Jes 37:1; 36:22) När drottning Atalja förstod att hennes tid som självutnämnd drottning var på väg att ta slut, rev hon ”sönder sina kläder och ropade: ’Sammansvärjning! Sammansvärjning!’” (2Ku 11:14)

Några år innan kungariket Juda föll blev Jeremias profetiska budskap om Jehovas domar uppläst för kung Jehojakim och hans furstar, men de kände ingen skräck och rev inte heller ”sönder sina kläder”, något som visar hur förhärdade deras hjärtan var. (Jer 36:24)

Men att riva sönder sina kläder som ett yttre tecken på sorg hade inget värde om sorgen var hycklad eller tillgjord. Jehova sade till Judas folk genom profeten Joel: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder; och kom tillbaka till Jehova, er Gud.” (Joel 2:13)

Längre fram gav översteprästen Kaifas uttryck åt stor harm genom att riva sönder sina kläder när Jesus medgav att han var Guds Son. (Mt 26:65) Paulus och Barnabas rev däremot sönder sina kläder för att visa att de som efterföljare till Jesus Kristus blev uppriktigt förfärade och illa berörda när de såg att folket i Lystra tänkte tillbe dem som gudar. (Apg 14:8–18)

Den mosaiska lagen krävde att en spetälsk skulle gå med sönderrivna kläder (3Mo 13:45), kanske för att judarna förknippade spetälska med döden. Detta framgår bland annat av att Mirjam sades vara ”som ett dödfött foster” när hon blivit angripen av den förfärliga sjukdomen. (4Mo 12:12) Den spetälske var alltså förpliktad att bära kläder som skilde honom från andra och så att säga sörja över sig själv för att han var bland de ”levande döda”.

Det hände också att kläder revs sönder som en symbolisk handling, som när profeten Ahia rev sin klädnad i 12 delar och sade att Jerobeam skulle ta 10 av dem och därigenom visade att Salomos kungadöme skulle delas. (1Ku 11:29–39) Samuel illustrerade på liknande sätt att Jehova hade förkastat Sauls hus genom att hänvisa till hur en flik på Samuels ärmlösa överklädnad slets eller revs bort när Saul grep tag i den. (1Sa 15:26–28)