Uttrycket ”klandra” förekommer både i de hebreiska och i de kristna grekiska skrifterna i Bibeln och används om att uttrycka ogillande av någon eller något. Det hebreiska verb som har återgetts med ”klandra” är riv, som betyder ”tvista” och används om en bokstavlig kamp, en ordstrid eller  en rättstvist. Ordet har därför återgetts med ”träta”, ”kämpa”, ”föra en rättssak” (1Mo 26:20; 5Mo 33:7; 1Sa 24:15) och ”klandra”. (Neh 5:7; 13:11, 17, 25; Ps 103:9; se GRÄL; KNOT, KLAGAN.) Två grekiska ord som har återgetts med ”klandra” är mẹmfomai, som även kan återges med ”förebrå” (Rom 9:19; Heb 8:8), och mōmạomai (2Kor 6:3; 8:20). Ett ”fel” kan vara en brist, en ofullkomlighet, en avvikelse från det rätta, en försummelse, en förseelse. (Ps 50:20; Mt 18:15)

Hur Jehova har handlat med felande människor. Allt som Jehova skapar är fullkomligt, felfritt (hebr.: tamịm, som betecknar något felfritt, fullkomligt, oklanderligt, och detsamma gäller allt han säger och gör). (5Mo 32:4, not) Av den orsaken och eftersom han är allsmäktig kan han, som när han tillrättavisade Job, säga: ”Skall en som är klandersjuk [ordagr.: ”en som tuktar (tillrättavisar, för till rätta)”] tvista med den Allsmäktige?” (Job 40:1, 2) Aposteln Paulus visar att Gud har rätt att handla med sina skapelser så som det behagar honom, precis som en krukmakare själv bestämmer vilka slags kärl han skall göra. Gud har fördrag med ”vredens kärl” för ett bestämt syfte, liksom han hade fördrag med farao, men han är barmhärtig mot ”barmhärtighetens kärl”, och vi har ingen rätt att ifrågasätta hur Gud handlar när det gäller detta. (Rom 9:14–24)

Det som människor gör eller är upphov till är däremot ofta behäftat med fel och följaktligen klandervärt. Synd och missgärning är det arv alla människor har fått från Adam. (Rom 5:12; Ps 51:5) Men Jehova, som själv är oklanderlig, ”vet hur vi är formade, han kommer ihåg att vi är stoft”, och han är barmhärtig. (Ps 103:13, 14) Han betraktade den trogne och lydige Noa som ”oklanderlig bland sina samtida”. (1Mo 6:9) Till Abraham gav han befallningen: ”Vandra inför mig och visa dig vara oklanderlig.” (1Mo 17:1) Dessa män var ofullkomliga och dog, men de betraktades ändå som oklanderliga av Jehova, som ”ser hur hjärtat är”. (1Sa 16:7; jfr 2Ku 20:3; 2Kr 16:9.) Han befallde Israel: ”Du skall vara oklanderlig inför Jehova, din Gud.” (5Mo 18:13; 2Sa 22:24) Han gav sin oklanderlige Son (Heb 7:26) som ett lösenoffer, och på denna grundval kan han kalla dem som visar tro och lydnad ”rättfärdiga”, oklanderliga, samtidigt som han vidmakthåller sin ställning som den rättfärdige och oklanderlige domaren. (Rom 3:25, 26; se FULLKOMLIGHET; OSTRAFFLIGHET.)

Lagförbundet. Aposteln Paulus säger att den mosaiska lagen är ”andlig” och ”utmärkt” (Rom 7:14; 1Ti 1:8), och efter att ha talat om det tionde budet säger han att ”lagen ... [är] helig, och budet är heligt och rättfärdigt och gott”. (Rom 7:7–12) Varför säger han då också: ”Om det första förbundet hade varit utan brist [el.: ”Hade det inte funnits något att klandra hos det förra förbundet”, Gi], skulle plats inte ha sökts för ett andra”? (Heb 8:7) Han förklarar vidare: ”Han [Jehova, genom Jeremia] förebrår ... folket för dess brister [el.: ”klandrar folket”].” (Heb 8:8, 9; jfr Jer 31:31, 32.) På ett annat ställe visar han att det fanns något som ”lagen inte kunde göra, eftersom den var svag på grund av köttet”. (Rom 8:3) Vidare lägger han fram logiska argument och påpekar följande: Fullkomlighet kunde inte uppnås genom det levitiska prästadömet, som i likhet med den lag som det verkade under måste förändras; ”lagen gav ... inte fullkomlighet åt något”; dess offergåvor och slaktoffer kunde ”inte göra den som utför helig tjänst fullkomlig vad hans samvete beträffar”. (Heb 7:11, 12, 19; 9:9)

Hur vi skall betrakta andras fel. Bibeln ger oss rådet: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” (Kol 3:13) Om vi skulle klandras för alla våra fel, skulle vi alla bli fördömda. Man kan överse med många fel, och en kristen bör inte vara ivrig att avslöja sina bröders fel för andra. Angående den ondskefulle säger Bibeln: ”Du sitter och talar emot din egen bror, till skada för din mors son röjer du ett fel.” (Ps 50:16, 20)

Jesus Kristus gav dock sina lärjungar anvisningar om vad de skulle göra när det gällde vissa allvarliga synder. Det första steget var: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel [ordagr.: ”tillrättavisa honom”] i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” Därefter nämner han vilka åtgärder man skulle vidta om det första steget inte gav resultat. (Mt 18:15–17; se också Gal 6:1.)

En tjänst som inte kan klandras. Aposteln Paulus var djupt tacksam för den dyrbara skatt som tjänsten utgör, och därför ansträngde han sig för att ära denna tjänst genom att alltid ge noga akt på hur han levde och uppförde sig. I sitt andra brev till församlingen i Korinth sade han: ”Vi vill inte på något sätt vara orsak till att någon snavar och faller, för att vår tjänst inte skall klandras.” (2Kor 6:3) Det fanns några män i församlingen som ifrågasatte Paulus apostlaskap, och de hade klandrat honom och förtalat honom för att nedvärdera honom och undergräva hans myndighet som apostel. Eftersom Paulus visste detta och även var på det klara med att det lätt kunde uppstå kritik och problem när frågor om pengar kom in i bilden, försäkrade han församlingen om att han skulle sända Titus och en annan pålitlig broder som  förordnats av församlingarna att ta hand om bidragen. Han skrev: ”På så sätt söker vi undvika att någon klandrar oss i samband med detta frikostiga bidrag som vi som tjänare skall ta hand om.” (2Kor 8:16–21)

Se också OKLANDERLIGHET.