(hebr.: ‛orẹv; grek.: kọrax)

Den första fågel som nämns vid namn i Bibeln. (1Mo 8:7) Korpen är störst bland kråkfåglarna och blir omkring 60 cm lång och kan ha ett vingspann på över 1 m. Dess glänsande fjäderdräkt är känd för sin kolsvarta färg (HV 5:11) med metallskimrande stålblå och lila nyanser, ibland med ett stänk av grönt på undersidan. Den äter det mesta, allt från nötter, bär och säd till gnagare, kräldjur, fiskar och fågelungar. Den kan angripa unga och svaga smådjur men är huvudsakligen asätare. När den äter as börjar den vanligtvis med ögonen och andra mjuka delar innan den sliter hål på buken med sin kraftiga näbb. (Ord 30:17) Den är en duktig flygare som antingen flyger med jämna och kraftfulla vingslag eller segelflyger i stora cirklar medan den avsöker marken för att hitta föda. Den rör sig över mycket stora områden i sitt ständiga sökande efter föda.

Bland forskare betraktas den listiga korpen som en av de fåglar som har störst anpassningsförmåga. Med tanke på det och att den är en uthållig flygare och kan klara sig på många olika slags födoämnen, däribland kadaver, var det mycket passande att det var en korp som Noa valde att först sända ut från arken när vattnet höll på att sjunka undan. Som det framgår av berättelsen stannade korpen utanför arken och använde den enbart som viloplats. (1Mo 8:5–7)

Enligt den mosaiska lagen var korpen en oren fågel (3Mo 11:13, 15; 5Mo 14:12, 14), och uttrycket ”alla korpar enligt deras art” omfattar utan tvivel andra besläktade fåglar, t.ex. kråkor, råkor och kajor, som alla finns i Palestina.

Till skillnad från kråkorna håller korpen helst till i ödsliga trakter, ofta i bergsområden och till och med i öknar. Den var en av de skapelser som Jesaja förutsade skulle hålla till i det öde och tomma Edom. (Jes 34:11) Korpen har för vana att gömma det som den inte orkar äta upp i klippskrevor eller under löv. Det var därför lämpligt att Gud valde att använda korpar för att ge profeten Elia bröd och kött två gånger om dagen då denne gömde sig vid Kerits regnflodsdal. (1Ku 17:2–6)

Korpar bygger bo på klippor, i kustbranter eller i höga träd. De lever i livslånga parförhållanden och är kärleksfulla föräldrar. Jehova Gud, som sörjer för alla sina skapelser, riktade uppmärksamheten på sig själv när han frågade Job: ”Vem bereder mat åt korpen, när dess ungar ropar till Gud om hjälp, när de irrar omkring därför att det inte finns något att äta?” (Job 38:41) Psalmisten visade också att den föda som de vuxna fåglarna hämtar långväga ifrån för att mätta sina hungriga ungar, som skriker sig hesa efter mat, ytterst kommer från den kärleksfulle Skaparen. (Ps 147:7–9) Och Jesus talade om korparna på liknande sätt för att försäkra sina efterföljare att han som sörjer för dessa fåglar helt säkert också skall tillgodose sina tjänares behov. (Lu 12:24; jfr Ps 104:27, 28; Mt 6:26.)

Det var av allt att döma på grund av korpens imponerande storlek, dess dystra färger och sorgsna kraxande som hedniska folkslag i forntiden såg den som ett dåligt omen och trodde att den bådade död. Grekerna ansåg att den fräcka och ibland framfusiga korpen var en orakelfågel, kanske för att den hade namn om sig att vara klok och listig. Den betraktades som helgad åt guden Apollon och var en helig fågel för en orden av orakelpräster, av vilka några gick klädda i svart.

En av Midjans furstar på domaren Gideons tid bar namnet Oreb, som betyder ”korp”. (Dom 7:25)