På Bibelns tid skrev man klagosånger som man sjöng över avlidna vänner (2Sa 1:17–27), ödelagda länder och folk (Am 5:1, 2) och tillintetgjorda städer (Hes 27:2, 32–36). Bibelboken Klagovisorna är ett exempel på en samling av sådana sorgesånger, och sångerna är inspirerade av Gud själv. Boken består av fem lyriska dikter (i fem kapitel) som uttrycker djup sorg över babyloniernas ödeläggelse av Jerusalem 607 f.v.t.

I boken erkänns det att Jehova med rätta straffade Jerusalem och Juda för folkets synder. (Klag 1:5, 18) Den framhäver också Jehovas kärleksfulla omtanke och barmhärtighet, och den visar att han är god mot den som hoppas på honom. (Klag 3:22, 25)

Namn. I hebreiskan har boken fått namn efter det inledande ordet, ’Ēkhạh! Detta ord betyder ”Ack ...!” eller ”Hur ...!” De som utarbetade den grekiska Septuaginta kallade boken Thrẹ̄noi, som betyder ”klagosånger”, ”sorgesånger” eller ”veklagan”. I den babyloniska Talmud (Bava Batra 14b) kallas den Qinọ̄th, som betyder ”klagosånger” eller ”elegier”, och Hieronymus, som skrev på latin, kallade den Lamentationes, som också betyder ”klagosånger”.

Placering i Bibelns kanon. I den hebreiska kanon räknas Klagovisorna vanligtvis till de fem Meghillọ̄th (rullar), som omfattar Höga Visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren och Ester. Men i gamla hebreiska avskrifter lär den ha följt på Jeremias bok, alldeles som den gör i våra nutida biblar.

Skribent. I den grekiska Septuaginta inleds boken med orden: ”Och det hände sig, sedan Israel hade förts i fångenskap och Jerusalem hade ödelagts, att Jeremia satte sig ner gråtande och klagade med denna klagosång över Jerusalem och sade.” Targumerna uppger också att det är Jeremia som har skrivit boken och inleder på följande sätt: ”Jeremia, den store prästen och profeten, sade.” Inledningen till den latinska Vulgata (Editio Clementina) lyder: ”Och det hände sig, sedan Israel hade förts i fångenskap och Jerusalem hade blivit öde och övergivet, att profeten Jeremia satt och grät och klagade med denna klagosång över Jerusalem; och nedbruten i anden och uppfylld av sorg suckade han och sade.”

 Stil. De fem kapitlen i Klagovisorna utgör fem dikter, och de fyra första är akrostiska. Det hebreiska alfabetet har 22 bokstäver (konsonanter), och i de fyra första kapitlen följer versernas begynnelsebokstäver i tur och ordning det hebreiska alfabetets 22 bokstäver. Vart och ett av kapitlen 1, 2 och 4 har 22 verser, ordnade i hebreisk alfabetisk ordning, så att vers 1 börjar med den första bokstaven, ’ạlef, vers 2 med den andra, bēth, osv. hela alfabetet igenom. Kapitel 3 har 66 verser, och här börjar tre på varandra följande verser med samma hebreiska bokstav innan nästa bokstav följer.

I kapitlen 2, 3 och 4 står bokstäverna ‛ạjin och pe’ i omvänd ordning (ordningsföljden är inte densamma som i det första kapitlet och i Ps 119). Men det betyder inte att den inspirerade skribenten har gjort ett misstag. En bibelkommentator säger: ”Ännu mindre kan denna oregelbundenhet förklaras som ett misstag från diktarens sida ..., för den upprepas i tre dikter. Det finns i stället en annan förklaring till fenomenet. Vi finner nämligen många avvikelser från regeln även i andra alfabetiska dikter, särskilt i de äldre, och detta visar onekligen att diktarna bara höll sig till den alfabetiska ordningen så länge som det passade naturligt in i tankeföljden.” (Commentary on the Old Testament, C. F. Keil och F. Delitzsch, 1973, bd VIII, Klagovisorna, sid. 338) Några av de exempel som sedan nämns är Psalm 34, som inte har någon waw-vers, och Psalm 145, som saknar nun-vers. Det finns alltså ingen orsak att oroa sig över att dessa inspirerade skrifter inte strängt följer ordningen i det hebreiska alfabetet. Den akrostiska uppbyggnaden var utan tvivel till hjälp för minnet, men det var budskapet som var av störst betydelse; tankeinnehållet gick före den litterära formen.

Det femte kapitlet i Klagovisorna är inte akrostiskt, även om det består av 22 verser, dvs. lika många som bokstäverna i det hebreiska alfabetet.

När boken skrevs. Klagovisornas levande beskrivning visar att boken måste ha skrivits kort efter Jerusalems fall för babylonierna 607 f.v.t., medan Jeremia fortfarande hade händelserna då staden belägrades och brändes ner i färskt minne. Det råder allmän enighet om att Klagovisorna skrevs ner strax efter Jerusalems fall, och det är rimligt att anta att boken fullbordades 607 f.v.t.

Uppfyllelsen av profetior. Orden i 5 Moseboken 28:63–65 uppfylldes i förbindelse med det som hände med Jerusalem och som blir så levande beskrivet i Klagovisorna. Uppfyllelsen av andra gudomliga profetior och varningar omtalas också i Klagovisorna. Jämför exempelvis Klagovisorna 1:2 med Jeremia 30:14; Klagovisorna 2:17 med 3 Moseboken 26:17; Klagovisorna 2:20 med 5 Moseboken 28:53.

Innehåll. Från vers 12 i det första kapitlet låter Jeremia det personifierade Jerusalem, Guds ”kvinna”, Sion, som Gud har ingått ett förbund med, vara den som talar. (Jes 62:1–6) Hon är nu övergiven, som en änka som har förlorat sina barn; hon är som en kvinna som har tagits till fånga och blivit satt till att arbeta som slav. I kapitel 2 är det Jeremia själv som talar. I kapitel 3 utöser Jeremia sina känslor genom en ”kraftfull man” som representerar nationen. I kapitel 4 fortsätter Jeremia sin klagan. I kapitel 5 är det Jerusalems invånare som talar. Det var emellertid långt ifrån de flesta bland folket som i enlighet med Jeremias beskrivning erkände sin synd, satte sitt hopp och sin förtröstan till Jehova och önskade handla rätt, men det fanns en kvarleva som kände det som Jeremia. Boken skildrar därför på ett träffande sätt Jerusalems situation så som Gud såg den.

Klagovisorna är således en sann och värdefull skildring inspirerad av Gud.

[Ruta på sidan 59]

HUVUDPUNKTER I KLAGOVISORNA

Fem dikter som utgör en veklagan över den tragedi som drabbade Jerusalem och dess invånare när babylonierna ödelade staden 607 f.v.t.

Skrivna av Jeremia omedelbart efter Jerusalems ödeläggelse

Jerusalem skildras som en änka som har förlorat sina barn och inte har någon att söka tröst hos (1:1–22)

Hon erkänner att orsaken till hennes olycka är att hon har syndat mot Jehova

Hon ber den Allsmäktige att straffa dem som gläder sig över hennes olycka

Jehova har handlat i vrede mot Jerusalem (2:1–22)

Han har kastat ner Jerusalem ”från himlen till jorden”

Han har försmått sin helgedom och har inte visat respekt för kung och präst

Resultatet har blivit att förbipasserande förundrar sig över vad som har hänt med den stad som var ”den fulländade skönheten”

”Den kraftfulle mannen”, som representerar folket, klagar över sin nöd men ger också uttryck åt hopp (3:1–66)

Han beskriver sin förtvivlade situation

Han litar ändå på att Jehova skall höra sitt folks böner och vara barmhärtig

De fruktansvärda följderna av Jerusalems belägring (4:1–22)

Det var bättre att dö för svärdet än av svälten; kvinnor åt till och med sina egna barn

Överlevande som flydde blev skoningslöst förföljda på bergen och i vildmarken

Vädjan till Jehova att lägga märke till folkets lidanden och visa det ynnest igen (5:1–22)

Folkets arvsbesittning har överlämnats åt främlingar

Folket har blivit vanärat och förnedrat

Folket ber Jehova att föra dem tillbaka till sig trots att han har förkastat dem med stor harm